Mina drömmars öken

Det var här han stod, Mannen utan namn, klädd i poncho, kisande och med den korta cigarren stickande rakt ut från mungipan. Mer än ett halvsekel senare är scenen densamma: det urtida, torra landskapet av klippblock och raviner i grått och bleka ockratoner, risiga buskar. Den tomma himlen välver sig över Mina drömmars öken.

Den har funnits inom mig ända sedan en inte så nogräknad biografvaktmästare på Sergelteatern i Stockholm släppte in ett par pojkar till Sergio Leones barnförbjudna För en handfull dollar med Clint Eastwood i huvudrollen. Den visade sig bli min första omvälvande filmupplevelse.

Flera har följt, av annat slag, men första gången minns man. Filmen var väsensskild från de cowboyäventyr som annars stod till buds. Här kom inte en hedersknyffel i vit hatt som överlistade skurkarna, vann folkets hyllning och den söta flickans hjärta. Här steg istället fram en o- eller amoralisk antihjälte, oborstad, orakad, farlig och gåtfull, en inkarnation av vad som idag skulle kallas toxisk manlighet. Till Ennio Morricones suggestiva musik med visslingar, piskrapp och klämtande klockor sparkade han upp dörren till en ny och fascinerande värld. Mannen utan namn var inte god, men han var den ende som rådde på de riktigt onda. Jag lyssnade sönder vinylskivan med ledmotivet. Jag tjuvrökte cigariller.

Filmens öken skulle föreställa gränstrakterna mellan Texas och Mexiko, men det var i själva verket här – Tabernasöknen i provinsen Almería i sydöstra Spanien. Det är den torraste och varmaste delen av Europa, med kontinentens enda riktiga öken. Den är geologiskt ung och till ytan obetydlig jämfört med jättar som Kalahari, men den var mitt Landet Ingenstans av kärv skönhet och ödesmättnad. Landskapet hade en huvudroll.

Idag skorrar ökenromantiken. Klimat­förändring­­arna driver ökenspridningen, ett av de stora framtidshoten. Södra Spaniens medeltemperatur kan stiga med uppemot sju grader mot seklets slut. Då har nog turisterna på hotellen längs kusten sedan länge sökt sig norrut. Men vad gör de bofasta?

Så det framstår som en paradox att denna torra del av Andalusien också är Europas grönsaksland. Omfattningen av intensivjordbruket får många att baxna: omkring 40 000 hektar – 56 000 fotbollsplaner – täcks av växthus av plast, invernaderos, i vilka årligen skördas 3,5 miljoner ton tomater, paprikor, meloner och zucchini med mera. Växthusen gör att man kan utnyttja ljuset, värmen och fuktigheten, och samtidigt skydda plantorna mot skadeinsekter, stekande sol, vind och skyfall.

Detta Mar de Plástico är en egenartad syn där det sträcker sig öster och väster om provins­huvudstaden Almería vid kusten. Till skillnad från kinesiska muren syns det faktiskt från rymden. I Google Maps är staden El Ejido en ö i plasthavet, under vars vita yta arbetar tiotusentals osynliga människor. Att färdas i dessa fönsterlösa tältstäder är som att befinna sig i ett halvfärdigt dataspel.

Det är tack vare växthusen i Almería som nordeuropéer kan äta färska tomater mitt i vintern, och industrin har betytt välstånd för en av de fattigaste delarna av Spanien. Men miljöproblem från dumpad plast, bekämpningsmedel och inverkan på den biologiska mångfalden skapar återkommande rubriker, liksom vattenförsörjningen. Även om bevattningen sker med precision slukar odlingarna sådana mängder att det tär på grundvattnet. Avsaltning av havsvatten sker redan i stor skala men är dyrt och energikrävande.

Huvudsakligen är det tusentals småbrukare i kooperativ som driver detta ”mirakel i öknen”. Många är också sysselsatta som tekniker och med tillverkning av växthus och plast, återvinning och paketering, men bland arbetarna i växthusen är spanjorerna få. Det är en parallell till den nya svenska underklassen av mörkhyade cykelbud som levererar medelklassens färdigmat.

