Är det politiska det personliga?

Kan livets mening finnas i politiken? Är det politiska livet en del av människans – eller åtminstone vissa människors – livsuppgift? Den saken har diskuterats sedan antiken och är fortfarande med oss. En författare som intensivt sysselsatte sig med frågan var Marcus Tullius Cicero, den romerska vältalaren, politikern och filosofen.

Ciceros främsta skrift om politiken De re publica (Om staten), slutar med en vision. I en dröm ser Scipio, den store statsmannen och härföraren, världsalltet. Han ser hela universum, solen, planeterna, jorden, de olika himlasfärerna och förstår att det finns en sfärernas musik, som människorna inte kan höra men vars harmonier överensstämmer med hela naturens. Han får träffa sin far och andra döda, vars själar lever vidare i Elyséen. Han får veta att den som på rätt sätt tjänar sitt fosterland har hopp om ett odödligt liv, men att den som hänger sig åt sensuella och egoistiska njutningar kommer att straffas i livet efter detta. Kroppen är visserligen ett fängelse som man måste befria sig från med tiden för att kunna njuta av den kommande saligheten. Men ingen får i förtid lämna jordelivet. Vi är satta på vår post som vi måste bevaka så länge livet varar.

Det aktiva livet, statsmannens liv, är för Cicero det högsta. Därför kan han också bejaka vältaligheten i vilken han var en mästare och vilken låg till grund för hans egen lysande (om än till slut tragiska) politiska karriär. Att ge livet för fosterlandet, för staten, för republiken, var för Cicero en lovvärd sak. En av hans vänner var Brutus, Caesarmördaren, som föll i kampen för den republikanska friheten och mot tyrannen.

Det högsta värdet, som ger livet dess mening, var enligt detta synsätt det politiska: staten, kampen för friheten. Men den uppfattningen var ingalunda självklar bland antika filosofer. Epikuréer och andra menade tvärtom att det bästa var att leva undanskymt, att dra sig tillbaka från världsvimlet och leva i trädgården under visa samtal och måttfulla njutningar. En krets av vänner, filosofiska diskussioner, ett glas vin från tid till annan borde räcka för att fylla vårt ändliga liv med mening, ansåg anhängarna till Epikuros (341–270 f Kr).

Också hos de kristna fanns olika synsätt. Kyrkofadern Augustinus (354–430) tog sig för att utreda det politiska livets värde i Gudsstaten. Beskyllningar riktades mot de kristna för att ha orsakat romarrikets fall genom att förakta de medborgerliga dygderna. Augustinus svarar att det politiska livet i grunden är oväsentligt. På jorden härskar Babylon, djävulens rike. Här kan inte rättvisa finnas. Frälsningen och livet efter detta är det enda väsentliga. Jordelivet har ingen mening annat än att förbereda för nästa liv. Politiken betyder i grund och botten ingenting. Om Rom går under är det ingen stor sak, ansåg Augustinus, som fick många meningsfränder bland de mest engagerade kristna.

Frågan om hur livets mening förhåller sig till politiken och tvärtom var därmed inte avklarad en gång för alla. Den kom tillbaka i ny form vid medeltidens slut. Ett berömt exempel är Machiavelli (1469–1527). När denne omdefinierade begreppet ”dygd” stod detta klart. Dygd var för honom inte de egenskaper som kvalificerar oss för himlen (ödmjukhet, kärlek till fienden et cetera) utan istället de maskulina hedniska egenskaper (djärvhet, beslutskraft, styrka) som gör en furste duglig för det politiska livet. I sådana dygder såg Machiavelli det högsta mänskliga. Det handlade då inte enbart om furstars dygder utan om medborgardygder. Bara om medborgarna var beredda att kämpa för fosterlandet, för dess enhet och styrka, för den medborgerliga friheten, skulle det gå väl. Revolutionärerna och nationalisterna Giuseppe Mazzini (1805–1872) och Giuseppe Garibaldi (1807–1882) tog upp tanken mer än trehundra år senare. Mussolini förvrängde den.

