Madame de Staël – den tyska romantikens franska beundrare

Sommaren 1794 rider Johann Wolfgang von Goethe de två milen från Weimar, där han bor och arbetar i hertigdömets regering, till Jena, dit han ska för att övervaka anläggningen av en ny botanisk trädgård. Han är 44 år och hans Sturm-und-Drang-period är över sedan länge. Han busar inte på krogen längre, har blivit småfet och fått gula tänder, men är fortfarande ”Zeus” i den tyska litteraturen, den alla ser upp till.

Den här dagen träffar han Jenas mest kända person, det tio år yngre litterära stjärnskottet Friedrich Schiller. De har undvikit varandra, men nu hamnar de på samma möte, och när de promenerar därifrån bjuder Schiller in Goethe till sin enkla bostad. Goethe var rik och världsvan, medan Schiller med hustru fick kämpa hårt för brödfödan. Det som föds under deras möte blir en vänskap som går att se som portalen till vad som senare kom att kallas för ”den tyska romantiken”.

Denna rörelse var inte bara litterär utan lika mycket filosofisk. Samma vår i Jena hade filosofen Johann Gottlieb Fichte slagit igenom som en akademisk popstjärna vid universitetet i Jena, och hans föredrag om Jaget (das Ich) och Icke-jaget (das Nicht-Ich) drog massor av studenter till den lilla staden. Det var så Jenas storhetstid började. I bakgrunden den franska revolutionen, med ständiga rapporter, progressiva sådana men också förfärande, om till exempel Robespierres grymheter.

Under stadens och universitetets storhetstid, som går att ringa in mellan 1794 och slaget vid Jena i oktober 1806, sökte sig ett sällan skådat pärlband av intelligenser till staden: poeter som Novalis och Hölderlin, litteratörer som bröderna Schlegel, August Wilhelm och Friedrich, tillsammans med Caroline Schlegel, lysande kritiker och översättare och August Wilhelms fru. Sedan kom även filosofen Friedrich von Schelling och poeten Ludwig Tieck dit.

Perioden präglades av intensivt ”samfilosoferande”, diskussioner och gemensamma middagar. Den unika perioden av vitterhet avslutades med att Friedrich Hegel anlände. Den tysk-engelska författaren Andrea Wulf fångar denna spännande tid på ett medryckande vis i sin vackra Fantastiska rebeller. Slutscenen är magnifik. Hegel, som till skillnad från Fichte och Schelling lär ha varit en tråkig föreläsare, hade precis avslutat sitt stora verk Andens fenomenologi när slaget vid Jena stod mellan preussare och fransmän. Dagen efter fick han i väg sitt manus till staden Bamberg med en ryttare på torget i Jena, bara för att några timmar senare se Napoleon rida in på samma torg. Han blev djupt tagen. Det var ju ”världsanden” i egen hög person han bevittnade.

Det tog tid innan ryktet och kunskapen om tyskt tänkande och litteratur spred sig till andra länder. Begreppet ”romantik” myntades senare, och ska man försöka ringa in något gemensamt för Jenakretsen är det, enligt Wulf, deras gemensamma skepsis mot engelsk empirism och fransk rationalism. De var för upplysningen och många av franska revolutionens reformer men ville mer. Livet var större än att det gick att fånga enbart med förnuftet.

En av de icke-tyskar som påverkades djupt av detta nya Tyskland var den franskspråkiga schweiziskan Madame de Staël (1766–1817), som med sitt storverk De l’Allemagne från 1814 lade grunden till en djupare förståelse av Tyskland och tysk kultur.

Hennes liv var en osannolik virvel av stora politiska tilldragelser, som franska revolutionen och Napoleonkrigen, år i exil, möten med sin tids stora – sådana som poeten Lord Byron, diplomaten Talleyrand, Goethe, Schiller, bröderna Schlegel, författaren Benjamin Constant – högspända brevväxlingar med författarkolleger, ständiga förälskelser och ett bisarrt uppskruvat sällskapsliv med ständiga salonger och bjudningar. I Paris, Berlin, Genève, Moskva, Sankt Petersburg, London, Neapel och Rom baxnade societeten inför det intellektuella krutpaketet.

