Vilse i Afrika

”Den största brittiska nyhetshändelsen 1982 var naturligtvis Falklandskriget. Men den näst största handlade också om mamma och mig.”
Kanske tar det även för en anglofil och samtidshistoriskt insatt människa några ögonblick att räkna ut att bara en person kan ha fällt det yttrandet. Under betänketiden kan vi börja den här historien i en helt annan ände.

På kvällen söndagen den sjunde mars 2004 lyfter en USA-registrerad Boeing 727 från Sydafrika med 64 luttrade legosoldater ombord. Vid mellanlandningen i Zimbabwes huvudstad Harare ska Simon Mann, före detta officer i den brittiska elitstyrkan SAS, och en i sammanhanget förhållandevis blygsam vapenarsenal plockas upp. Ytterligare några flygtimmar senare ska Mann och hans hejdukar genomföra en effektiv och diskret statskupp i lilleputtdiktaturen Ekvatorialguinea, beläget i vad som brukar kallas för Afrikas armhåla.

Nog låter det som den rafflande upptakten i en hårdkokt krigsroman av Frederick Forsyth?
Inte minst när Simon Mann gärna beskriver sig själv som en bon viveur och old Etonian medan andra hellre konstaterar att han efter toppbetyg från anrika militärhögskolan Sandhurst och påföljande soldatkarriär ständigt råkat dyka upp i de allra sjaskigaste afrikanska sammanhang där det på det ena eller det andra sättet går att slå mynt av konflikter.

Den här gången ska han efter att snabbt ha tagit över presidentpalatset och avsatt mångårige diktatorn Obiang installera oppositionsledaren Severo Moto som tillbringat de senaste åren i spansk exil. I utbyte ska Simon Mann förutom grundarvodet på tio miljoner pund tillsammans med de som backar upp honom få del av Obiangs konfiskerade förmögenhet samt procent på Ekvatorialguineas framtida oljeinkomster.
För naturligtvis är det lilla landets relativt nyupptäckta oljetillgångar den grundläggande anledningen till operationen och att en sådan som Mann lockats till att leda den.

När det gäller den brittiska aristokratin i Afrika för hundra år sedan finns det hur mycket som helst idag att läsa; den ena gin & tonic-marinerade historien mer häpnadsväckande än den andra och ofta med ett visst depraverat romantiskt skimmer över sig. Hos den engelska överklassen var det ju så vanligt att det blev till ett skämt, att misslyckades man i affärslivet eller på annat sätt drog vanära över familjenamnet ”så fanns alltid Afrika”. Vilket gällde även kvinnor med något så opassande som en skilsmässa bakom sig eller bara längtan efter mindre social kontroll.

Det närmaste vi i Sverige kommer nytt-liv-i-Afrika-genren är väl skildringarna av Karen Blixens liv med svenske baronen Bror von Blixen-Finecke och senare den brittiske storviltsjägaren Denys Finch Hatton.

Även om vi lär få vänta hundra år på att få läsa fullständiga skildringar av vad som idag sker i Afrikas fördolda, så händer det ibland att vi mot alla odds får glimtar av vad och om vilka de där framtida böckerna kommer att handla. Som när flygplanet som natten mellan den sjunde och åttonde mars 2004 ska lyfta mot Ekvatorialguinea aldrig ens taxar ut. Eftersom det stormas av zimbabwisk säkerhetspolis.
Det som var tänkt att bli en snabbt bortglömd notis i världspressen om ännu en statskupp i ett konstigt afrikanskt land där inga stormakter har några intressen och där bara ännu en despotisk djungeldiktator ersatt en annan, blir istället början på en nyhetsföljetong som ännu inte sett sitt slut.

Granatkastare och maskingevär beslagtas och Simon Mann grips, liksom legoknektarna: en blandning av sedan apartheidregimens fall arbetslösa så kallade säkerhetspoliser och diverse välmeriterande soldiers of fortune. Men exakt hur många och mer välmanikyrerade händer som egentligen grävde i den ekvatorialguineiska kakburken där och då divideras det fortfarande om.