Från Machiavelli utgick en ”republikansk”, civistisk linje. Den bars av holländska upprorsmän på 1500-talet och av brittiska puritaner på 1600-talet. Den fann uttryck i den amerikanska oberoendeförklaringen 1776, hos Thomas Jefferson, George Washington och John Adams. Den fanns också hos Jean-Jacques Rousseau som lämnade den vidare till franska revolutionen. I sina skrifter om allmänviljan utvecklar Rousseau idén om en absolut medborgardygd, om medborgare som lever helt för friheten, för staten, vilka är beredda att uppoffra allt privat och vilka finner mening enbart i livet för republiken. Rousseaus lärjunge revolutionären Robespierre identifierade likaledes dygden med självuppoffring för den gemensamma saken.

Efter Robespierres fall och efter franska revolutionens slut inträdde en motreaktion. Man kan avläsa den hos den frans­ke liberalen Benjamin Constant vid 1800-talets början. Constant kontrasterade i en berömd artikel den gamla friheten mot den nya. Den gamla friheten var den republikanska frihet där det handlade om att ge allt för staten och gå upp i allmänviljan. Den moderna friheten var individens frihet att göra vad han ville inom ramarna för lagen.

GW F Hegel (1770–1831) utvecklade ungefär samtidigt ett liknande resonemang. I den revolutionära handlingen hade friheten kommit att likställas med terror. Hegel framhöll istället behovet av ett civilt samhälle, ett utrymme för privat egoism, för enskild egendom, för familjen. Livets mening kan inte bara finnas hos det gemensamma eller hos staten, låt vara att Hegel ger detta gemensamma ett långt högre värde än man gjorde inom 1800-talets liberala tradition.

1800-talet blir privatlivets århundrade, individualismens århundrade. Naturligtvis fortsätter politiken att existera, men det som anses ge livet värde är familjen, kärleken, konsten, den ekonomiska verksamheten, ibland religionen. Bara i samhällets marginaler, bland sociala eller nationella revolutionärer, finns de som helt går upp i politiken. De är för den skull inte betydelselösa. Revolutionären som social typ föds nu. Men inom huvudfåran ter sig den individuella friheten, inte den politiska, som det viktiga. Eller ser man den politiska friheten som viktig framförallt som en förutsättning för den individuella.

Hur har 1900-talet sett på detta? Är det politiska eller det apolitiska livet det mest meningsfulla? Thomas Mann skapade under åren för första världskriget, bland annat i En opolitisk mans betraktelser (1918), ett konservativt icke-politiskt ideal. Den konservative vänder sig inåt, inte utåt. Han överlåter med varm hand politiken till kungar och kejsare. Han har inget behov av den typ av dygd som utvecklas i republiker som Frankrike och USA.

Men den motsatta ståndpunkten fanns naturligtvis också. Jean-Paul Sartre framhåller i sitt verk Kritik av det dialektiska förnuftet (1960) att då varje människa ontologiskt sett är ett ensamt subjekt kan kollektiv och politisk mening bara uppstå genom att framtvingas. Den kollektiva friheten är i grund och botten omöjlig. Därför behövs terror och byråkratisk administration om detta tillstånd skall kunna fungera annat än i enstaka benådade revolutionära ögonblick. Således gjorde Stalin rätt.

Klokare och mindre extremistiskt utvecklades ett försvar för det politiska handlandet och dess meningsskapande roll av Hannah Arendt. I sin bok Människans villkor pläderade Arendt, närmast i Aristoteles efterföljd, för grekernas syn på polis, alltså synen på det offentliga rummet, torget, som frihetens och medborgarskapets område. I motsats till vad hon uppfattar som den moderna överskattningen av privatlivet framhåller hon den grekiska och romerska åsikten att det mänskliga livet i dess fulla potential inte kan förverkligas utan medborgarskapet och de medborgerliga dygderna.

Det politiska livet framstår som en väsentlig del av det goda livet, den politiska dygden som en betydelsefull aspekt av det mänskliga. I sin lidelsefulla plädering för ett republikanskt ideal kommer Arendt att i vissa avseenden betrakta demokratin som ett hot. Republiken och dess frihet vilar på en kombination av auktoritet, tradition och religion. Det kan inte finnas frihet utan auktoritet, inte auktoritet utan tradition och religion.­ Det moderna massamhället med dess tendens till nihilism hotar denna treenighet. Hon ser massproduktion och masskultur som en fara. Den anonyma handlingen vid valurnan, som inte medför något personligt ansvar, utgör ingen barriär mot dessa risker, menade Arendt.

