Antarktis – landet som icke är

I den trettiofjärde och sista sången i förs­ta delen av Dantes gudomliga kome­di når Dante slutligen, efter en lång vandring tillsammans med sin ledsagare Vergilius, den nedersta punkten i helvetets nionde och sista krets. Där, på ”hela universums botten”, utbreder sig den underjordiska sjön Kokytos. Sjön är frusen, och i isen sitter de värsta syndarna fastfrusna. Det rör sig om förrädarna, sådana som har svikit sina medmänniskor. Och i mitten av sjön avtecknar sig i dunklet en syn så förfärlig att skaldens beskrivning fortfarande framkallar rysningar efter 700 år. Som det heter i Ingvar Björkesons inspirerade översättning: ”Synlig från bröstets mitt och uppåt stod där / i isen kejsaren i kvalens rike …/ Vad häpnad slog mig ej då jag blev varse / tre ansikten däruppe på hans huvud …/ Ur sex ögon kom gråt, och längs tre hakor / rann tårar blandade med blodigt dregel.”

Kejsaren i kvalens rike – det är Lucifer själv – och i sina tre munnar tuggar han de tre största förrädarna av alla: Judas, som förrått sin gud, samt Brutus och senatorn Cassius som deltog i mordet på Julius Caesar och därmed förrått sin kejsare. Det är en motbjudande men samtidigt majestätisk och en smula ömkansvärd ögonblicksbild av ondskans absoluta ensamhet.

För en skandinav är det naturligtvis inte alls svårt att föreställa sig helvetet som mörkt och kallt. Det gör vi så gärna, frestas man att säga. Men annars är det ju långt vanligare att man tänker sig helvetet som varmt. Detta tema förekommer även hos Dante; i helvetets åttonde krets kokas till exempel korrupta ämbetsmän levande i beck. Men den värsta delen av helvetet är alltså kall. Den bottenfrusna Kokytos, tänker sig Dante, är den kallaste platsen på jorden.

I själva verket är den kallaste platsen på jorden Antarktis, en plats som förvisso inte saknar helvetiska drag. Den lägsta naturliga temperatur som uppmätts med termometer är 89,2 minusgrader. Detta skedde i juli 1983 i närheten av den ryska Vostokbasen, som ligger mitt på Antarktisplatån. Nuförtiden kan man även mäta temperaturer med satellit. Om man vet genom vilket medium ljus färdas – och vi vet ju att atmosfären består av 78 procent kväve och 21 procent syre – går det att beräkna temperaturen på en viss punkt på jorden genom att mäta våglängden i det ljus som emitteras från jord­ytan. Med den tekniken uppmätte en satellit år 2010 en temperatur på 92 minusgrader på en annan plats på platån. Det kommer dock knappast som en överraskning att temperaturer uppmätta med denna, som polarforskare utan tvekan anser, osportsliga metod inte riktigt räknas. Men 89 eller 92 minusgrader kan ju gå på ett ut ändå, kan man tycka. Under alla omständigheter stannar man helst inne med en god bok.

Antarktis är i fler avseenden än temperaturen en extrem plats. Antarktis är exempelvis på samma gång den äldsta och den yngsta av kontinenterna.

Den är den äldsta, eller en av den äldsta, i geologisk mening. Men det är den överlägset yngsta kontinenten när det gäller mänsklig närvaro. Homo sapiens lämnade Afrika för ungefär 70 000 år sedan och spred sig sedan över jorden, sist till Amerika dit vi nådde för kanske 20 000 år sedan. Antarktis förblev dock inte bara obefolkad utan dessutom helt okänt – aldrig skådat av mänskliga ögon – fram till början av 1800-talet. Egendomligt nog, efter att alltså ha legat oupptäckt i tiotusentals år, upptäcktes sedan kontinenten av två av varandra oberoen­de personer med bara två dagars mellanrum i januari 1820 (se ”Kampen mot klockan”, Axess­ nr 8/2022).

Men redan innan Antarktis upptäcktes anade, eller gissade, man att det fanns en stor landmassa i söder. Existensen av en Terra Australis var närmast en etablerad sanning, så etablerad att den ofta ritades in på kartor, till exempel Mercators världskarta från 1595, eller på den osmanske amiralen Piri Reis berömda karta från 1513.

