Darwin ständigt missförstådd

Farmor tyckte inte om när hennes barn kallade oss, hennes barnbarn, för sina ungar. Katter har ungar, sa hon, och hundar och andra djur, men människor har barn. Farmor var uppvuxen i ett kristet överklasshem. Hennes tro var konventionell, men varm – hon unnade både sig själv och andra livets glädjeämnen.

För farmor var skillnaden mellan människor och djur avgörande. Människorna var i någon mening Guds avbilder; de hade en fri vilja och därmed ansvar. De valde att bilda familj och att skaffa sig barn och hade sedan ansvar för att fostra dem. Djur däremot drevs av sina instinkter att para sig; de bara blev med ungar. Djuren skulle behandlas med kärleksfull respekt; djurplågeri var ett uttryck för moraliskt förfall. Men människors ansvar för varandra var trots allt av en helt annan dignitet än deras ansvar för djuren.

Jag kan inte erinra mig att jag någonsin diskuterade Darwin med farmor. Jag tror inte att hon intresserade sig särskilt mycket för utvecklingsläran. Men om jag hade förklarat för henne att jag ansåg att både hon och jag själv – och alla andra människor – härstammade från aporna tror jag inte hon hade blivit särskilt förtjust, men inte heller särskilt upprörd. Hennes övertygelse om att det fanns grundläggande skillnader mellan människor och djur var så grundmurad att jag inte tror att hon har tagit särskilt allvarligt på mina vetenskapligt motiverade åsikter. Vetenskapen hade sin plats – hon var gift med en läkare – men religion och moral var viktigare än vetenskap.

Ingen annan vetenskaplig teori har haft så genomgripande effekter på kultur- och samhällsdebatten som evolutionsteorin. Charles Darwins bok Om arternas uppkomst genom naturligt urval (1859) väckte omedelbart en omfattande debatt, som fortfarande – mer än 150 år senare – inte har avstannat. Det beror naturligtvis på att det är en av de mest grandiosa bilder av tillvaron som någonsin har framförts; den handlar ju om allt liv som finns och någonsin har funnits på vår planet. Dessutom gjorde den anspråk på att ha svar på stora frågor. Vilken är människornas plats i tillvaron? Vilka är vi och hur har vi blivit de vi är? Tidigare hade dessa frågor besvarats av religionen, nu ansåg vetenskapsmännen sig sitta inne med mer trovärdiga svar.

Den som sätter sig in i hundrafemtio år av diskussioner kring evolutionsläran kan konstatera att mycket har ändrats. Idag ställs – åtminstone i vårt land – Guds veckolånga skapelsegärning, sådan den beskrivs i Bibelns första två kapitel, relativt sällan mot evolutionslärans hundramiljontals år långa berättelse om livets tillblivelse och utveckling. Men vissa teman återkommer. Människornas självutnämnda placering över allt annat liv och närmast Gud utmanas. Om människan är av samma skrot och korn som andra djur, med vilken rätt kan hon då hävda att hon har större frihet än de? Är verkligen skillnaden mellan att skaffa barn och att bli med ungar – mellan förnuft och instinkt – så tydlig som farmor tänkte sig den? Att acceptera evolutionsbiologernas beskrivning av människans tillblivelse och natur kan till och med upplevas som en kapitulation.

I folkmun kom evolutionsläran mycket snart att kallas ”apteorin” och det dröjde inte länge förrän det började dyka upp karikatyrer av Darwin i form av en apa.

”Apteorin” var både underhållande och hotfull. Tanken att alla människor – inklusive självmedvetna biskopar och koketta adelsfröknar – i grund och botten var apor kittlade fantasin. Och mer än så: liksom när medeltidens diktare och konstnärer älskade att frossa i den dödlighet inför vilken påvar, kungar och landstrykare var lika maktlösa, fanns det en tilltalande jämlikhet i åsikten att vi alla – rika som fattiga, kloka som dumma – i grund och botten bara var apor. Aporna hade fungerat som skrattspeglar för människorna i hundratals – ja tusentals – år. Satirikerna älskade att använda dem när de ville göra sig roliga över, i synnerhet, överklassens pretentioner på att vara klokare och mer förfinade än ”vanligt folk”. För den som hade fått lära sig att samhällets ojämlikheter var en av Gud given ordning var ”apteorin” alltså omstörtande. Hög som låg hade samma stamtavla; de anor greven yvdes över gick likaväl som tiggarens tillbaka till de skrattretande aporna.

