Önamnens diskreta charm

Vi satt och såg ut över sjön Marmen. En augustikväll utan mygg, surströmmingsresterna var just bortforslade. Ljungan vidgar sig dramatiskt efter Matfors. Fram till 1990 låg här ett pappersbruk, ännu tidigare fanns sågverk och stångjärnstillverkning. I Marmens glittrande vatten skymtas en liten ö. Vi började tala om öar. Ty Sverige är öarnas land.

Öarna ligger vid kuster och i insjöar, någon gång mitt i ett innanhav. De bildar skär och stora landmassor. Deras antal kan svälla till arkipelager. Östersjön är örik. Uppe på land meandrar sig vattendrag och formar våtlandskap, som nästanöar. Vid bukter och fjärdar har det växt upp fiskelägen. I åar och floder finner man ålkistor, i forsarna fångas kräftor, i fjällbäckarna tas harr och röding. Också i bäckar och kvarndammar kan det finnas öar.

Många av dessa har namn, på kartblad eller åtminstone i folkmun. Vi tog fram en karta och började diskutera någonting som såg ut som ett mönster: att nästan alla större öar norr om Dalälven, längs havsstränder eller i inlandet, har sina ö-ändande namn i bestämd form och de flesta söder därom i obestämd. Seskarö längst däruppe är ett undantag som bekräftar regeln, Selaön i Mälaren ett annat; flera är inte svåra att upptäcka. Ett mindre antal öar förekommer i bägge namnformerna.

Undantag, men finns det en regel? Människan vill ha ordning, därtill har hon vetenskapen. Hon måste inte sällan intala sig att det förhåller sig på ett visst sätt. Detta skapar någon form av trygghet, överskådlighet. Vilket kan vara bedrägligt. För tänk om mönstret är ett annat! En del öar heter någonting som inte alls talar om för främlingen att de är öar, och det tycks gälla de allra största, varav en del utgör hela landskap eller regioner: Gotland, Öland, Södertörn (på grund av Södertälje kanal), Tjörn, Orust, Hisingen. Forntida hövdingadömen några? Vem vet med säkerhet. Av tidigare svenskbebodda öar längs Estlands Östersjökust är Ösel den största; svenskar sägs också vid någon tid ha bott på den tredje största ön, Moon.

Ännu ett mönster alltså, eller inget alls?

Nej, ett system, ett regelverk kan det väl inte vara, säger vi oss till slut. Men en aning, möjligen. Som stimulerar nyfikenheten. Som befordrar föreställningsförmågan. Vi närmar oss verkligheten med diktarens tygellösa rättframhet. Och dikten blir det behärskade protokollet över ett infall, en besatthet eller en fullständig galenskap. Någonstans – i inbillningen – går det också en gräns vid vilken det antagna undantaget förvandlas till regel.

Således är människan en gränssättare.

Trivialt? Ja.

Det finns, uppger etnologen Owe Ronström, en gotlänning, sexhundraåttio miljoner öar i världen, om man inräknar vattenomflutna landpartier med en yta på minst en kvadratdecimeter, ”stora nog för fåglar att landa på”; antalet namngivna öar sägs uppgå till en halv miljon. (Öar och öighet. Introduktion till östudier, Carlssons, 2016) Största ödensiteten finns i Ålands hav. Fyra av de mest tättbefolkade öarna ligger i Stockholm: Lilla Essingen, Södermalm, Reimersholme, Kungsholmen. Som om inte detta var nog: öar är väldigt artrika, men det är också på öar som den största artutrotningen idag sker.

Se där: aritmetik, statistik, gränssättning.

Dock, gränser behövs för jämförelsens skull. Och jämförelser ersätter för historikern det vetenskapliga experimentet, har det sagts. För man kan inte experimentera med människor utan risk för att det blir en revolution som naturligtvis också är ett experiment. Nå, essän för sin del experimenterar nog den med; den försöker säga någonting annorlunda om det som är välkänt eller någonting oväntat om det som är obekant och låter utsätta det för granskning. De flesta försök misslyckas. Även detta är trivialt. Man prövar sig fram.

”Det jag förbiser kan andra klä i ord”, sade en gång Robert Walser, en minimalist.

