En nordisk vänskap i skuggan av Förintelsen

I Nobelpristagaren Henrik Pontoppidans storverk, romanen Lykke–Per (1898–1904), får det gammelkristna Danmark ordentligt på pälsen. Den jylländske prästsonen Per Sidenius kommer till Köpenhamn för att studera till ingenjör. Där blir han gäst hos den judiska familjen Salomon. Kontrasten mellan detta frimodiga hem och Pers skuldtyngda lutherska barndomsmiljö blir omtumlande. Salomons muntra barn samtalar kamratligt med sina föräldrar och fru Salomon diskuterar vårmodet med sina döttrar. Hemma hos Per hade det ansetts flärd att klä sig elegant, ja att alls bry sig om sitt yttre.

”Själva livstemperaturen” är väsensskild i de bägge hemmen. Per ”kände […] med tacksamhet att han […] här hade funnit vad han hade velat söka i främmande och avlägsna länder, naturens barn, obefläckade av både himmelrike och helvete”.   

Det Pontoppidan sade var inte litet: att det goda, normala, moderna livet, det fanns hos de judiska familjerna, som inte är besatta av förbud och skuldkänslor. Föräldrarna var barnens vänner, inte deras härskare.

Lykke-Per var sin tids, och alla tiders, stora roman om Danmark. Dess ljusgestalt är inte den självupptagne Per utan hans älskarinna Jakobe Salomon. Att en roman med verklighetsanspråk hade en så markant pro-judisk tendens var för många chockerande – och Henrik Pontoppidan chockerade gärna.

Det judiska, som ”fråga” eller som en aspekt av modernitetsprocessen, spelade ingen större roll under Sveriges förvandling från ståndssamhälle till demokrati. I Danmark var det från början tvärtom. Landets förste medierabulist, den stridbare Meïr Aron Goldschmidt (1819–1887) och hans satiriska veckoblad Corsaren högg in på allt och alla, inte minst kungadömet. Det blev censur och tryckförbud. (Goldschmidt var inte blott en briljant bråkmakare, hans halvt självbio­grafiska En Jøde, 1845, är en av Nordens första moderna romaner.)

Knappt hade Goldschmidt lugnat sig förrän ännu en judisk rebell gjorde slut på friden, denna gång med ännu värre kalabalik som följd. Georg Brandes, skrev Henrik Pontoppidan, ”banade väg för framtidens Danmark och ställde till med ett rabalder landet inte sett maken till sedan reformationens dagar”. Början på striden, 1871, var några föreläsningar om utländsk litteratur. Det låter inte så eldfängt i våra öron, men danskt kulturliv blev aldrig sig likt efteråt. 

När Brandes talade om böcker handlade det oftast om samhället – särskilt dess fel och brister. Han berättade om John Stuart Mills The Subjection of Women, som hade gjort sensation ett par år tidigare, och om Flauberts skandalbok Madame Bovary, om läkarfrun i en småstad som tar sitt liv efter flera kärleksaffärer. Litteraturens uppgift, enligt Brandes berömda motto, var att ”sätta problem under debatt”. De problem som framför allt borde debatteras, menade han, var kyrkans idémonopol och den hycklande sexualmoralen, som automatiskt tog männens parti.

Unga liberaler, konstnärer och diktare såg Brandes i ett förklarat skimmer, nästan som en sekulär Messias. För etablissemanget var han en farlig desperado som måste motarbetas med alla medel – inklusive myndighetsterror mot hans familj. Georgs bror Ernst tog sitt liv efter ett tryckfrihetsåtal (för en artikel i Ernsts Børstidende, där Pontoppidan hade skrivit att Jesus älskade kvinnor och vin).