Kanske är det inte så förvånande att Marx hörde till Darwins beundrare och skickade honom ett dedikationsexemplar av Kapitalet, som lär har förblivit ouppskuret. För de krafter som ville omvandla samhället i riktning mot större jämlikhet framstod ”darwinismen” som ett vapen som kunde riktas mot kyrkan och överklassen. Vetenskapen blev revolutionär; ”apteorin” stod på samhällsomvandlarnas sida.

Samhällsbevararna slog tillbaka. Vart, frågade de, tog människans förnuft och hennes känsla för moral och skönhet vägen? Syn och hörsel delade vi med djuren, men varifrån kom den förfinade känslan för konst och musik? Alla dessa känslor som höjde människan över djuren kunde inte, slog de fast, förklaras av Darwins råa materialistiska teorier. Nej, här krävdes något annat: en Gud som blåste in sin ande i människan, gjorde henne till sin favorit och höjde henne över köttets maskineri. I Första Mosebok är människans skapelse kronan på verket. De föregående skapelsedagarna gav egentligen bara Gud tillfälle att inreda den scen där människan – Guds avbild – sedan skulle härska.

Darwins berättelse såg annorlunda ut. Långt ifrån att vara Guds avsikt med sin skapelse var människan ett resultat av naturlagar som saknade högre varje syfte. Livet hade trevat sig fram genom årmiljonerna och de livsformer som hade haft lyckan att överleva tillräckligt länge för att hinna fortplanta sig, hade gett upphov till nya livsformer som hade trevat sig vidare. Utvecklingen hade inget mål för ögonen.

Livets slingrande väg genom de geologiska tidsåldrarna var inte Guds outgrundliga plan för att till sist nå fram till människan; hennes egenskaper var inte ett uttryck för Guds välvilliga försyn, utan bara ett resultat av en rad tillfälligheter. Människan hade aldrig skapats – hon hade bara råkat bli till.

Det har alltid varit svårt att ta till sig. När många – både naturvetare och andra – ganska snart tog till sig evolutionsläran var det ofta i tanken att den var ett sätt att beskriva livets strävan mot fulländning, det vill säga mot människan. De encelliga bakterierna hade följts av flercelliga organismer som med tiden blivit alltmer avancerade; enkla fiskar hade skaffat sig lungor och klivit upp på land och blivit groddjur och reptiler och från dessa hade livets högsta former – fåglar och däggdjur, och främst bland dessa människan – uppkommit. Allt annat levande hade stannat upp på vägen; endast människorna hade nått ända fram.

Så tänker i själva verket många fortfarande: de geologiska tidsåldrarnas fantasieggande parad av trilobiter, skräcködlor och sabeltandade tigrar tycks oss som ett brokigt skådespel som leder fram till människan. Och visst har livets utvecklats så. Men – och det är ett mycket viktigt men – det finns ingen tanke bakom. Allt det liv som omger oss har strängt taget en exakt lika lång – och lika komplicerad – utvecklingshistoria som vi själva. Det är inte självklart att just vi är utvecklingens krona.

För några år sedan talades det mycket om ”intelligent design”. Vissa fysiologiska och biokemiska mekanismer var för komplicerade för att ha kunnat uppkomma genom naturligt urval – det påstod i varje fall anhängarna av denna teori. Gud måste ha haft ett finger med i spelet. Tron på en skapande gud, hävdade de, är fullt ut förenlig med vetenskaplig evolutionsteori.

Så tänkte många redan på Darwins tid. Om ett högsta väsen hade styrt den biologiska utvecklingen kunde människorna behålla föreställningen att de var utvecklingens mål och mening. Människans förnuft och samvete kunde exempelvis ha uppkommit genom att Gud hade gett evolutionen ett extra handtag.

När utvecklingsläran först presenterades var det alltså de samhällsbevarande krafterna som vände sig emot den. Under de senaste femtio åren är det istället vänstern som har blivit provocerad. Men Darwins gamla kritiker skulle kanske ändå ha känt igen sig.

Under 1970- och 80-talen tog diskussionen om evolutionsläran ny fart. Vid mitten av 1970-talet publicerade Edward O Wilson sin bok Sociobiology (1975) och ett år senare kom Richard Dawkins Den själviska genen (1976). De båda böckerna var mycket olika, men författarna hade det gemensamt att de ansåg att de sociala mönster som utmärkte mänsklig samvaro delvis stod på en biologisk grund. Vid mitten av 1900-talet hade Darwins teorier om ”naturligt urval” kompletterats med de genetiska kunskaper som hade vuxit fram under 1900-talets första hälft. Resultatet blev en ny och mycket bättre preciserad evolutionsteori; evolutionsteoretikernas modeller hade en matematisk exakthet som var mycket övertygande.