Kanske får vi aldrig reda på hela sanningen. Men den misslyckade statskuppen har i alla fall för mig blivit det mest talande exemplet på den moderna Africa business vi så sällan får veta något om. I centrum finner man figuren som fällde citatet i inledningen av texten och som kanske representerar dagens brittiska överklass-dropouts i Afrika bättre än någon annan: Mark Thatcher.

15 augusti 1953, medan pappa Denis var på cricketmatch, förlöstes tvillingarna Thatcher med kejsarsnitt, oskuldsfullt ovetande om att deras mor drygt tjugofem år senare skulle bli det sena nittonhundratalets mest omstridda men legendariska brittiska premiärminister. Medan otaliga biografier och mer eller mindre officiella källor vittnat om hur mamma Margaret tidigt och tydligt favoriserade Mark så var Carol den som efter oklanderlig skolgång envist ville stå på egna ben och inte utnyttja familjenamnet i karriären som journalist. En stolthet och ambition som långsamt nöttes ner eftersom ingen av de stora brittiska dagstidningarna kunde ha en Thatcher-dotter fast anställd, hur duktig hon nu än var.

Mark resonerade tidigt tvärtom. Att utnyttja sitt namn i varje tänkbart sammanhang var självklart i strävan efter framgång och rikedom. För är det något som gamla citat och klipp berättar om är det att Mark redan vid unga år såg det som sin självklara rätt att bli rik. Trots att studieresultaten vid fina Harrow snarare var usla än mediokra och det enda bestående från skoltiden – till pressens förtjusning – blev smeknamnet ”Thickie Mork”.

Efter tre underkända examina i bokföring och misslyckade äventyr i juvelhandlarbranschen samt föga framgångsrika affärer i Hong Kong bestämde sig Mark för att bli verksam inom motorsporten. 1977 startade han ”Mark Thatcher Racing”. Som visserligen snart drabbades av likviditetsproblem, men eftersom mamma strax därpå blev premiärminister såg Mark till att sätta upp den ”internationella konsultfirman” Mounteagle Marketing för att hjälpa henne att hjälpa honom.

Ändå var det motorintresset som fick honom att knuffa ner sin mor från förstasidorna under Falklandsåret 1982. Han deltog då i Paris-Dakar-rallyt och körde vilse i Sahara. Under sex dygn var han försvunnen. Vilket hann leda till en för Storbritannien mycket genant räddningsexpedition ledd av pappa Sir Denis, medan mamma Margaret grät offentligt av oro.
När Mark till slut hittades av ett lika enormt mediauppbåd som sökteam mottog han världspressen med ett glatt Nice to see you, to see you nice; ett inte helt smidigt valt och förmodligen redan då töntigt klämkäckt 70-talsuttryck.

Samtidigt hade det börjat ställas frågor kring Mark Thatchers utnyttjande av sin mors namn i olika affärssammanhang och i vilken grad det skedde med hennes goda minne. Såväl när det gällde stora brittiska byggkontrakt i Oman som när Margaret Thatcher skrev under en vapenaffär med Saudarabien fanns sonen med på ett hörn och misstänktes ha tillskansat sig oklara provisioner på miljontals pund. Trots inspelade telefonsamtal av suspekt natur och tidningsspekulationer ledde det aldrig längre än till besvärande frågor i parlamentet. Som Mrs Thatcher enkelt skakade av sig. För även om Mark blivit en källa till oro i det konservativa partiets innersta krets tycktes premiärministern aldrig se några brister hos sin son. Istället skröt hon offentligt om att han var den sortens geniale affärsman som kunde ”sälja snö till eskimåer och sand till araber”.

När den nu bortgångne men själv rejält skandalomsusade och ärkekonservative Alan Clark många år senare publicerade sina dagböcker återkommer han där flitigt till The Mark problem och 1987 hade det gått så långt att när Mark frågade premiärministerns pressekretare Sir Bernard Ingham hur han bäst kunde hjälpa sin mor att bli omvald svarade Ingham:
– Lämna landet.
Vilket var precis vad Mark gjorde, om än av andra anledningar. För han fick jobb som sportbilsmärket Lotus representant i USA, varpå hans Mounteagle Marketing gjorde ett uppsving och kom att marknadsföra allt från sportkläder till whisky.

