Mytspridning på universiteten – västerländsk vetenskap nedvärderas

Personer utan kunskaper om eller anknytning till humanistiska och samhällsvetenskapliga universitetsinstitutioner kanske inte är medvetna om vad som försiggår där. Studenter drillas i postkolonial teoribildning och deras lärare för inte sällan fram en kulturrelativistisk syn som hävdar att västvärldens kultur inte är bättre än andra. Inställningen är att andra kulturer borde ges ett större erkännande och västs vetenskapliga framsteg tonas ner. Den mest citerade boken är här Edward Saids Orientalism från 1978 som kopplar ihop det europeiska studiet av andra kulturer med imperialistiska avsikter.

Intresset för hur antik kunskap överfördes till Europa vid slutet av medeltiden hade nog inte fått samma centrala ställning i humaniora om inte Saids bok berett vägen och inlett tendensen att intressera sig mer för vilken attityd till andra kulturer som anses vara politiskt korrekt än vad som egentligen hände. Ofta drivs därför tesen att Europa inte skulle ha utvecklats vetenskapligt på det sätt som skedde om det inte nåtts av antika grekiska vetenskapliga texter översatta via arabiska. Men ett överförande av texter skedde också via Bysantinska riket. I Spanien vilade överförandet på judiska och kristna översättare. Avgörande var att det fanns en ivrig efterfrågan på grekisk vetenskap i Västeuropa. Detta brukar emellertid inte postkoloniala teorier lära ut. För att förstå sammanhangen behöver man kunskap i både historia och vetenskapshistoria. Spanien spelar här en central roll.

När romarriket sönderföll i mindre enheter kom Spanien att från 400-talet ha ett av Europas mest avancerade senantika riken, det västgotiska, som var kristet och talade latin. Dock var det militära försvaret försummat, och år 711 invaderades riket av muslimska krigare som upprättade en ny ordning baserad på islam och med arabiska som det gemensamma språket. Spanien blev en utpost i det nyskapade enorma muslimska imperiet som sträckte sig från Indien och Persien till det muslimska Spanien, kallat al-Andalus.

Samtidigt fanns Bysantinska riket, och kejsarna i Konstantinopel betraktade sig som representanter för romarriket och kristendomen. Deras stora kulturella insats bestod i att bevara antikens grekiska vetenskap genom kopiering och genom att under århundranden fortsätta att undervisa de unga om antiken och om grekisk vetenskap. Konstantinopel hade ett stort och berömt kejserligt bibliotek. Det var ofta syrier­ som gjorde översättningar av grekisk antik vetenskap till arabiska, ofta via ett tredje språk. Det hände dock att manuskripten förkortades och att missförstånd uppstod.

När vi närmar oss 1000-talet hamnar vi mitt i en flera sekler lång dragkamp mellan tro och vetenskap inom såväl islam och judendom som kristendom, och en del av debatten handlade om Aristoteles som sågs som den store företrädaren för vetenskap och rationellt tänkande. En viktig rörelse inom kristendomen var den så kallade påvliga revolutionen som i mitten av 1000-talet innebar de första stegen mot reformation, renässans och skiljande av stat och kyrka. Förutom naturvetenskap och filosofi hade också juridik en viktig plats i det antika arvet och den intellektuella utvecklingen. Påvarna och speciellt­ Gregorius VII (1073–1085) lät samla in lagar och sedan sammanfatta och bearbeta dem så att biblisk, grekisk och latinsk lag sammanfördes till en ny helhet anpassad till den nya verkligheten. Den här framåtblickande attityden och idén att tro och vetande kunde förenas var viktig.

Så hur kom vetenskapligt tänkande igång i Europa? Arvet från antiken är en viktig faktor. Men när stora delar av romarriket erövrades av muslimerna klipptes bandet med arvet, för att återuppstå i Europa några sekler senare på två vägar, nämligen via översättning från arabiska och översättning från grekiska via Konstantinopel. Översättningarna till arabiska skulle emellertid inte ha haft något inflytande i väst om det inte uppstått ytterligare en länk av översättning och förmedling i den expanderande kristna delen av Spanien genom översättning från arabiska till latin. Översättningsverksamhet började i Toledo på 1100-talet men tog fart runt år 1250 då kung Alfons X den vise samlade kring sig vetenskapsmän och översättare just i Toledo. Han skrev böcker själv men beställde dessutom verk om olika ämnen och även översättningar. Förutom ett starkt intresse för historia, juridik och litteratur utmärktes han och hans krets av ett särskilt intresse för matematik, astronomi och medicin. Översättningarna kunde typiskt göras genom att en judisk flerspråkig person översatte muntligt från arabiska till spanska, och en flerspråkig kristen översatte från spanska till latin. Översättningarna till latin spreds sedan vidare till Frankrike och England. Mottagarna i Västeuropa var klostren och de första universiteten, där det pågick kopiering av texter, kommenterande och undervisning.