Alltsedan Darwin först presenterade sin teori hade motståndarna påpekat att han inte kunde förklara hur ett osjälviskt beteende kunde uppstå. Det naturliga urvalet gick ju ut på att var och en högg för sig så gott hon eller han förmådde. I sin bok Människans härkomst och könsurvalet bemödade Darwin sig om att bemöta denna kritik, men hans teorier var knappast övertygande. Men på 1970-talet hävdade alltså biologerna att de inte bara kunde förklara människans kroppsliga utveckling utan även hur hennes psykologiska egenskaper och sociala mönster – exempelvis förmågan till självuppoffrande samarbete – hade uppkommit. De hade precis som alla andra mänskliga egenskaper slipats fram av det naturliga urvalet och fått ett fäste i arvsmassan.

Många teologer och humanister reagerade starkt. De samhällsvetenskapliga forskarnas grundantagande hade länge varit att kulturella och samhälleliga mönster var något som individen lärde sig under sin uppväxt. Varje människa föddes som ett oskrivet blad, som bara väntade på att fyllas med lämpligt innehåll. Fostrarens frihet var total; den uppväxande individen var en klump lera, som kunde omformas till vilken gestalt som helst.

Återigen hade biologerna en annan berättelse. Människan var en organism bland andra. Hennes egenskaper var ett resultat av hennes biologiska historia, och hade en del av sina förutsättningar i den arvsmassa som hade selekterats fram under livets slingrande vandring genom årmiljonerna. Människan, slog dessa biologer fast, föddes inte som ett oskrivet blad, hon föddes med vissa nedärvda böjelser, som sedan utvecklades i en social miljö. Lerklumpen var inte obegränsat formbar – den bjöd motstånd.

Vänsterns kritik mot denna så kallade sociobiologi tog sig två uttryck. För det första utmålades den som rasistisk och för det andra beskrevs den som deterministisk. Den första av dessa anmärkningar saknar egentligen grund, den andra kan vara mer relevant.

Anklagelser mot evolutionsbiologerna för rasism hade goda historiska grunder. När vetenskapsmännen under andra hälften av 1800-talet började tänka evolutionärt låg det bara alltför nära till hands för dem att föreställa sig att de människor som levde på de främmande världsdelarna – och i samhällen som var mycket olika de europeiska – representerade steg på vägen från aporna till den fulländade vita rasen. I kraft av sin överlägsna biologi, tänkte man sig, var européerna förutbestämda att konkurrera ut de lägre stående ”raserna”. De vitas erövring av jordklotet var ett oundvikligt resultat av de naturlagar som härskat alltsedan liv först uppstod på jorden. Inte ens den humane, tolerante och eftertänksamme slaverimotståndaren Darwin gick helt fri från sådana tankar.

Men sociobiologernas budskap var strängt taget helt annorlunda än rasbiologernas: alla människor, påpekade de, hade samma biologiska historia bakom sig och var därför i grund och botten lika. Dessa biologer – och de socialantropologer som inspirerades av dem – älskade att leta efter så kallade ”mänskliga universalier”, det vill säga mönster som tenderar att upprepa sig i alla samhällen i alla tider. Redan Darwin var på jakt efter sådana universalier. Och givetvis är sådana sociala mönster det bästa belägget för att biologerna har rätt, när de påstår att människan har en evolutionärt given natur som är gemensam för alla människor, och som på ett eller annat sätt manifesterar sig i alla kulturer. Att säga så är knappast rasistiskt – snarare tvärtom. Men de moderna evolutionsbiologernas påståenden väckte också andra – och mer svårhanterliga – frågor.

När min farmor protesterade mot att hennes barnbarn kallades för ungar var det för att hon ville ge människan en särställning. Människorna var inte vilka djur som helst; de hade en fri vilja och ett samvete. Farmors hållning var nog ganska typisk för en värdekonservativ borgerlighet; både hennes far och hennes make satt periodvis i riksdagen som representanter för högerpartiet. Men idag är det istället vänstern som är mest angelägen att slå vakt om människans särart, hennes förmåga att frigöra sig från – eller ”höja sig över” – sin biologi. Tanken att våra sociala mönster till stor del är nedlagda i vår natur är nämligen provocerande för dem som vill bygga ett nytt och annorlunda samhälle. Generna får liksom inte komma i vägen.