I Texas träffade han snart dottern till en stenrik bilhandlare, Diane Burgdorf. Som han – enligt Diane – första gången presenterade för sin mor med orden: Prime Minister, this is Diane Burgdorf. Pappa Burgdorf beskrev å sin sida offentligt dottern som ”en helt vanlig miljonärska”. Bröllopsklockor klämtade, paret fick två barn och bosatte sig i Dallas. Men affärerna gick sämre och under hot om åtal för mut- och skattebrott tog Mark en så kallad time-out i Schweiz. Tills han blev utslängd därifrån. Varpå han gjorde likt så många andra med samma väldigt fina – men lätt nedsolkade – bakgrund. Bestämde sig för Afrika.

Familjen köpte en villa i Constantia, Kapstadens tjusigaste område. Där hette en av grannarna Simon Mann. Bekantskapen djupnade snabbt. Utöver liknande gedigna uppväxter och kontaktnät delade de intresset för spännande och lättförtjänta pengar i Afrika. Men den första oegentlighet Mark misstänktes för i det nya hemlandet var relativt oskyldig: att erbjuda så kallade mikrolån. Om än inte av den sort som fick Nobels fredspris häromåret. Helt inofficiella lån till tjugoprocentig ränta erbjöds militärer och säkerhetspoliser i behov av snabba cash. Åtalet las ner och Mark menade att Sydafrika bara försökte sätta dit honom för att de inte tyckte om hans mor.

Parallellt med oftast oljerelaterade affärsmöten i Ryssland, Japan och Afrika utspelade sig intrigerna i thrillern Mark Thatcher även på det privata planet. När hustrun Diane började misstänka sin make för otrohet anlitade hon en privatdetektiv för att skugga honom på hans många resor. Som under den då Mark gav sig in i litteraturbranschen, sedan hans mamma avgått och rättigheterna till memoarerna skulle säljas. Han lyckades då manövrera ut den ordinarie litteräre agenten och tog hand om dealandet själv. Resultatet var den övriga bokbranschen måttligt imponerad av.

Däremot var privatdetektiven desto mer framgångsrik och levererade foton på Mark Paris-promenerande hand i hand med Sarah Russell, hustrun till en fastighetsmäklare i London. Men Diane förlät honom. Vilket hon gjorde även efter att ha bokat in sig på en tidigare flight enbart för att kunna sitta och vänta i en lyxhotellobby i Santa Monica och ta sin make på bar gärning när han klev in tätt omslingrad med en ung kvinnlig pilot i det amerikanska flygvapnet. Något Diane berättade om i en Sunday Times-intervju i våras, då hon samtidigt förklarade att hon även den gången valde att stanna för barnens skull och tog sin tillflykt till en kvinnlig bibelstudiegrupp. Alltmedan Mark pysslade vidare med sådant som att driva igenom miljonaffärer i Abu Dhabi med hjälp av handskrivna rekommendationslappar från sin mor. Vilket i och för sig heller aldrig har kunnat bevisas.

Sant är dock att Mark Thatchers förmögenhet idag uppskattas till minst sextio miljoner pund.
– That’s widely off the mark, replikerade han på den siffran. Utan att avslöja om den var för låg eller för hög.
Det som definitivt fick Diane att tröttna på sin man och ta med sig barnen och åka hem till USA var Ekvatorialguinea-äventyret. Eller The Wonga Coup som det hette i vissa kretsar och som är titeln på den första men knappast sista boken i ämnet.

Världens intresse för den lilla västafrikanska stat som inte alls har något med ekvatorn att göra har alltid varit obefintligt. På några små öar och en bit fastland mittemellan Kamerun och Gabon lever där en halv miljon invånare under president Obiangs hårda styre sedan 1979, då han genom statskupp störtade den företrädare som mest gjort sig känd för att offentligt ha låtit avrätta 150 av sina meningsmotståndare på en fotbollsplan till tonerna av Mary Hopkins gamla dänga ”Those were the days”.