En annan fråga är om man kan eller bör definiera vad en ö är, och hur. Volkmar Billig, tysk kulturhistoriker, uppehåller sig vid den i inledningen till sin bok Inseln. Geschichte einer Faszination (Verlag Metthes & Seitz, 2010). Det tyska ordets betydelseursprung pekar på närheten till vatten, det romanska eller anglosaxiska begreppet associerar till avskildhet (island; jämför med det latinska verbet isolare). Ändå säger man ibland insulär om någonting som är isolerat, befinner sig på distans. Det är möjligt att man måste gå med på en dubbeldefinition – både närhet och avskildhet – om öns väsen ska bli hanterligt. Länken till omgivningen: som både förenar och begraver.

Den som söker sig till övärlden för att få vara i fred möter inte nödvändigtvis friden. Hos August Strindberg, Gustaf Janson, Gustaf Hellström är grannosämja någonting konstitutivt för ett liv i skärgården. Också deras litterära produkter har det stått strid om. Gäster i denna verklighet har säkert varit välkomna, eftersom de fört konsumtionsefterfrågan med sig, men inte alltid välsedda. Mellan jordägare och jordlösa på ön har det gärna rått misstänksamhet, avundsamhet, långsinthet. Det har starrbligats. Högsta formen av ovänskap är naturligtvis tigandet, ordlösheten.

Till en del öar har man sänt fångar. Karlstens fästning och Vaxholms fästning tog emot hög som låg. I filmen Pippi Långstrump på de sju haven var den senare tillhåll för sjörövare. Men jag har också varit med om barndop som har ägt rum på öar. Där finns gott om vatten som det kristna dopet kräver. Man bör nog inte heller förvånas över att städer har vuxit upp på öar, utmärkta lägen för handel och transporter; stundom har kanalisering lett till att små holmar och vattenkraftverk anlagts.

Dubbelbetydelser alltså: residual, förbindelselänk, straffanstalt, livets start- och slutpunkter.

Med landhöjningen är det så att nya öar kan bli synliga, medan gamla övergår till att bli fastland. Jag skriver detta i en terräng av uttorkade vikar och farleder, med en längesedan övergiven fornborg på fyra hundra meters håll.

En av de sorgligaste skepnaderna i novellitteraturen är nog den ryske ämbetsmannen Vasilij Borisovitj Poplavkin, och då finns det ganska gott om sorgliga ryska ämbetsmän. Han var en plikttrogen men fantasilös kolonialadministratör i Alaska, halvön som år 1867 övergick från Ryska riket i amerikansk ägo. Han tyckte själv att han absolut inte passade in här i världen och fick snabbt gråa hår. Först efter många år i tjänst begär och beviljas Poplavkin en rejäl ledighet, och han företar sig en mödosam resa som för honom till semesterorter och släktingar, för att slutligen hamna i rikshuvudstaden Sankt Petersburg, gammal träskmark vid Finska viken, i andra änden av riket, tolv tidszoner iväg. Där försöker han under en viss självövervinnelse att förlusta sig, och dagen före sin återfärd, under en privat bal, förälskar han sig också. Men Poplavkin har en förbaskad otur, för han friar vid hemkomsten per brev till fel kvinna – med samma namn som den tillbedda men någon generation äldre och betydligt korpulentare – och när hon anländer får han ett helsikes sjå att värja sig mot omgivningens medlidande. Med honom, inte med den stackars kvinnan.

Så kan det gå, och någon enkel utväg fanns det rimligtvis inte långt bortom sunden.

Figuren Poplavkin förekommer i en samling berättelser av Werner Bergengruen (1892–1964), Der dritte Kranz, från 1962. Bergengruen var bördig från Riga med en droppe svenskt blod i ådrorna och kände de baltiska kusttrakterna väl. Alaska torde han inte ha besökt annat än i inbillningens värld. Men det är klart att han måste ha lyssnat till anekdoter, skvaller, rövarhistorier, kanske har han också läst reseskildringar och etnografiska rapporter från Fjärran Östern. Han visste att segelfartyg som lade ut från Ochotsk eller Petropavlosk på försommaren måste övervintra vid ögruppen Aleuterna, på grund av drivisen som bildar en barriär där, ”för att nästa år, när sjöfartssäsongen inleddes, fortsätta sin resa till det amerikanska fastlandet”. Alaska kan översättas med fastland, men också sedan halvön hade upphört att vara en rysk besittning, skulle det dröja innan den integrerades med den nordamerikanska kontinenten. Först några år innan Bergengruen gav ut sin bok, hade Alaska blivit USA:s fyrtionionde delstat.