Föreställningen att det nyfödda barnet är ”ett oskrivet blad” är djupt förankrad i den västerländska kulturen och besläktad med tanken att vi till skillnad från andra djur har begåvats med en fri vilja. Alldeles oavsett om dessa föreställningar är sanna eller bara vackra drömmar, har mycket av det bästa som den västerländska kulturen åstadkommit byggt på dem. Övertygelsen om människornas rättighet att fritt få välja sina livsomständigheter är utgångspunkten för all upplysning och liberalism och därmed en förutsättning för det välfärdssamhälle som de flesta av oss håller högt i ära.

Själva formuleringen ”ett oskrivet blad” går tillbaka till den engelske 1600-talsfilosofen John Locke som ofta uppfattas som en upplysningens och liberalismens föregångare. Locke trodde på pedagogikens och uppfostrans makt: ”Skillnaden mellan en engelsk professor eller biskop och en vilde från Saldaniabukten” – den ligger inte långt från Kapstaden – skrev han, berodde helt och hållet på vad de fått lära sig. Med lämplig fostran kunde man skapa de bästa av medborgare och därmed det ideala samhället. Upplysningsfilosoferna hakade på; vägen framåt bestod i att ge människorna kunskaper, frihet och möjligheter att utveckla sina bästa sidor. Det fanns egentligen inga gränser för hur fulländad människan och hennes samhälle skulle kunna bli. Lösningen hette pedagogik och politisk ingenjörskonst.

Utopisterna har i alla tider stångat sig blodiga mot människornas böjelser. Drömmar om ett samhälle där alla är jämlika har förblivit just drömmar. Människorna har liksom alla andra primater en oemotståndlig drivkraft att tävla med varandra och ordna sig i hierarkier. Sexualiteten – denna problematiska djuriska böjelse, som har gett upphov till så mycket lycka och elände – har också visat sig svår att bemästra. Präster som inför Gud lovat att leva i celibat har ofta brutit sitt löfte. Utopisterna har ett viktigt uppdrag när de pekar på brister i samhället, men i det praktiska livet har deras visioner ofta stupat på – just – människans biologiska natur.

Nutidens västerlänningar dyrkar friheten; de vill välja yrke, bostad, ja ibland till och med kön. Och inget ont i detta. Var och en har – så långt det nu är möjligt – rätt att bli ”lycklig på sin fason”. Men kanske finns det en gräns för hur långt vi kan omforma vårt samhälle. Vi människor har en biologisk historia, och som alla historier formar denna historia vårt liv, den ger oss både möjligheter och inskränkningar. Biologin lär oss att vi – hur mycket vi än skulle önska det – inte helt kan frigöra oss från den natur som har slipats fram under vår biologiska historia. Det kan kanske tyckas som en kränkning, men måste man uppfatta det så? En realistisk bild av världen och människan är kanske tvärtom den bästa utgångspunkten för den som vill skapa det bästa av samhällen.

Vi vill leva i ett jämlikt samhälle, och många mäns benägenhet att svartsjukt bevaka ”sina kvinnor” skapar problem. Män måste lära sig att respektera kvinnors rätt till frihet. Givetvis är det så men den evolutionärt påläste kan le lite försmädligt och påpeka att hos alla djur där hannarna bidrar till att försörja sin avkomma – det må sedan röra sig om talgoxar eller människor – tenderar de att bevaka sina honor. Evolutionens lagar ser nämligen till att de inte slösar sin energi på ungar som inte är deras egna. Detta faktum är naturligtvis inget argument för att vi ska ge upp våra jämlikhetsideal och inte heller någon ursäkt för kvinnoförtryck. Men kanske kan det vara bra att ha klart för sig att de oönskade manliga beteenden vi talar om inte enbart är ett resultat av dålig uppfostran och inlärda sociala mönster.

Farmor ville dra en skarp gräns mellan människor och djur. Gud hade i sin nåd skänkt människorna något som djuren inte hade, nämligen en fri vilja och ett samvete som hjälpte henne att skilja ont från gott. Numera har många förlorat tron på skaparguden. Men de har ändå inte släppt tanken på människans utvaldhet. Hon – men inte djuren – tänker de sig, har friheten att skapa om sig själv och bygga det ideala samhället.

Det är när utvecklingsläran utmanar denna frihet som den blir obekväm både för farmors generation och för vår. Om vi inte är Guds avbilder och utrustade med en skärva av hans allmakt, visdom och godhet, raseras en del av den narcissistiska självbild som vi har upplevt som en viktig förutsättning för mycket av det bästa som vi människor har skapat och uträttat för varandra.

Det kan kännas som både en kränkning och ett hot, men vi får vara bereda att leva med det. Och när det kommer till kritan har vi ju faktiskt uträttat det vi har uträttat.

Nils Uddenberg är läkare, författare och professor. Hans senaste bok är Själens schamaner. Essäer om psykiatrin (2011).