Germaine de Staël lär, enligt samstämmiga uppgifter, inte ha varit vacker, men vart hon kom bländade hon ändå sina medmänniskor och sågs som sin tids ”mest glansfulla konversatör”. I sin biografi över henne, Madame de Staël. Härskarinna över en epok (1958), skriver Christopher Herold: ”Hon var som mest lysande när hon talade om ämnen som låg hennes hjärta nära. Hennes känslointensitet och rika intelligens, vältalighetens improviserade och ändå alltid målmedvetna flöde, hennes elektriserande förmåga att överföra sin entusiasm för sina ideal, allt detta hade en verkan på åhörarna som man bara kan jämföra med ett utomordentligt musikevenemang.” Hennes intellektuella självförtroende var det heller inga problem med. När hon förebråddes av den engelske författaren Crabb Robinson att inte förstå Goethe lär hon ha svarat: ”Min herre, jag förstår allt, som är värdt att förstås. Hvad jag icke förstår, det är af ingen vikt.”

Den kvinna som ”härskade över sin epok” under epitetet Madame de Staël föddes 1766 som dotter till finansmannen och hugenotten Jacques Necker och den adliga men fattiga Suzanne Curchod, som stammade från en protestantisk prästfamilj. Suzanne lär, till skillnad från sin dotter Germaine, ha varit en skönhet, talade latin och grekiska, målade och spelade piano och fiol. Germaines föräldrar var schweizare, pappan miljonär och med en aktad ställning inom finansvärlden i Paris, där han sågs som ett geni och med tiden blev Ludvig XVI:s finansminister. Trots familjens schweiziska bakgrund blev Paris deras scen, med herr Necker som minister och Suzanne, hustrun, som värdinna för en av Paris mest berömda salonger.

Det var så Germaine Necker växte upp, omgiven av den tidens stora intellektuella, en uppväxt som var renons på frisk luft och lekkamrater men hade desto mer av intellektuell stimulans. I Paris främsta salong kunde hon som flicka ses språka med sådana som upplysningsfilosoferna Diderot, d’Alembert och Buffon samt den engelske historikern Gibbon. Hennes mor var en omhuldad drottning i det litterära Paris och brevväxlade med Voltaire, men för dottern var det pappan som var idolen. Hon avgudade sin far och hade svårt för modern. Men trots att Germaine växte upp i Frankrike var hon något av en utanförvarelse: protestant, republikan och ”arvtagare till Genèves sansade dygder”, som Herold skriver.

Vid 17 års ålder var det dags för giftermål. Germaine var en av Europas rikaste arvtagerskor, och att själv få välja den hon ville ha var uteslutet. Föräldrarna begränsade urvalet till protestantiska adelsmän och striden om hennes gunst kom att stå mellan två män, den svenske baronen Erik Magnus Staël von Holstein och William Pitt, det politiska underbarnet som just avgått som finansminister i England. Staël von Holstein backades upp av tunga figurer som Marie Antoinette och Gustav III, men det som till sist ska ha fällt utslaget var den blivande Madame de Staëls kärlek till Paris; hon ville absolut inte bo i England.

År 1786 gifte hon sig därför med en tråkmåns från ett slott i Östergötland som egentligen bara var intresserad av hennes pengar. Baronen arbetade som attaché hos greve Creuz, Sveriges ambassadör i Paris, och när giftermålet var klart flyttade de nygifta in på ambassaden på Rue du Bac. Äktenskapet var dömt att misslyckas, hennes passionerade natur och intellektuella ambitioner rimmade illa med östgötens stillsamma, tråkiga natur, och rätt snart började föremålen för hennes intensiva känsloliv skifta. Hennes man kunde omöjligt matcha hennes behov av fantasifulla och intelligenta män.