När det så 1996 upptäcktes olja i den före detta spanska kolonin, då vaknade förstås diverse flugor för att snabbt börja flockas kring denna nya sockerbit. Mark Thatcher var en. Via sitt nystartade företag Cogito – med säkerhetslösningar och underrättelseverksamhet åt multinationella företag i Afrika som affärsidé – erbjöd han Obiang att kartlägga presidentens potentiella hot och fiender. Bortsett från arvodet tänkte Thatcher att tjänsterna i förlängningen skulle ge honom tillgång till värdefulla oljekoncessioner. Men i sista stund tackade Obiang nej. Någon gång efter det började planerna på en statskupp i Ekvatorialguinea att ta form.

Sommaren 2003 stämde Marks gode vän och granne Simon Mann möte med Ekvatorialguineas oppositionsledare Severo Moto i Madrid. En överenskommelse om att störta Obiang slöts och även om Mann tidigare gjort sig rejäla hackor på att hyra ut privatarméer till inbördeskrig i såväl Angola som Papua nya Guinea, samt i strid med alla tänkbara konventioner och embargon flitigt ha levererat vapen till Sierra Leone, så var det här ett stort jobb som krävde flera finansiärer.
Vilket också blev orsaken till att kuppen stoppades i sista stund. För det började pratas bredvid mun. På barer i London och Kapstaden snappade diverse säkerhetstjänster under flera månaders tid upp information om ”det stora jobbet”.

Varför man samtidigt som Mann arresterade på flygplatsen i Harare kunde gripa hans kompis, vapenhandlaren Nick du Toit, inne i den ekvatorialguineiska huvudstaden Malabo, där han förberett logistiken inför maktövertagandet. Liksom en annan av Manns gamla krigshundskollegor, piloten Crause Steyl, som tillsammans med blivande president Severo Moto befann sig i närliggande Mali, redo att flyga in så fort kusten var klar.

Simon Mann dömdes till fyra år i det helveteshårda Chikurubifängelset i Harare för – milt uttryckt – olaga vapeninnehav. Därifrån skrev han desperata brev till såväl familj som advokat och vänner i vilka han bad dem ta kontakt med operationens alla investerare för att hosta upp mer pengar så att han kunde komma ut. Två flitigt förekommande namn var ”Scratcher” och ”Smelly”, det vill säga Mark Thatcher och Ely Calil, en mediaskygg libanesisk oljemagnat bosatt i London som ständigt befinner sig på topplistorna över Storbritanniens rikaste medborgare och med gedigna erfarenheter av att finansiera tveksamheter i Afrika.

Att Mark Thatcher beundrade Simon Mann och hans spännande värld av spioner, legosoldater och vapenhandel var känt, liksom att Mann och Thatcher haft flera möten i London angående samarbeten inom ”transportbranschen”. Liksom att Simon Mann i januari 2004 skrev en PM där det stod att ”om MTs inblandning blir känd är vi stekta allihop”. Och inte minst: Mark Thatcher hade satt in hundratusentals pund åt Mann.

I augusti 2004 arresterades Mark Thatcher i sitt hem i Kapstaden, misstänkt för inblandning i utländsk militär verksamhet. Nyheten om gripandet av Margaret Thatchers son blev förstås helsidesnyheter i framförallt brittisk press. Men än en gång grep mamma Margaret in och betalade borgen på 167 000 pund. Samtidigt som Mark nekade till all inblandning i och kännedom om kuppförsöket; han trodde att de pengar han gett till Mann skulle gå till ambulanshelikoptrar. Mot borgen och löfte om att stanna kvar i Kapstaden samt samarbeta i den fortsatta utredningen försattes Mark på fri fot. Senare erkände han att han utan egen vetskap varit inblandad i kuppen och dömdes därför till böter, allt för att slippa ett fyraårigt fängelsestraff.

Simon Mann hade däremot inte något emot att dömas till sina fyra år i ett av världens hårdaste fängelser i Zimbabwe. I alla fall inte med tanke på alternativet: att utlämnas till Obiang och Ekvatorialguinea.
Att Manns alla inflytelserika vänner plötsligt vände honom ryggen kan man begripa. Men ett antal staters fortsatta utredningar av den här soppan har under senare år avslöjat fler och fler häpnadsväckande detaljer. Precis som i en politisk thriller har de med jämna mellanrum sipprat ut i medierna runt om i världen.