Detta fantasins Terra Australis hade man nog emellertid i allmänhet tänkt sig lite trevligare än den frusna ödemark som Antarktis i själva verket visade sig vara. Kontinenten har inga förutsättningar att på ett naturligt sätt bära den minsta bofasta mänskliga befolkning. Till skillnad från på Grönland, en annan extrem plats, finns inga möjligheter till ens mödosamt jordbruk. Inte bara saknas träd, det finns inte ens några buskar. Faktum är att det bara finns två arter av kärlväxter överhuvudtaget: en grässort och en mycket anspråkslös blekgul nejlikeväxt, Colobanthus quitensis. De återfinns bägge endast på den så kal­lade Antarktiska halvön, det vill säga den landtunga som sträcker sig norrut i ett tafatt försök att koppla hand med Kap Horn och Sydamerika. På Antarktis stora huvudland finns däremot ingen växtlighet alls. De människor som idag bor på Antarktis, totalt ett par tusen beroende på årstid, är i stort sett uteslutande forskare eller militärmeteorologer. Och deras uppehälle är helt beroen­de av dygnet runt brummande diesel­generatorer och influgen mat.

Under tidigmodern tid var det en spridd föreställning om både nord- och syd­polen att det där kunde finnas portaler in i jordens inre, och att jorden alltså var ihålig. Föreställningen om en ihålig jord bet sig kvar i naturvetenskapen framemot modern tid, bland annat tack vare Edmond Halley (1656–1742), mannen med kometen. Men ytterst anslöt den ihåliga jorden naturligtvis till medeltidens kristna kosmologi och religiösa geografi. De flesta uppfattade det som en bokstavlig sanning att helvetet fanns under jorden. Denna föreställning finner vi ju effektivt skildrad i Dantes Den gudomliga komedin.

Hos Dante finner vi även uppfattningen om öppningar till jordens inre vid polerna. Efter Dantes och Vergilius skakande möte med Lucifer i helvetets nionde krets fortsätter de båda klättringen nedåt, som strax blir till en klättring uppåt. Det visar sig nämligen att den frusna sjön Kokytos befinner sig exakt vid jordens medelpunkt, varför gravitationen byter riktning när de passerar förbi den. Vägen upp ur helvetet utmynnar på antipoden på södra halvklotet. För Dante löper jordaxeln inte genom den geografiska nordpolen utan genom frälsnings­historiens fokalpunkt Jerusalem. Antipoden, där skärseldsberget är beläget, ligger alltså på motsatt punkt på klotet i förhållande till Jerusalem. (Vilket skulle placera skärselden i dagens Franska Polynesien någonstans.)

Den gudomliga komedin vederlägger därmed, närmast i förbigående, den befängda antikatols­ka 1800-talsmyten att medeltidens männi­skor skulle trott att jorden var platt. Det gjorde de naturligtvis inte, de var ju inte dumma i huvudet på riktigt samma sätt som kan förekomma idag. Faktum är att Dante – som av naturliga skäl aldrig i verkligheten besökte södra halvklotet – i ­dikten på ett helt korrekt sätt beskriver hur stjärnhimlen ovanför skärseldsberget skulle se ut om det låg där han säger att den ligger. Dessutom utan att göra något större nummer av det; Dante verkar tycka att detta är något som varje bildad humanist värd sitt salt utan vidare ska klara av.

Tanken på en portal till jordens inre framstår på sitt sätt som naturlig. Polerna är platser där världen så att säga byter riktning, och där saker och ting blir omvända eller bakvända. Annorlunda uttryckt: Världen vrider sig där in mot sig själv. För den som når fram till sydpolen blir söder plötsligt norr. För den som står exakt på sydpolen kommer alltså varje riktning att vara norr. Hur man än vänder sig kommer näsan alltid, enligt sfärens oböjliga geometriska lag, att peka spikrakt norrut. Lustigt nog gäller på sätt och vis något liknande för varje plats på jordklotet, även den stol där du nu läser dessa rader. Varje steg du tar leder i en mening åt samma håll, nämligen bort. Detta enligt den rumsfilosofiska teori som formulerades i Fem myror är fler än fyra elefanter: där är där man inte är, men här är här där man är (och här har man alltid med sig).