Några veckor efter bröllopet introducerades hon vid hovet i Versailles. Hon var 20 år och möttes av uttalad illvilja, ansågs ful och att klä sig smaklöst, pratade oavbrutet och hade noll koll på sociala konventioner. Hon var en ung, kalvinistisk kvinna, en ”radikal feminist” långt innan begreppet myntades, agerade självständigt, trotsade den allmänna meningen, var intellektuellt överlägsen sin omgivning och älskade kärleken och de stora passionerna; hon var så fel som man kunde vara. Då, i början av sin bana. Med tiden växte hon in i, och förbi, den roll modern haft i sin salong. Den Germaine som fick lida spott och spe när hon introducerades vid hovet kom snart att bli det nav i Paris kring vilket mycket snurrade, inte bara litterärt och filosofiskt utan även politiskt.

Men först sögs hon in i den franska revolutionens våldsamma strömvirvlar. Den 11 juli 1789 fick hennes pappa sparken som finansminister av Ludvig XVI. I sin dagbok skriver kungen: ”Ingenting. Herr Necker har rest.” (När Bastiljen stormades tre dagar senare var kungens anteckningar ännu kortare: ”14 juli. Ingenting.”) Herr Necker flydde landet med sin familj, en flykt Germaine och hennes man följde med på, men det dröjde inte länge förrän Necker var tillbaka på sin post. I början av oktober, när sex tusen kvinnor tog sig ut till Versailles i syfte att föra kungafamiljen till Paris, befann sig Necker med fru och dotter på slottet. Germaine var 23 år och åsåg storögt den revolutionära händelsen när kungaparet fördes till Paris med livvakternas huvuden vajande på pikar.

Under det första stadiet av revolutionen blev hennes salong på Rue du Bac en mötesplats för de frisinnade adelsmän som kom att genomföra den första fasen av revolutionen. Hon förälskade sig i en vacker, intelligent adelsman, greven och militären Louis Narbonne. Han tillhörde den grupp aristokrater som var reformvänner, men de kunde lika lite som Necker något år tidigare sätta stopp för revolutionens stormflod. Madame de Staël for till Coppet, familjegodset utanför Genève i Schweiz, där hennes älskade pappa slagit sig ner.

Under skräckväldet höll hon sig kvar där samtidigt som giljotinens dystra hugg gick att ana i fjärran. I lugnet på Coppet arbetade hon på en avhandling om ”passionernas inflytande på individernas och nationernas lycka” samtidigt som hon gjorde vad hon kunde för att hjälpa de emigranter som flydde revolutionen.

I sin Madame de Staëls roman (1907, översättning av Valborg Hedberg) beskriver den engelske författaren Francis Gribble denna tid: ”Den gamla samhällsordningen är upplöst, och allt som hon förr lefde för, är slut. Hennes far är landsflyktig och i onåd, hennes mor ligger döende. Många av hennes vänner ha omkommit på schavotten. De öfriga äro kringspridda och utblottade. Hon har ingen kärlek, utom sin fars, att finna stöd i, ty hon har aldrig älskat sin man, och M. de Narbonne är kall för henne …”

Det var då, i september 1794, som hon träffade mannen som kom att bli hennes livs stora kärlek, den blivande berömde författaren och liberale politikern Benjamin Constant. Han hade varit ett lika brådmoget barn som hon och var nu en hyper­intelligent och spränglärd ung man – med stark dragning till bohemliv. Och dobbel. De blev djupt förälskade i varandra och det slog gnistor om allt de företog sig.

I Paris hade livet lugnat ner sig något, och i mars 1795 flyttade hon tillbaka till Paris med sin man, som återtog sin post som svensk ambassadör i Paris. Sansculotternas tid var över och hon kunde öppna sin salong igen. Nu var det ”de eleganta sprättarnas” tid, les muscadins och les incroyables, och Benjamin Constant var en av dem. Germaine de Staëls passionerade kärlekshistoria med honom resulterade – sägs det! – i en dotter, Albertine, som sedermera skulle bli känd som hertiginnan de Broglie.