Förhållandena för de många tusen migrant- och gästarbetare från bland annat Marocko, Senegal och Östeuropa som gör grovjobbet i plasthavet är en känslig fråga. Villkoren sägs ha blivit bättre, men det finns alltför många rapporter om hur papperslösa ”salladsslavar” utnyttjas, arbetar mot underbetalning och bor i eländiga kåkbyar, chabolas.

Xuanxo Barbidia, som representerar lantarbetarorganisationen SOC SAT, talar om ”maffia­metoder”, hur facket motarbetas. ”Daglönarna får knappt tid att gå på toaletten”, säger han. ”Det är en skam.”

Det är en värld mellan tillvaron i plasthavet och Almerías labyrintiskt pittoreska gator. Casa Puga är stadens äldsta tapasbar med anor från 1870 och besöks av en stimmande blandning av turister och stamgäster. Enligt traditionen ingår en läcker tapa i dryckesbeställningen.

I Almería är 1870 inte särskilt länge sedan. Staden grundades år 955 och blomstrade under Andalusiens nära åttahundraåriga muslimska era. Borgen, alcazaban, är Spaniens näst största efter Alhambra i Granada. Arvet från Al-Andalus märks i allt från språket och arkitekturen till maten och flamencon.

Flamenco är inte detsamma som klassisk spansk gitarrmusik, även om förbindelserna finns. Ett av porträtten på väggen föreställer Antonio de Torres Jurado, en stadens son kallad ”gitarrens Stradivarius” därför att han skapade den moderna akustiska gitarren, sexsträngad och tonstarkare än föregångarna vihuela och barockgitarr. De instrument som kan tillskrivas honom är rariteter som säljs för miljonbelopp.

En annan gitarrist, John Lennon, sitter staty nere vid Plaza de Flores. Också han framställs som något av en stadens son sedan besöket 1966. Han medverkade i filmen Hur jag vann kriget och bodde i ståtliga Villa Isabel, som sedermera skulle bli filmmuseet Casa de Cine. Under vistelsen skrev han Strawberry Fields Forever.

En avdelning i museet tillägnas Lennon, men anknytningen till staden var kanske inte så stark som uppmärksamheten antyder. I en radiointervju fick han frågan var han befann sig och svarade att ”såvitt jag vet är vi i Spanien, men det kan vara var som helst”.

Intensivjordbruket med teknik från Hollands blomsterodlingar inleddes ungefär samtidigt som Almería med Tabernasöknen och natur­parken Cabo de Gata vid kusten under 1960- och 70-talen kallades ”Europas Hollywood”. Det var fattiga avfolkningstrakter med en tynande gruvindustri och analfabetism – närmaste universitet låg i Madrid – men filmen och grönsakerna skulle komma att få öknen att blomma.

Filmbolagen lockades av 300 soldagar om året, billig arbetskraft och miljöer som kunde vara ”bibliska” eller föreställa USA, Mexiko eller Nordafrika. Efterfrågan sporrade bygget av flygplats, hotell och annan infrastruktur.

Det gjordes film redan på 1950-talet, men i början av 1960-talet kom storproduktioner som David Leans Lawrence av Arabien och Cleopatra med Elizabeth Taylor och Richard Burton. När Leones lågbudgetfilm För en handfull dollar från 1964 efter en obemärkt premiär plötsligt lyfte, och sedan följdes av För några få dollar mer och Den gode, den onde, den fule, startade en guldrush för spagettivästern. Det blev hundratals, de flesta numera glömda.

Termen spagettivästern syftar på att det ofta var italienska regissörer och producenter inblandade i samproduktionerna. Efter framgången med ”dollartrilogin” fick Leone 1968 göra Once Upon a Time in the West (Harmonica – en hämnare) med bland andra Henry Fonda och Claudia Cardinale, en film som med tiden har fått status av en av de stora i genren.

Många andra berömdheter har också varit här. Innan Arnold Schwarzenegger blev guvernör i Kalifornien var han Conan, barbaren i Almería, Franklin J Schaffner iscensatte Patton, pansar­generalen, Michelangelo Antonioni släpade hit Jack Nicholson för Yrke: reporter och Steven Spielberg gjorde Indiana Jones och det sista korståget.

Efter storhetstiden har filmproduktion fortsatt i mindre skala, men vid sidan av reklamfilm, musikvideor, modefotograferingar och tv-serier emellanåt också större produktioner som Game of thrones med en dagsbudget på två miljoner kronor.