I den polariserade atmosfären kring Brandes tolkade hans fiender, och ibland också hans vänner, hans verksamhet i ljuset av hans judiskhet. Brandes var allergisk mot detta. I ett fritt land borde människor bemötas som individer och inte som ras- eller folktyper. I ett berömt utbrott gav Brandes svar på tal: det var inte han, ateisten och antinationalisten, som var judisk. Det var Danmark som var judiskt:

Hela landet var genomsyrat av judendom, av urgammal judisk kultur och judiskt barbari. Allt här var judiskt, ända ner till böndernas namn, Hans och Jens, Per och Povl. Man lärde barnen judiska sagor innan man lärde dem danska, judisk historia före dansk, men först och främst judisk religion: Man tillbad judarnas Gud och man tillbad en judisk kvinnas son som Guds son och som Gud själv. Folkets fester var de judiska, påsk och pingst, och man firade under julen sonen till en judisk kvinna. Prästerna predikade mot mig från landets predikstolar […] deras begrepp om lagen var judisk teologi från femhundratalet före vår tideräkning.

1877, då Brandes givit upp – temporärt! – och gått i landsflykt i Berlin, grubblar en liten pojke i en dansk småstad över samma saker. Hans familj är de enda judarna i Hjørring, en köpstad nära Jyllands norra udde. Pojken har ingen aning om att det är något speciellt med honom, förrän hans lilla syster blir sjuk och dör:

Allt var förändrat. Lilla syster låg helt stilla. Mor gick många gånger om dagen in till henne och grät […] nästa dag kom en vit kista. Lilla syster lades i den, och Hugo kom in och såg henne ligga i sina finaste kläder med en blombukett i handen.

Far och mor reser iväg till Köpenhamn med den lilla systern. Hugo frågar Marie Amme, tjänstekvinnan, varför de måste resa.

– För att lilla syster skall begravas.
– Varför inte uppe på kyrkogården, där alla andra ligger?
– För hon är en judeflicka, och de skall ju begravas i annan jord.

Hugo hette i verkligheten Henri Nathansen och scenen är hämtad ur den självbiografiska romanen Af Hugo Davids liv (1917), vars första del är en storartad barndomsskildring. När hjälpprästen Ingversen, som undervisar barnen i biblisk historia, berättar om judarna ”tittade alla pojkarna på Hugo, och han böjde sig ned över bänken för att dölja att han rodnade”.

Vad en jude egentligen är förblir gåtfullt, och klarnar bara gradvis. Å ena sidan har hans far berättat att de är de enda judarna i Hjørring. Å andra sidan hör han kamraterna tala om bokhandlaren som ”bokjuden”, och de säger om en penningutlånare att han ”är en riktig jude”.

Hugo behöver bara följa undervisningen då herr Ingversen talar om Gamla testamentet. När klassen läser Nya testamentet får han räkna på sin griffeltavla. Men han lyssnar ändå när herr Ingversen berättar om Jesus Kristus. Han skulle gärna vilja sjunga med när läraren och de andra sjunger ”Ett barn är fött i Betlehem”. Men han vet att man därhemma undviker orden ”Jesus” och ”Kristus”, och det sätter honom i knipa under ett förhör. Läraren vill veta när kejsar Augustus tog makten. Hugo kan svaret, men han vill inte säga ”Kristus”. Kamraten Jørgen tror att Hugo glömt läxan och viskar ”27 før Kristi Fødsel”. Läraren låter till sist frågan gå vidare till en annan elev. Hugo, som alltid brukar få udmærket godt i betyg, får bara temmelig godt.

Nathansens far gör konkurs och i Henris tidiga tonår flyttar familjen till Köpenhamn. Henri växer upp, blir jurist och utkommer med några böcker som tas emot med likgiltighet. Teatern blir hans passion. Flera av hans pjäser spelas, och 1912 får han en fullträff, som inte bara gör honom berömd i flera länder, utan välbärgad. Skådespelet Indenfor murene förblir än idag det mest spelade danska teaterstycket någonsin.