I denna veva skilde sig Madame de Staël från sin svenske baron, som gick under i fattigdom och spelmissbruk. Det var fortsatt rörigt i Frankrike och hennes salong var en politisk oroshärd där alle­handa rykten florerade. Hon stod mitt i händelsernas centrum och fruktades av många på grund av sin makt. Napoleon hade stigit i graderna och han accepterade inte salonger där det intrigerades mot honom. Han befallde henne därför att flytta från Paris. Hon protesterade högljutt, men fick till sist vika ner sig och gå i exil.

Den varade i tio år. Att hon var god vän med Joseph Bonaparte, Napoleons bror, hjälpte föga. Kärleken till salongslivet bibehöll hon dock, och nu var det på slottet Coppet som det fortgick. Samtidigt avslutade hon sin första roman, Delphine. Den väckte enorm uppmärksamhet när den publicerades 1802 för sin kritik av sedligheten, men ansågs inte som något mästerverk. I romanen förutsåg Madame de Staël cesarismen som ”det beklagliga slutet på republiken”, vilket gjorde Napoleon rasande och fick honom att skicka sin bror att varna henne. Hon kunde inte bry sig mindre. Hon var ju Europas främsta superkändis vid det här laget.

År 1804 var det dags för hennes tyska resa. Den blev succé vart hon kom. I Weimar träffade hon Goethe och Schiller, i Berlin Fichte och där knöt hon August Wilhelm Schlegel till sig genom att anställa honom som guvernör åt sin son August. Men mitt under resan dog hennes far och hon fick hasta till Coppet.

Några månader efter begravningen av den djupt älskade fadern återupptog Madame de Staël det intensiva sällskapslivet med allt vad det innebar av konserter, teaterföreställningar och långa middagssittningar. Constant, älskaren, skrev i sin dagbok Journal intime: ”Jag är mycket förtjust i allt på Coppet, men detta ständiga sällskapslif, dessa oupphörliga förströelser trötta och enervera mig. Jag förlorar all min arbetsförmåga och undrar bittert för mig själf: När skall det taga ett slut?”

Mycket av det bästa som skrivits om den märkliga kvinnan finns just i Constants dagbok: ”I dag är Madame de Staël i Genève. Bonstetten, Schlegel, Sismondi och jag åto middag, uppsluppna som skolpojkar när magistern är borta. En besynnerlig kvinna är hon! Hennes välde är oförklarligt, men obestridligt öfver var och en, som står henne nära. Om hon bara kunde styra sig själf, skulle hon kunnat styra världen.”

År 1807 gav hon ut romanen Corinne ou l’Italie, inspirerad av en italiensk resa hon gjort. Romanen handlar om en begåvad kvinnas försök att finna lyckan och hyllades av tunga namn som Lord Byron, Friedrich Schlegel och Benjamin Constant. Den kom ut i sex upplagor under hennes livstid, och trots att boken inte var självbiografisk kom många att tala om henne som ”Corinne” i stället för Madame de Staël.

Hela tiden gnagde exilen i henne, det var ju i Paris hon ville vara och verka och hon föredrog anblicken av rännstenen på Rue du Bac långt mer än den storslagna vyn av Mont Blanc. Dock kunde hon trösta sig med Benjamin Constant och deras kärlekshistoria. Han kunde inte leva utan henne, men inte heller med henne. Hon hotade med självmord ifall han övergav henne. På det viset brottades de med varandra i över tio år innan han till sist tog sig ur hennes trollgrepp, gifte sig med en Charlotte Dutertre och flyttade till Paris, där han kom att göra politisk och litterär karriär. Adolphe blev hans genombrottsroman, och på samma vis som folk talade om Madame de Staël som ”Corinne” blev Constant ”Adolphe” i folkmun.