Almería arrangerar såväl en årlig internationell filmfestival som en västernfilmfestival, men många menar att man inte har förvaltat filmarvet. Varför finns här inga studior för interiörtagningar, varför ingen filmskola?

Kring staden Tabernas finns i alla fall tre västernstäder med anor från filminspelningarna. Besökarna ser stuntmän falla från tak och cancanflickor sprattla på saloonen. Filmturism är en livaktig och egendomlig gren av besöksnäringen såväl här som i till exempel Wallanders Ystad. Att se platser där fiktiva händelser har iscensatts kan föra tanken till Helene Hanffs bok Brev till en bokhandel. 84, Charing Cross Road. Där dödförklaras skönlitteratur med motiveringen att det är ointressant att läsa om vad som inte har hänt personer som aldrig har existerat. Men för Almerías locations finns minutiöst detaljerade kartor, guideböcker och Youtubeklipp med exakta positionsbestämningar för scener ur olika filmer.

I filmmuseet kretsar mycket kring Sergio Leone, död 1989, 60 år gammal.

Till en början sågs han över axeln, men med tiden har han omvärderats, fått kultstatus och geniförklarats av bland andra Quentin Tarantino. Den brittiske historikern Christopher Frayling har med monomant intresse redovisat hans gärning i flera böcker, senast i praktverket Sergio Leone by himself.

Genombrottsfilmen För en handfull dollar – om en man som spelar ut rivaliserande gäng mot varandra – var en västernversion av Akira Kurosawas Yojimbo – Livvakten, vilken i sin tur hade Dashiell Hammetts roman Röd skörd som förlaga. Likheterna var så stora att Kurosawa som kompensation småningom fick distributionsrättigheterna till Leones film i Sydöstasien, vilket lär ha inbringat mer än hans egen film.

En skyltdocka i poncho ska föreställa Clint Eastwood, för vilken det konstiga erbjudandet om en roll i en europeisk västern blev inledningen till en makalöst lång och framgångsrik karriär. Men det ligger något i Leones omdöme om hans två stillägen som skådespelare: med hatten på eller av.

Leones brott mot Hollywoods västernnormer kom somliga att se hans alster som parodier, medan författaren Alberto Moravia beskrev det som att han odlade en myt om en myt.

Enligt Eastwood ”operafierade” Leone västernfilmen, och filmerna är teatraliska, med utdragna scener, extrema närbilder och koreograferat våld.

Miljön är sträv och realistisk, men gestalterna är mytiska, intrigerna fragmentariska. Bilden samspelar starkt med musiken. Ledmotivet med coyoteliknande ylanden från Den gode, den onde, den fule känns igen också av de som aldrig sett filmen.

I den verkliga västern härskade våldet, menade Leone. Hollywood tonade ned och sentimentaliserade, serverade moraliteter om hjältemod och hopp sedan sheriffen återställt ordningen. Leone kom från en kultur där klanen och familjen regerade, medan samhällsinstitutioner sågs som svaga eller korrupta.

Trots att jag aldrig varit här förut känner jag igen mig i tysta lilla Los Albaricoques, en av Andalusiens vita byar. Bland de kalkade husen har åtskilliga scener i spagettivästernfilmer spelats in, främst bland dem För några få dollar mer. Många bybor fick statistroller. Där, vid den stenlagda rundeln, skedde slutduellen till en vemodig speldosemelodi.

Glest utplacerade informationsskyltar ska hålla liv i filmarvet. Avenida Sergio Leone och Calle Clint Eastwood är gatstumpar, om ens det.

Men i fonden syns nu inte den torra, tomma slätten, utan växthus av plast. Kanske är det framtiden vi betraktar: en allt hetare planet av växande öknar, där människor lever skyddade från den stekande solen och bevattnar sina grödor med avsaltat havsvatten. Då om inte förr har vi lämnat den geologiska epoken holocen och trätt in i antropocen, ”människans tidsålder”, så benämnd därför att vi har omformat förutsättningarna för livet på jorden.

Man kan komma att tänka på Sergio Leones svar på frågan om varför hans hållning till västern­epoken var så skild från den amerikanska: ”Jag är romare”, sa han, ”fatalist och pessimist.”