Trångt i den sista vilan

Den första veckan fick jag sällskap av en rutinerad kollega som skulle lära mig allt om gravstensmonteringens ädla konst. Jag hade börjat jobba åt ett stenhuggeri och bespetsade mig på att kuska land och rike runt med lastbilsflaket fullt av gravstenar. För mitt inre såg jag en fridfull odyssé genom ett somrigt Sverige, en resa fylld av vackra kyrkor, lummiga begravningsplatser och djupa, andliga samtal med talträngda kyrkvaktmästare.

Men under upplärningen blev jag varse att min nya sysselsättning ingalunda var någon sine­kur: tunga gravstenar, konstant tidspress och massor av grävande, kånkande och borrande för att få stenarna på plats. En dag under den där första veckan, när jag grävde i kyrkogårdsjorden och svetten pärlade i pannan, fick jag plötsligt syn på några märkliga stenar. Entusiastiskt visade jag dem för min kollega.

”Det där är inte stenar”, sa min mer upplyste arbetskamrat. ”Det är människoben. Man stöter på det ibland.”

I Sverige råder evig gravfrid – det är lagstadgat. Den som ”obehörigen öppnar en grav” eller ”obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar ett lik eller en avliden persons aska” har gjort sig skyldig till gravfridsbrott och kan dömas till fängelse i upp till två år, grovt gravfridsbrott ger upp till fyra års fängelse. Strafflängden visar att samhället ser allvarligt på det här – ­inget ska få störa den sista vilan, gravfriden är evig. Det får mig att tänka på benresterna som låg i min hand, de var troligtvis hundratals år gamla. Men evigheten varar som bekant längre än så.

Den eviga gravfriden ska respekteras men man måste också se till att plats finns för nya gravar. I Sverige dör runt 90 000 personer årligen som alla har rätt att begravas i en egen, enskild grav. På många kyrkogårdar börjar det bli trångt.

Hårdraget är gravrätten och den eviga gravfriden oförenliga i praktiken, såvida man inte utvidgar begravningsplatsernas yta med 90 000 nya platser varje år, vilket är helt orimligt. Kyrko­gårdarna tvingas därför ta till andra lösningar och en självklar åtgärd är att återanvända gamla gravar. Men det rimmar illa med samhällets annars så stränga syn på gravfriden.

Denna problematik utreds just nu i ett forskningsprojekt på Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) som leds av Helena Nordh och Cristina Prytz. ”Härifrån till evigheten – en studie om hur evig gravfrid tolkas i praktiken” ska bidra till ”nationella riktlinjer för återanvändande av gravplatser” samt ”initiera en politisk debatt om evig gravfrid i förhållande till framtidens behov av mer gravplatsmark”. Ambitionen är att skapa samsyn i hur gravfridslagen ska tolkas. Forskarna menar att det just nu ”råder lite olika praktik runt hur återupplåtande av gravar på begravningsplatser går till”.

Gravrätten är, till skillnad från gravfriden, inte evig. Man har rätt till enskild gravplats kostnadsfritt i 25 år, därefter behöver man vanligtvis betala för att förlänga gravrätten. Görs inte det kan graven återupplåtas. Med andra ord, någon annan kan begravas där. Frågan om gravfrid ­löser man genom att lägga kistorna på olika djup i graven. Kistdjupet i nyare gravar är noggrant registrerat, men äldre gravar är sämre dokumenterade och det händer att man stöter på överraskningar i jorden. Jag ringer upp Helena Nordh för att ställa en gnagande fråga:

”Vad händer om man skulle råka gräva fram benrester?”

”Vanligtvis slutar man gräva och lägger tillbaka benen där de påträffades.”

Utöver att transportera nytillverkade gravstenar, hämtade jag även stenar på kyrkogården, de skulle till stenhuggeriet för att tilläggsgraveras. Det finns nämligen fall där det är helt okomplicerat att lägga flera avlidna i samma grav. Att den först gravsatte får sällskap av make, maka, barn eller någon annan närstående i en gemensam familjegrav är i Sverige helt accepterat. Och då ska ett nytt namn graveras in på gravstenen, det var sådana stenar jag hämtade.

Vilka som ska ligga i familjegraven är ofta bestämt sedan länge, en tom yta på gravstenen visar att ytterligare namn ska adderas när tiden är kommen. Men att bestämma gravskick – hur man ska begravas – kan orsaka en hel del huvudbry. Man måste fatta beslut om begängelseformen, det vill säga om man vill bli jord­begravd eller kremerad. Vilken kyrkogård ska man begravas på? Ska man ligga i enskild grav, minneslund eller ska askan kanske spridas i naturen? Varför inte kolumbarium? Typ av kista och gravvård ska också bestämmas – premium eller budget? Lägg därtill alla frågor som rör begravnings­ceremonin: kyrklig eller borgerlig begravning? Beslut om musik, öppen eller stängd kista, minnesstund, und so weiter. Tro fan att man inte vill dö.

Det är i första hand den avlidnes vilja – nedskriven eller muntligt kommunicerad – som gäller, i synnerhet när de rör frågor om gravskick. Begravningslagen fastslår att ”när någon har avlidit, bör hans önskan om kremering och om gravsättningen såvitt möjligt följas”. Man kan givetvis överlåta dessa beslut till anhöriga, men även det är i så fall en fråga man behöver ta ställning till. Det finns alltså en del att fundera på innan man lämnar in.

För den som har fingret i luften finns i alla fall trender att följa och en av de absolut tydligaste rör kremering: allt fler blir aska. Om man vill gräva ner sig i makabra siffror är den årliga kremationsstatistiken från Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund (SKKF) oumbärlig läsning. I senaste rapporten ges lugnande besked till alla som oroat sig över dippen för ett par år sedan: ”2024 ser vi en fortsatt ökande kremationsfrekvens i Sverige. Det upprätthåller därmed ökningen från 2023, efter nedgången under 2022.”