Madame de Staël träffade i stället en ung soldat och författare, Albert Jean Michel de Rocca, som hon gifte sig med i hemlighet och fick en son med. År 1810 hade hon påbörjat vad som anses vara hennes bästa bok, De l’Allemagne (Om Tyskland), en diger sak i tre band på 600 sidor där hon försöker ringa in tysk filosofi, litteratur och mentalitet. Boken är en mäktig hybrid där hon blandar fina litterära analyser av Goethes och Schillers verk med hyllningar av tyskt tankedjup och förklaringar av filosofen Immanuel Kants kategorier, men också ytliga generaliseringar om än det ena, än det andra. Hon skriver medryckande på en enkel och pedagogisk prosa på vilken hon gör det svåra lätt och imponerar med sin intellektuella självständighet. Både Goethe och Schiller, till exempel, får flera slängar av hennes kritiska slev, och hon fångade essensen i den tyska kritiken av upplysningen, det som senare kom att samlas i begreppet ”romantiken”, väl.

Ryktet om vad Madame de Staël hade på gång spred sig när hon läste högt ur sitt manus i olika sammanhang. Napoleon fick höra om det, blev upprörd och förbjöd boken att tryckas i Frankrike. Varför skriva en bok om tyska filosofer när det fanns så många stora franska dito? var hans inställning. Napoleons tentakler nådde långt, även in i Schweiz, och folk började bli rädda för att umgås med Madame de Staël.

Salongslivet på Coppet stillnade därför och hon tog sikte på London, där hon planerade att ge ut boken. Hon kunde dock inte resa via Frankrike, och även Tyskland var stängt för henne eftersom Napoleon kontrollerade landet. I stället bestämde hon sig för att ta vägen över Wien, Moskva, Sankt Petersburg och Stockholm. Vart hon kom togs hon emot som den legendar hon blivit. I Moskva 1812 läste hon högt ur De l’Allemagne-manuset bara några veckor innan Napoleons armé gick under i samma trakter.

Till sist, efter bland annat åtta månader i Stockholm, kom hon fram till London, där boken trycktes. Den kom ut 1814 och blev en omedelbar succé. Av många ansågs Madame de Staël vara den enda som verkligen förstått tysk litteratur och filosofi och sågs därför som ett snille. Napoleons välde var över, och när han sattes på båten till Sankta Helena hade hon åter öppnat sin salong i Paris. Hennes middagar kunde nu hysa upp till 800 gäster, något som underlättades av att den franska staten äntligen betalade ut den skuld till hennes far som den dragit på sig före revolutionen.

Men den mäktiga, kvinnliga virvelvind som hade satt hjärtan och sinnen i brand över hela Europa var på väg att bedarra. Om hennes sista återkomst till Paris skrev väninnan Madame Rilliet-Huber: ”Madame de Staël har uppnått höjdpunkten för sin ärelystnad. Hennes hus är det mest besökta i Paris, och hon utöfvar allt det inflytande hon kan önska utan att möta någon opposition. Hon är rik, hennes dotter är förtjusande … men jag är ledsen att säga, att hennes hälsa är mycket klen. Hon skrifver ofta till mig och längtar till Coppet.”

Vintern 1817 insjuknade Madame de Staël och dog senare samma år i vattusot, 51 år gammal. I dag betraktas hon i Frankrike som en nyfiken avantgardist som rörde sig inom olika domäner, en feministisk pionjär som med sin litteratur slogs mot de sociala konventioner som begränsade kvinnors rätt till lycka.

Hon har dessutom skrivit in sig i fransk litteraturhistoria som den som först lär ha använt sig av begreppen romantisme och littérature (i stället för det tidigare belles-lettres). Att ”översätta” hennes kvinnoliv till vår tid? Svårt, så klart, men om man tänker sig den osannolika korsningen av Ursula von der Leyen (politiken), Simone de Beauvoir (filosofin), Suzanne Brøgger (litteraturen) och Paris Hilton (arvet, pengarna) så skulle man nog snudda vid något.