Demokrati kräver om den skall fungera människor som ser en mening i politisk verksamhet, som är redo att bilda opinion, engagera sig i debatter, i partier, i administration. Demokrati hotas å andra sidan av fanatiker, av dem som totalt går upp i politiken, som identifierar sina politiska mål med en mening som rättfärdigar alla medel. Demokrati, kunde man mena, är en sval form av politik som fungerar bäst i ett kallt klimat. Den tenderar därför att vara mindre vacker och mindre meningsskapande än de fanatiska formerna. Den som helt går upp i allmänviljan är ingen idea­lisk demokratisk politiker. Den som skall kunna förhandla med meningsmotståndaren och söka kompromisser måste slå av på den egna övertygelsen ibland.

Å andra sidan rymmer demokratin också aktivister. Om dessa aktivister låter hela sitt livs mening gå upp i politiken – som ­kommunister, fascister och nationalsocialister inte sällan gjorde – kan de bara med svårighet rymmas inom den demokratiska ramen. Den totala övertygelsen parad med tron på de egna målsättningarnas allt överskuggande betydelse gör det svårt att alls tolerera meningsmotståndare. Men det finns även aktivister som lättare kan få plats i en demokrati: djurrättsaktivister, abortmotståndare, miljöaktivister, kvinnoaktivister, fredsaktivister, krigsaktivister och andra. Även för dem kan hela livsuppgiften vara att verka för en viss sak.

Genom sin aktivism känner de sitt liv fyllas av en högre mening. Tillsammans med sina meningsfränder lever de ett liv som radikalt skiljer sig från det vanliga borgerliga, ett liv vigt åt en helig sak. Sådana personer är ibland lagöverträdare och anhängare av utomparlamentariska metoder. Lagar och bestämmelser kan inte, som de ser det, få sätta gränser för meningsfyllda liv och aktivitet i det godas tjänst.

En sådan aktivism har givetvis andra faror. Det kan vara svårt att ständigt, år efter år, årtionde efter årtionde, leva under bibehållande av svetsflammans hetta och styrka. Tvånget att försörja sig, kanske kärleken och önskan att bilda familj lägger hinder i vägen. Politiken utgör kanske trots allt inte hela livets mening, inte i längden.

En ytterligare fara lurar. Om den mer eller mindre apokalyptiska förväntan som finns implicit eller explicit hos sådana rörelser sviks kan en kris inträda. Aborterna fortsätter att äga rum, miljöföroreningarna upphör inte, kvinnorna befrias inte från alla orättvisor, djuren fortsätter att förtryckas, freden eller det rättfärdiga kriget uteblir et cetera. En besvikelse inträder, meningen med livet tycks försvinna i fjärran. Hos ett litet fåtal kan reaktionen bli radikalisering. Aktivisterna blir beredda att använda våld för att genomföra det som den tröga och oförståen­de majoriteten vägrar att inse är nödvändigt.

Att det finns paralleller mellan politiken som meningsskapande och religionen som meningsskapande har ofta framhållits och är uppenbart. Den politiske aktivisten har en absolut tro. Det handlar om kampen mellan Gott och Ont. Motståndarna befinner sig i tjänst hos det onda. Meningsfränderna utgör en liten skara som kämpar för Guds rike mot mörkrets makter. Inte sällan uppstår dock misstanken om förräderi. En Judas dyker upp förr eller senare i varje skara av lärjungar.

Den motsättning som berörts spelar en viktig roll för en fun­gerande demokrati. Demokratin behöver medborgare som förmår identifiera sig med politiken, i viss mening leva för politiken, offra åtminstone en del av det privata för politiken. Den behöver också opinionsbildare som ger politiken uppgifter och brännstoff. Men den behöver även dem som bara sporadiskt intresserar sig för politik, som inte alls hittar sitt livs mening i den, som inte kokar av hat mot politiska fiender.

Dessa opolitiska har en viktig uppgift genom att tillföra politiken den svalka som är en förutsättning för att den skall kunna fungera på ett konstitutionellt och demokratiskt sätt, inom ramen för flerpartisystem och fri opinionsbildning.