SKKF bildades i slutet av 1800-talet – man gick de första åren under det käcka namnet Svenska Likbrännarföreningen – och syftet var kort och gott att verka för införandet av kremation i Sverige.

Man kan konstatera att lobbyismen gav önskad effekt. Landets första krematorium slog upp ugnsluckorna 1887 och var beläget vid Norra begravningsplatsen i Stockholm, tre år senare fick även Göteborg en inrättning för kremering, eller eldbegängelse som det kallades då. Därefter dröjde det förvisso ända till 1920-talet innan några fler krematorier öppnade – men då tog det å andra sidan ordentlig fart.

Mellan 1922 och 1939 etablerades 20 nya krematorier, från Luleå i norr till Trelleborg i ­söder, och sedan dess har kremationsfrekvensen stigit stadigt. I början av 1940-talet kremerades 7,4 procent av alla avlidna svenskar, idag har Sverige 58 krematorier och kremationsfrekvensen ligger på drygt 86 procent. Inalles kremerades 3 552 578 avlidna svenskar mellan 1887 och 2024. Goda nyheter för alla som oroas över platsbristen på svenska begravningsplatser.

När jag kom till stenhuggeriet på måndagsmorgnarna var lastbilen redan lastad och flaket fullt av gravstenar som skulle till kyrkogårdar över hela Syd- och Mellansverige.

Gravstenarna var i alla möjliga storlekar och former: liggande och stående, råhuggna och polerade, någon i röd granit och någon i marmor, en skulle monteras med pelare och kapitäl, en annan med blomlist, vissa var enorma och and­ra små – utformningen var upp till beställaren. Men alla val har ett pris, och det kan bli dyrt i slutändan.

För dem som kremeras finns billigare alternativ. Det har blivit allt vanligare att begrava askan i den anonyma minneslunden, där betalar man varken för gravvård eller gravskötsel. Även de nyare – mer personliga – gravskicken askgravlund och askgravplats har ökat i popularitet, ­alternativ som inte är kostnadsfria men där kyrko­gårdsförvaltningen står för skötseln.

Möjligtvis beror den ökade populariteten för skötselfria alternativ på en ovilja att ligga de efter­levande till last. Kanske är det även en konsekvens av att vi inte längre är lika bundna till vår uppväxtplats? Om barnen inte längre bor på orten där föräldrarna begravts, vem ska då ta ansvar för gravskötseln?

Sett till platsbristen är även detta goda nyheter, gemensamma gravsättningsplatser tar betydligt mindre utrymme i anspråk än enskilda gravplatser.

Men trots att allt fler väljer gravskick som tar lite utrymme, fortsätter larmen om platsbrist. Folkökningen är en förklaring till detta, urbanisering en annan – det är främst ett storstadsproblem. När inflyttningen till städerna ökar, krävs också fler gravplatser i dessa områden.

Ytterligare en förklaring är att invandringen fört med sig andra begravningstraditioner. Varken islam eller judendom tillåter kremering och inte heller inom de ortodoxa och österländska kyrkorna är kremering vanligt. Det gör att behovet av kistgravplatser ökar. Man kan även behöva skapa särskilda avgränsade begravningsplatser, då exempelvis muslimer oftast vill begravas åtskilda från avlidna av annan tro. Muslimer är också i allmänhet emot att fler än en kropp ­vilar i graven, något som väcker ytterligare frågor kring återanvändning av gravar.

Dessutom måste man väga in något som aktua­liserats av pandemin och Rysslands invasion av Ukraina, nämligen att det ska finnas beredskapsplatser. Rekommendationen från Svenska kyrkan och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) är att varje förvaltningsområde ska ha kapacitet att jordbegrava 5 procent av alla bosatta i området.

I presentationen av SLU:s forskningsprojekt om evig gravfrid hänvisas till behovsanalyser av begravningshuvudmännen i storstadsregionerna, som ”visar att det inom några år kommer att bli brist på gravplatser, speciellt kistgravplatser”. Men omfattande åtgärder vidtas också för att komma till rätta med detta. I Göteborg har man nått långt i planeringen av en ny storkyrkogård på Hisingen, förhoppningen är att den ska kunna tas i bruk 2035. Och så var det där med återanvändningen.

Den eviga gravfriden är inte huggen i sten, om särskilda skäl föreligger kan överträdelser tillåtas. Särskilda skäl kan vara att misstag skett vid den ursprungliga gravsättningen, att makar ska sammanföras eller att askan från en flykting ska flyttas till dennes hemland. Särskilda skäl kan även vara kommersiella intressen, en fråga som är högaktuell då Kirunas minneslund och kolum­barium – totalt 5 000 gravsatta – måste flyttas på grund av LKAB:s expansion.

Särskilda skäl kanske även kan vara platsbrist.

SLU:s forskningsprojekt – som bland annat bygger på intervjuer med begravningshuvudmän och myndigheter – har kommit en bit på väg och det intryck Helena Nordh fått hittills är att larmen till viss del är överdrivna. Det råder absolut platsbrist på vissa ställen, men problemet är mindre än vad de trodde när projektet inleddes. På många håll handlar det främst om en brist på muslimska kistgravplatser.

Vi får se vad slutsatserna blir, när forskningen läggs fram nästa år.

Min egen karriär som gravstensmontör varade inte någon evighet. Efter ett flertal nya potentiella gravfridsbrott och ett elakt diskbråck – till följd av tunga lyft och massor av grävande – tog jag det säkra för det osäkra och lämnade branschen.

Om jag har några planer för framtiden? Jodå, kremering och minneslund.