En författare som tidigt fascinerades av den nyupptäckta kontinenten var den amerikanska gotikens mästare Edgar Allan Poe (1809–1849). Han författade inte mindre än två berättelser med antarktiskt tema. I den suggestiva novellen Handskrift funnen i en flaska från 1833 lider berättaren skeppsbrott men räddar sig ombord på ett gistet spökskepp som driver med strömmarna söderut. Skeppet driver in genom en öppning i packisen och dras slutligen ner i en väldig malström på själva sydpolen, där oceanen sugs ner i jordens inre. Här återkommer som vi ser det gamla temat om en öppning till jordens innandöme på polen. Men vi stöter också på en ny idé, nämligen det bakom den antarktiska packisens vita mur finns öppet, tempererat hav. Kanske också tempererade eller rentav tropiska länder?

Ja, människan är en drömmare, och det är väl vår födslorätt. Idag vet vi ju sedan länge att det inte finns något hav på sydpolen, men tanken var för all del inte tagen ur luften. Den byggde på de observationer som den skotske polarfararen James Weddell gjorde under en expedition 1823. I en mur av is hittade han verkligen öppningen till ett nytt hav i vilket han seglade in. Eftervärlden har kunnat konstatera att det så kallade Weddellhavet bara är en stor bukt mellan den Antarktiska halvön och fastlandet, men om detta var James Weddell lyckligt ovetande. Därför kunde han låta fira upptäckten med extra groggransoner åt hela besättningen. (Man kan för övrigt misstänka att det är dessa extra groggransoner som är den närmast liggande orsaken till att Weddell också rapporterade att ha sett sjöjungfrur i polarhavet.)

Poe återvände till Antarktis i sin enda roman, den tyvärr spektakulärt tråkiga Arthur Gordon Pyms äventyr från 1838. Här återanvänds temat med en sjöfarare på avvägar, liksom temat med en öppning i isbarriären bakom vilket öppnar sig ett varmare hav. I detta varma hav finns tropiska öar med infödingar i bästa Robinson Crusoe-stil. Den smått absurdistiska, till synes på måfå hoprafsade berättelsen, slutar tvärt just när spänningen till sist har lyckats stegras och något dramatiskt står i begrepp att hända, något som kommer att avslöja hemligheten om själva polen för berättaren och för läsaren. I ett påhängt efterord förklarar en fiktiv redaktör att de sista kapitlen i Arthur Gordon Pyms redogörelse gått förlorade och att inget vet vad dessa kapitel innehöll. Det är en av populärlitteraturhistoriens snöpligaste upplösningar, och den hade idag sannolikt fått arga fans att ta till hö­gafflar mot författaren.

Poes berättelser kan sägas ha drag av proto-­science fiction. Det är nog ingen tillfällighet att det är i denna litterära genre som Antarktis oftast har skildrats. Antarktis är nämligen, som vi har sett, vetenskapens domän framför andra: en kontinent nästan helt bebodd av vetenskapsmän. Världsdelen är också lämplig som fond för science fiction-berättelser eftersom den är en vit fläck. Detta gäller lika mycket i bildlig mening som i bokstavlig. Det är fortfarande mycket som vi inte känner till om denna väldiga landmassa, delvis helt enkelt eftersom den ligger dold under tjock is, och har gjort det i miljontals år. Antarktis gåtfullhet, ja själva dess tomhet, gör det till en tacksam duk på vilken vi kan projicera alla möjliga föreställningar om det okända.

En litterär hantverkare i science fiction-genren som skickligt använde den antarktiska duken på detta sätt var H P Lovecraft (1890–1937), som från sitt pojkrum i Providence fascinerat insöp rapporterna om det trevande utforskandet av Antarktis inre. I den stilbildande novellen Vid vansinnets berg (1931) låter han en expedition snubbla över de förhistoriska resterna av fruktansvärda utomjordiska varelser – ”de gamla gudarna”. Lovecraft levde i en tid när djupfryst mat började göra sitt intåg i amerikanska kök, och rimligen var det därifrån han hämtade tanken att det som frysts ner kan tinas upp och återfå sin gamla form, som om tiden har stannat. Därmed lanserade han ”is” som litterär trop, en trop som idag är så uttjatad att det kan vara svårt att se att den en gång har varit ny.

Samma grepp och samma trop finner vi i kortromanen Who Goes There? från 1938 av den amerikanske science fiction-författaren John W Campbell (1910–1971). Här rör det sig om ytterligare en olycklig expedition som hittar ytterligare en fasansfull tingest i isen, närmare bestämt ett miljontals år gammalt rymdskepp. Rymdskeppets mystiska passagerare visar sig ha den kusliga förmågan att perfekt imitera allt levande. I mörkret och isoleringen under den antarktiska vintern börjar så en paranoid gissningslek när expeditionsmedlemmarna måste ta ställning till vem som är vän och vem som är fiende. Den som tycker sig känna igen intrigen har helt rätt, för detta utgör förlagan för John Carpenters förhållandevis trogna skräckfilmatisering The Thing från 1982.