Varför satte författaren och tidigare framstående konservative parlamentsledamoten Jeffrey Archer in 134 000 dollar på Simon Manns Guernsey-konto bara dagar före kuppen? Varför råkade samma Lord Archer ha långa telefonsamtal med Mark Thatcher och oljemagnaten Elyl Calil precis efter varje kupplaneringsmöte i Johannesburg? Något som avslöjades strax efter Archers påstående att han inte talat med Mark Thatcher på tio år. Och Margaret Thatchers rådgivare under den uppmärksammade gruvarbetarstrejken på 1980-talet och därefter nära vän, David Hart. Varför vände sig den fängslade Simon Mann även till honom för hjälp?

Den enda som varit tydlig och konkret i sin utredning är president Obiang: utlämna alla misstänka till Ekvatorialguinea och låt dem stå inför rätta här.
Rykten om att Obiang tidigare ska ha ätit upp sina värsta fienders hjärnor och testiklar samt det faktum att han lovat att flå Mark Thatcher levande gör de inblandade måttligt förtjusta i den lösningen.
Ytterligare rykten gör gällande att Obiang planerat kidnappa såväl Thatcher som Ely Calil, de två namn som allt tydligare utkristalliserat sig som de huvudansvariga.

För den brittiska staten framkom den mest besvärande uppgiften 2005, då Jack Straw och utrikesdepartementet nekade till att ha haft någon som helst kännedom om kuppen i förväg. Strax därpå kunde Observer visa att det var lögn, varpå utrikesminister Straw ändrade sig och tvingades be om ursäkt i samma tidning. Enligt internationell lag skulle Storbritannien ha vidarebefordrat den mycket konkreta förhandskunskapen om kuppen till Ekvatorialguinea. Ingen vet varför man underlät det.

I februari i år hade så Simon Mann avtjänat sitt straff i Zimbabwe. Men trots alla kontakter och pengar kunde inget rädda honom från att överföras till Black Beach-fängelset i Ekvatorialguineas huvudstad Malabo. Än så länge är han vid liv.

Brittiska tv-kanalen Channel 4 tilläts dessutom intervjua honom i fängelset i våras. Med tanke på omständigheterna den gjordes under kan naturligtvis vad han säger ifrågasättas och publiceringen av intervjun ledde faktiskt till rättsliga åtgärder av Simon Manns hustru.

På nätet går det att hitta ett klipp från intervjun. Där sitter en skäggig och härjad Mann, kedjad till händer och fötter, men vid till synes hyfsat och mycket brittiskt sarkastiskt mod. Han säger sig bli väl behandlad och hävdar än en gång att han bara var projektledare för kuppen medan Mark Thatcher och Ely Calil var arkitekterna. Samt att Jeffrey Archer är komplett oskyldig.

På frågan hur det känns att bära såväl fot- som handbojor svarar han att det är okej, ler, lyfter upp händerna och kallar sina handfängsel för nice ones, jämfört med de han bar under åren i Zimbabwe. Han skämtar också om att han inför alla bett om ursäkt för kuppen så många gånger att han lika gärna kunde låta tatuera sorry! i pannan. Varpå han snett leende sammanfattar misslyckandet med:
– When you go tiger-shooting, you sort of don’t expect the tiger to win, do you?

Nu i midsomras fick omvärlden se Simon Mann igen. Ekvatorialguinea vs Mann var enligt Times utsände var en lika dramatisk som farsartad rättegång i stadens största konferenslokal, för tillfället bevakad av såväl stridsvagnar som krypskyttar på alla hustak omkring. Den omvittnat paranoide Obiang var förstås orolig att Simon Mann antingen skulle fritas eller bli tystad av Ely Calils lakejer. Därför fick alla åhörare och journalister lämna till och med skor, nycklar och pennor utanför rättssalen.

Att Mark Thatcher valde att inte närvara behöver kanske inte påpekas. Eller Sir Mark, som han numera bör tituleras efter att ha ärvt baron-titeln från fadern Denis som gick bort 2003.
Men så var han ju vid tillfället också nygift och befann sig på en längre bröllopsresa med Sarah Russell, hon som förevigades av privatdetektiven i Paris många år tidigare.
De gifte sig vid en mycket diskret ceremoni på Gibraltar nu i våras inför bara tre personer. Ingen av dem var syster Carol eller mamma Margaret. Även om Mark lät meddela att hans mor var mycket lycklig över sin sons bröllop och att de självklart snart skulle hälsa på henne.