Pjäsen handlar om det vi känner från otaliga senare böcker och Hollywoodmelodramer: två unga blir kära, men de är av olika tro eller klass eller hudfärg och familjer råkar i uppror. Men då Nathansen gjorde teater på receptet var det nytt och fräscht. Unga Esther och hennes lärare dr Herming blir förälskade. Det visar sig att lärarens far, en antisemitisk bankman, en gång nekat Esthers far ett lån med orden ”nej, vi vill inte ha med judar att göra här i banken”.

Efter halsbrytande förvecklingar ordnar det hela upp sig. Den gamle antisemiten ger sitt samtycke endast om de unga lovar uppfostra sina barn som kristna. Men hans son, den upplyste, sätter sig upp mot fadern och slår fast att deras barn inte skall bli kristna.

– Jaså, säger gamle Herming hånfullt, vad skall de då bli, judar?
– De skall bli människor! utropar hans son.

Pjäsen hade premiär 1912 på Det Kongelige Teater, Nathansen själv regisserade, och det blev en stor succé. 

Han gifte sig med en kristen dam, Johanne Jørgensen, och att döma av diktarens efterlämnade papper blev det ett gott men barnlöst förhållande. Trots succépjäsens ekumeniskt lyckliga slut, och trots att Nathansen inte gifte sig judiskt, hade han endast förakt till övers för assimilationstanken, idealet om sammansmältning med den kristna omgivningen. Den ”mosaiska” trosmodellen, hämtad från Tyskland, tog under 1800-talet över judiskt liv också i Norden. Den gick ut på att judar var som alla andra, med det lilla förbehållet att de var ”mosaiska trosbekännare”. Så slapp man använda termen ”jude” i definitionen och drog en slöja över de många olikheter som naturligtvis fanns mellan majoritetssamhället och de icke-kristna. I en brevväxling med Nathansen anmärkte församlingens ordförande, tullinspektör Ivar Berendsen, på Nathansens språkbruk: ”Danska judar känner jag inga. Men dock känner jag 4 200 judiska danskar.”

Det där var en ovärdig lek med ord, mena­­de Nathansen. Under sina många föredrag i danska landsortsstäder betonade han alltid att judar inte är som kristna. De har andra vanor och andra erfarenheter. Om de varit likadana hade det ju inte behövts någon assimilation. Efter första världskriget, när sionismen kom till Danmark med ryska och polska flyktingar, blev Nathansen omvänd till den nya rörelsen. Tillsammans med en idealistisk läkare, doktor Fraenkel, hjälpte han invandrare i Köpenhamns slumkvarter. Åren efter första världskriget blev vargatider för judarna i de många nya länder som skapats i Versaillesfreden – Estland, Lettland, Litauen, Ungern, Rumänien, Polen, Tjeckoslovakien – där regeringarna inte ville eller inte kunde skydda judarna. Under de rysk-polska krigen efter första världskriget mördades omkring 100 000 judar i det som idag är Ukraina.

Det var de tragedierna som gjorde Nathansen till sionist, inte någon judisk nationalromantik. Han svärmade inte för judiska ting. Tvärtom, han skrev i dagboken 1918: ”Jag har aldrig haft en jude till vän […] jag har aldrig hållit av en judisk flicka […] jag vill vara jude, men är inte helt trygg i känslan”.

Men Nathansen skulle få en judisk vän, ja en själsfrände. 1931 for han till sionistkongressen i Basel. Där lärde han känna den svenske historikern Hugo Valentin. De fann varandra genast. Också Valentin var utless på reformjudendomens anpasslighet, som han hade hudflängt i ett brev till en släkting 1922:

”Själv uppfostrad i denna vidriga rappakalja av fadd 1700-tals-deism och liberal 1800-talshumanitet, som med orätt usurperat namnet Judendom, har jag först de sista åren fått ögonen öppna för vad detta gift betytt […] Ju mer jag har lärt känna den gamla hederliga judendomen, desto mer har det gått upp för mig, vilket brottsligt vanvett det varit att söka göra den till en s.k. konfession och att bortkasta […] dess mest karakteristiska egenskaper”.