Den klaustrofobiska isolering som utmärker tillvaron på Antarktis kan naturligtvis få farliga följder även utan att utomjordiska monster behöver blanda sig i. En påminnelse om det fick man nyligen, då det rapporterades om hot och misshandel på den lilla sydafrikanska basen SANAE IV på Östantarktis. Sydafrikanska myndigheter hade få andra sätt att hantera situationen annat än att låta en psykolog försöka tala den misstänkte gärningsmannen till rätta via video­länk. Sydafrikas polarförvaltning har tidigare drabbats av en liknande incident; år 2017 löpte en expeditionsmedlem amok med yxa på en station på den isolerade Marionön. Även denna incident avlöpte utan dödsoffer, men det illustrerar dels den psykologiska press som den antarktiska miljön innebär, dels den utsatthet och vanmakt det innebär att befinna sig hundratals mil från civilisationen.

Det utomjordiska – eller bortomjordiska – temat är ofta närvarande i berättelser om Antarktis. Utan tvekan eftersom Antarktis i sig har en utomjordisk kvalitet. Jämfört med den arktiska regionen, som länge har varit känd och i vart fall delvis utforskad – rentav bebodd – är området runt den södra polen betydligt mer främmande. Inte bara är Antarktis ännu kallare och kargare än Arktis, det ligger också längre bort från bebodda områden.

Säkerligen bidrar det också till vår bild av Antarktis som främmande, ja som ett slags negation, att vi allt sedan Ptolemaios lärobok i geografi återupptäcktes i Europa i början av 1400-talet ritar våra kartor med norr uppåt. Det gör att den antarktiska landmassan ligger längst ner, där vi uppfattar att jorden så att säga tar slut. Non plus ultra. Antarktis blir därmed ”hela universums botten”, för att åter låna Dantes ord om helvetets frusna nionde krets.

Men Antarktis upphäver inte bara rummet, utan på sätt och vis även tiden. I isen har svunna åldrar fångats i flykten. Klimatforskare letar i djupa borrkärnor efter ledtrådar till hur klimatet på jorden var under förhistorisk tid. Detta kan studeras på ett liknande sätt som när man studerar årsringar i ett träd. Varje vinter faller ny snö och varje vinter fryser ett nytt lager is ovanpå den gamla. Genom att mäta avlagringen för ett visst år kan man få en uppfattning om temperaturen det året, och genom att studera inkapslade luftbubblor kan man få en uppfattning om atmosfärens kemiska sammansättning. Borrkärnorna blir på det sättet trollspeglar in i det förflutna.

De äldsta antarktiska borrkärnorna som hittills har tagits upp innehåller i sina nedersta lager is som är 800 000 år gammal. Förra året hittades dock en plats på Antarktisplatån där isen är mer än tre kilometer tjock, och där man tror sig kunna borra fram is som är en miljon år gammal. (Denna plats ligger alldeles i närheten av den fransk-italienska forskningsstationen Concordia. Man vill ogärna spä på nationella stereotyper, men det vore nästan tjänstefel att inte meddela att Concordiastationen tydligen är vida känd för sin goda mat, enligt uppgift av Michelinklass. Här kan man, mitt i jordens mest avlägsna ödemark, äta till exempel pilgrimsmusslor med saffranssås och till det dricka en frisk och mineralig vermentino. Har man vägarna förbi lär det utan tvekan vara värt en omväg.)

De 1500-talsgeografer som ritade in ett gröns­kande Terra Australis på sina kartor trodde nog att de visste mer om detta land än vad vi tror oss göra idag. Idag, tvåhundra år efter att kontinenten upptäcktes, hör den fortfarande bara delvis till vår hitomvärld. Delvis hör den till bortomvärlden; till saga och legend, till det för länge sedan förflutna eller till den avlägsna framtiden.

På Antarktis gäller andra lagar, där råder andra naturförutsättningar, och där är verkligheten annorlunda. Där är verkligheten gjord av rytande tystnad och av stålvit död. Antarktis är, sannerligen, landet som icke är.