Annars skiner inte solen särskilt mycket över Mark Thatcher.
Han nekas konstant inresetillstånd till USA efter sin ekonomiska brottslighet där. I Schweiz är han som tidigare nämnts inte önskvärd och inte heller i Frankrike. Sydafrika förstår man att han lämnat för gott. 2005 förvägrades han enligt Le Figaro även förnyat uppehållstillstånd i Monaco, eftersom Prins Albert har höga krav på sina medborgares ”moral och hederlighet”. Alla med minsta kunskap om Monaco förstår att ett värre betyg på sin vandel är svårt att tänka sig. Det var inte heller speciellt förvånande att de brittiska tabloiderna älskade att få en ny anledning att förlöjliga honom och skoja om att Monacos avslag föranlett Sir Mark att tillsammans med sina gamla cricketkompisar planera en statskupp mot Prins Albert.

Lite mer seriöst spekulerades det i att det plötsliga bröllopet på Gibraltar hade att göra med en önskan om uppehållstillstånd där.
För inte ens hans nuvarande hyresvärd i Spanien – en gammal kamrat från tiden på Harrow – verkade speciellt förtjust i honom när Sunday Times ringde upp i våras.
– Mark sa en gång att han ville köpa huset, men aldrig att jag skulle sälja till en sån. Han slarvar med hyran och beter sig allmänt illa. If you see him, punch him on the nose from me, would you?

Huset ligger mycket skyddat i bergen ovanför Marbella och är en välbevakad lyxvilla som Mark betalar 7000 pund i månaden för. Utöver de 35 000 han lagt ner på att ytterligare förbättra säkerheten. För Marks paranoia inför besök från Obiangs kidnappningspatruller har bara tilltagit för varje år som gått och trots att det inte finns några formella utlämningsavtal mellan Spanien och Ekvatorialguinea så är inte det någon garanti; såväl spanska som ekvatorialguineiska jurister har talat om ”extraordinära omständigheter”. Tabloiderna har förstås älskat att fantisera kring en Sir Mark i fotbojor i ett av världens värsta fängelser. Inte minst Sunday Express, som i somras på förstasidan kunde publicera grovkorniga paparazzibilder tagna från en helikopter, där Mark sitter ensam vid sin poolkant.

Scratcher Thatcher har bara haft en enda kommentar till de allt tydligare anklagelserna mot honom och till Simon Manns midsommarrättegång:
– Simon är en gammal god vän och jag förstår att han befinner sig i en pressad situation. Stackaren. Jag kan bara än en gång bedyra att jag inte har något med kuppen att göra.
Det enda riktigt positiva i den här röran hade kunnat vara att Ekvatorialguinea sedan upptäckten av olja på rekordtid blivit Afrikas tredje största oljeproducent och att det lilla landet därför numera är ett av världens rikaste, räknat per capita.
Ändå lever befolkningen fortfarande på under en dollar om dagen. Inget talar för att det hade sett annorlunda ut om The Wonga Coup hade lyckats.

Men just det.
President Obiang har av outgrundlig anledning nyligen antytt att Simon Mann kanske kan få avtjäna resten av sitt straff i England. I samband med rättegången kunde Times även avslöja att Mann numera äter lunch i fängelset tillsammans med landets säkerhetsminister flera gånger i veckan och att menyn består av varken brittiska testiklar eller hjärnor, utan av stjärnkrogsmat och bättre viner levererade direkt från Malabos flottaste hotell.

De trettiofyra års fängelse som femtiosexårige Simon Mann dömdes till i början av juli lär med andra ord knappast leda till att han ruttnar bort i Malabos ”Black Beach Prison”. Det är väl inte heller alltför långsökt att tänka sig att även Sir Mark snart slipper oroa sig för den Ekvatorialguineiska rättvisan.
Men i vilket sammanhang familjen Thatchers svartaste får nästa gång dyker upp, det står skrivet i stjärnorna. Kanske får vi höra talas om det, kanske inte.

PER HAGMAN