De få sionisterna i Danmark och Sverige var nästan alla invandrare och flyktingar från de ryska och habsburgska väldena. Men både Nathansen och Valentin var infödda sedan generationer och hade bägge tillbringat barndomen i folkets djup, långt från huvudstäderna. Valentin skrev i ett brev:

”Mina lekkamrater var statarbarnen och torparbarnen. De var i regel smutsiga och trasiga men […] glada och livade […] Den ’sociala frågan’, om vilken jag naturligtvis ingenting alls visste, stötte jag här på för första gången […] Av torparna och statarna minns jag ännu i dag åtskilliga. Jag levde ju med dem många somrar på åkern, i skrindorna, i ladugården, på logen. Med några av dem hade mina föräldrar och jag kontakt i årtionden. Deras mustiga språk och grovkorniga humor […] erinrar jag mig med nöje. Jag minns också drag av heroism och storslagen uppoffring, när det gällde att bispringa av ödet slagna likar, t.ex. en fattig statarfamilj, som tog fem moderlösa barn som egna.”

Sionistkongressen i Basel 1931 blev dramatisk. Valentin skrev hem om rörelsens ledare och patriark, vetenskapsmannen Chaim Weizmann:

”Salen är så väldig att de flesta talarna ha svårt att göra sig hörda, t. o. m. Weizmann, som i dag höll sitt grand speech […] Det är roligt att iaktta hans […] än allvarliga än spjuveraktiga ansikte. Han avbröts naturligtvis av ’Zwischenrufe’ ty stämningen är laddad, men han hälsades i början och mer vid sitt tals slut av väldiga ovationer. Av allt att döma har han utsikter att omväljas”.

Men Weizmann blev inte omvald, han manövrerades ut efter en intrig av en lika briljant talare, högersionisternas ledare Vladimir Jabotinsky. På kvällen efter de stormiga sessionerna promenerade Nathansen och Valentin genom Basel och stannade vid bron över Rhen. Valentin, skriver Nathansen i sin dagbok, suckade över att behöva lämna den utopiska gemenskapen bland sionisterna och återvända till de oförstående därhemma:

– De här dagarna har varit mitt livs stora upplevelse. Jag kommer som du från ett land där det att vara jude är som att vara en lus mellan två naglar – våra egna och de andras. Du känner de danska judarna – jag känner mina. De är ett splittrat släkte och deras motto är ”Jag vill – och jag vill inte; vill inte vara jude – och ändå vara det”. När en jude utmärker sig så vill de nog vara med, men om han roffar åt sig så undanber de sig släktskapet.

Valentin var indignerad över det kallsinne som mötte sionismen, bland judar och andra:

– Jag kunde gråta blod […] över det leende högmod, ja den cynism som möter vår första samlande idé efter årtusenden av splittring […] sionismen är ju just det centrum vi saknat genom tiderna.

Anklagelserna från icke-judiskt håll mot judar om att gadda sig samman och vägra uppgå i andra folk var hyckleri, menade Valentin och påpekade att man lovprisade sönderjyllänningarna (danskarna i det tyska Schleswig) för att de stod emot och vägrade lösas upp i majoritetsbefolkningen. Men när judar gjorde likadant var det suspekt!

Från första stund, sade Valentin, hade han känt sig som Nathansens broder, för första gången hade han ”känt sig fri som en jude bland judar och därmed helt och fullt som en människa bland människor!” Nathansen svarade att det för hans del inte spelade någon roll om Palestina blev sionismens centrum, eller om rörelsen nöjde sig med att bli ett andligt förbund mellan judar i olika länder, ”utan territorium och land och jord”. 

Valentin medgav att han ibland kände samma maktlöshet som Heinrich Heine i dikten ”Vid havet”:

Es murmeln die Wogen ihr ew’ges Gemurmel.
Es wehet der Wind, es fliehen die Wolken,
es blinken die Sterne, gleichgültig und kalt,
und ein Narr wartet auf Antwort.