Dessutom kom antik grekisk vetenskap till Europa genom grekisktalande munkar från Konstantinopel som under århundrandenas lopp hade hållit kontakt med kyrkan i Italien, rest dit och medfört manuskript. Sylvain Gouguenheims Aristote au Mont-Saint-Michel (Aristoteles vid [klostret] Mont-Saint-Michel) från 2008 studerar översättning fram till år 1200, och han stryker under att klostren var ivriga beställare av oförvanskade texter av Aristoteles. Exempelvis fanns det en speciell munk, Jakob av Venedig (död 1147), som behärskade både grekiska och latin och översatte nästan hela Aristoteles verk medan han arbetade vid ett kloster i Frankrike. Denna översättningsverksamhet var igång redan innan översättningarna av Aristoteles via arabiska blev allmänt kända i Europa.

Det är också viktigt med vilket förhållningssätt texterna lästes, något som påpekas av Marcia L. Colish i Medieval Foundations of the Western Intellectual Tradition 400 – 1400 (1997). Västerländskt tänkande växte fram baserat på utbildningstraditioner från antiken och vidareutvecklades sedan inom kyrkan i samband med debatter om Guds väsen och treenighetsläran. Skolastiken innebar en vana att analysera och syntetisera argument, och i Europa utbildades på 1200-talet intellek­tuella med en professionell kapacitet att debattera. Det Europa som återknöt kontakten med det antika arvet utmärktes, säger Colish, av en kombination av att kunna tänka systematiskt och av att våga ifrågasätta hävdvunna auktoriteter. Från denna bas gick Europa vidare mot vetenskaplig, ekonomisk och social utveckling på ett sätt som skiljer sig från andra kultursfärer.

Det som skedde täcks inte av ordet ”över­föring”. Muslimerna överförde inte medvetet kunskap utan det var de kristna som identifierade intressant kunskap och såg till att skaffa sig tillgång till den på de sätt som stod till buds. I den kristna kultursfären fanns samma vördnad för äldre auktoriteter som i andra kulturer, men de studerade texterna bearbetades sedan till en ny världsbild. Det utvecklades en förmåga att tänka rationellt som lade grunden för fortsatt utveckling.

Vi vet alltså att antik grekisk vetenskap återfördes till Västeuropa under medeltiden på två sätt samt att det förekom en utdragen kamp mellan tro och vetande. I samband med postkoloniala teorier har det emellertid också uppkommit en debatt om huruvida Europa är skyldigt arabisktalande muslimer ett tack för att de skulle ha överfört den här antika kunskapen. Man betonar då förmedlingen genom det arabiska språket och tenderar att inte nämna vare sig Bysans eller Toledo. En stark företrädare för den inställningen är den spanske arabisten Juan Vernet i boken Lo que Europa debe al Islam español (Det som Europa har spansk islam att tacka för) från 1999. Vernet redogör för texter på arabiska om olika naturvetenskaper och nämner att ett antal av texterna kom att översättas till latin och spridas vidare främst till Frankrike.

Det finns i Vernets bok en anstrykning till ressentiment. Väst skulle inte tillräckligt ha erkänt arabernas betydelse för västerländsk utveckling, verkar han vilja säga. Hans argumentation försvagas dock av ett par utelämnanden. Han framhåller inte att muslimerna hade installerat sig i samhällen runt Medelhavet som tidigare tillhört romarriket och som var präglade av grekisk vetenskap och av kristendom. De första generationerna bland de muslimska erövrarna hade klart för sig att de tog över en högt utvecklad civilisation och att den muslimska guldåldern byggde på de kulturer man övertagit, men den insikten försvann gradvis.

Vernet nämner heller inte att när al-­Andalus år 1086 togs över av fundamentalistiska islamiska regimer från Nordafrika försvann stegvis intresset för vetenskap och filosofi. Den berömde juristen och filosofen Averroës (1126–1198) fick exempelvis problem med myndigheterna och lämnade al-Andalus.­ Ytterligare en svaghet i argumentationen är att Vernet glider förbi att al-Andalus inte visade något intresse för ny vetenskap från Västeuropa. Från 1200- och 1300-talen var det Europa som producerade intressant filosofi och vetenskap.

Tillbaka till Edward Said. Det är Saids negativa syn på väst och inte Gouguenheims eller Colishs positiva som studeras vid svenska universitet. Man kan via biblioteksdatabasen Libris se att Orientalism är mycket spridd och används som kursbok. Exemplet Spanien och medeltiden visar att Saids tes om samband mellan imperialism och kulturintresse inte är generell och inte passar på Spanien under medeltiden, där situationen var den motsatta. För i Spanien var araberna imperialisterna. De hade inte studerat de folk vars territorier de tog över, och de var inte heller i efterhand intresserade av att studera de underkuvade folkens språk eller kultur.

När man talar om ideologisering av högre utbildning är det just exempel som dessa som åsyftas. Som regel innebär ideologiseringen misstro mot väst. Vi borde istället konstatera att västerlänningar är arvtagare till Aristoteles, Gregorius VII, Jakob av Venedig, Alfons X den vise och bysantinska munkar, och vi borde känna till det.