Det främmande, eller exotiska, är naturligtvis en funktion av tiden och rummet men också av tekniken, sättet att kommunicera. Samfärdseln har ett bestämmande inflytande, även på våra tankebanor. Bergengruen föreställer sig hur det kunde te sig i den yttersta periferin:

Novo-Archangelsk, den obetydliga handelsplats med fästning och hamn, som amerikanerna senare gav tillbaka dess indianska namn Sitka, var huvudstad i ett territorium lika stort som Spaniens, Frankrikes, Englands och Tysklands sammanlagda yta; visserligen kunde stora delar av detta område inte befolkas, andra var ännu outforskade, och befolkningens storlek i detta jättelika landskap var mindre än i städer som Vilnius eller Basel. I Novo-Archangelsk, mitt i citadellet på klipporna, fanns det ett guvernörspalats uppfört i trä. Det fanns snö, myndigheten, militär, det fanns tjänstemän anställda i det rysk-amerikanska handelskompaniet, det fanns mestiser och indianer, med benämningar som koljuscher eller tlingiter, låga trähus, eländiga krambutiker, stank av fisk och päls och en klubb där det dracks duktigt och satsades högt. Vita kvinnor var sällsynta, alltså förekom mycket litet europeiskt familjeliv; de flesta tjänstemännen var ungkarlar och höll sig med indianska eller halvblodiga mätresser. Tjänstemännen var välavlönade och befordrades snabbt. Utan sådana stimulanser hade förvaltningen av det väldiga territoriet måst skötas av odugliga förvisade.

Efter Solzjenitsyn har man i stalinismens Ryssland sett en hel övärld – av fängelser, deportationsorter, hela förbrytarkolonier, de flesta på landbacken. Men det allra första koncentrationslägret upprättades på Solovkiöarna i Vita havet, fem och ett halvt år efter oktoberrevolutionen. Och från Sachalin, fångön, hade Tjechov tre decennier tidigare skrivit sitt reportage om tsartidens obönhörliga statsterror.

Man har också något mera fredligt talat om Sprachinseln, språköar, där det kunde talas tyska eller jiddisch eller andra munarter, också på den stora ryska kontinenten. Men pogromer och nationshets var inga okända företeelser.

Min favoritskildring av en ö finns för övrigt i Carl Henning Wijkmarks mästerverk Dressinen (1982). Där hamnar den märkliga besättningen av människa och tre människoapor med sin farkost över Atlanten på den ö dit Napoleon, fransmännens kejsare, andra gången blev sänd i exil. Här fick de verkligen vara ostörda, i fred för oceanens vågor och vindar, men detta var blott en mellanstation och tunga umbäranden återstod dem ännu. Med den romanen ställde Wijkmark in sig i ledet av många andra äventyrets mästare som har varit förtrogna med eller fängslas av ölivet: Defoe, Stevenson, Verne, Melville, Hemingway, några av de författare som också apostroferas hos den lärde Volkmar Billig. Ön som räddningen för den förliste men också som drömmen om paradiset, utopin.

Från dessa digressioner kan man lämpligen återvända till trakten för den ursprungliga funderingen, om de svenska önamnen. I maj 2015 gav Lantmäteriets ortnamnssektion med sig för befolkningens protester och återgav Alnön i sågverksdistriktet utanför Sundsvall dess gamla namnform. På tidigare kartor hade det under en viss tid stått Alnö, liksom på vägskyltar, en eftergift för en opinion som verkat för den obestämda formen och kampanjat genom att måla över slut-n:et på skyltarna. Men n-formens återtillskyndare hade i sina besvär kunnat hänvisa till namnen på andra norrländska öar som Åstön, Frösön, Härnön, Ulvön såsom prejudicerande, och än en gång bytte således den statliga myndigheten fot. Fast här handlar det nog inte bara om logik och systematik utan också om lidelser eller kanske till och med om idiosynkrasier. För går man till ett annat ämbetsverk, nämligen Institutet för språk och folkminnen, närmare bestämt dess namnarkiv, så får man klart för sig att Alnön äldst skrevs Alnö utan n, enligt vad namnforskaren Kristina Neumüller uppger i en kommunikation med författaren.

Bestämt eller obestämt tycks alltså primärt ha med ålder, inte med geografi att göra. Sydligt liggande öar har i allmänhet namngivits före nordligt liggande i vårt land, på samma sätt som den svenska kolonisationsrörelsen har gått från söder mot norr (och naturligtvis gick den också österut, mot nuvarande Finland och Baltikum!). Hur trivialt eller fundamentalt detta sedan är, kan man reflektera över. En tumregel bör vara att man inte ska missbruka önamnen, om inte annat därför att det ligger en viss charm i det som inte går att riktigt begripa.

För den mänskliga fantasin finns det i alla fall inga gränser.