(En ung man vid havsstranden ser stjärnorna genom en reva i molnen och hör vågornas eviga brus. Hans bröst är på väg att sprängas av frågor och undran. Men, klipper den grymma slutraden av, bara en narr väntar sig svar från världsalltet.)

De bägge sionisterna stod tysta och såg stjärnorna spegla sig i Rhen. Så lade Nathansen sin hand på Valentins skuldra och sade:

– Nu när jag far hem väntar jag mig samma likgiltiga och kalla blick från mina egna som Heine den gången mötte från stjärnorna.

Nathansen sade att så snart någon öppet bekänner sig som jude blir de assimilerade judarna oroliga och vänder sig bort. Deras osäkerhet stöter bort de kristna. Han berättade att hans vän Pontoppidan sagt honom om detta: ”Det värde man sätter på sig själv, det får man till slut tillbaka av de andra”.

På hotellrummet, samma natt, skrev Nathansen en vacker dikt där det judiska och sionismen inte är mål i sig utan underställda den större kampen för ”den lidande mänskligheten”. Mötet med Valentin, och brevkontakten dem emellan sedan dess, ”staar for mig som et af mit Livs store Oplevelser”, skrev Nathansen i sitt sista brev till Valentin, bara veckor före sin död.

Den 28 september 1943 gav Hitler order om att mörda Danmarks judar. En tysk diplomat läckte detta till danska socialdemokrater och flykten över sundet organiserades. Nathansen och hans fru kom till Trelleborg den 8 oktober. De skicka­des till ett pensionat i Falsterbo. Författaren David Grünbaum hade anlänt kvällen före till samma hotell. Han berättade om sin första morgon i Sverige:

”När vi kom ned nästa morgon så såg vi till vår häpnad att möblerna i hotellets stora matsal var borta. På golvet låg hundratals flyktingar som hade anlänt under natten. Bland dem var också min släkting författaren Henri Nathansen och hans fru. Sjuk och medtagen som han var, blev han nedbäddad i det rum där vi hade sovit, och vi for vidare till Stockholm.”

Konsthistorikern Ragnar Josephson övertalade Lunds universitet att låta diktaren och hans fru bo billigt på Grand Hôtel. Nathansen repade sig snart och skrev till Valentin att de måste träffas så snart det gick. Men Nathansen hade under flera perioder av sitt liv varit deprimerad, och nu råkade han i en depression som han aldrig kom ur. Hans syster Rosa var den enda familjemedlem som stod honom nära. Hon hade hamnat i Stockholm, men i januari 1944 skar hon av sig pulsådrorna. Hennes död var förstås ett förfärligt slag, men inte det enda. Vid den här tiden började det komma fler och fler konkreta bekräftelser på ryktena om massmord på judar överallt dit nazisterna hade nått.

På natten den 16 februari 1944 vaknade fru Johanne Nathansen och såg att hennes man skurit sig i handlederna med en rakkniv. Hon störtade ut i hotellets korridor för att ropa på hjälp. Men då kastade Nathansen sig ut från fönstret på tredje våningen. Han var vid liv när han fördes till sjukhus men dog efter någon timme. Hans läkare professor Herman Bing, själv en av flyktingarna, berättade för polisen att systerns självmord hade tagit hårt på Nathansen. Samtidigt hade synproblem gjort det allt svårare för honom att arbeta. Doktor Bing hade berättat för honom att det inte fanns något hopp om bättring vad gällde synen. Ett år efter hans död skrev hans fru Johanne:

”Bara flykten från sitt land och allt det som föregick den måste ha känts som en förödmjukelse för honom. Och när han senare hörde talas om tyskarnas agerande i koncentrationslägren, deras misshandel och mord på miljontals, till och med barn, av hans stamfränder, saker så hårresande att man inte skulle tro det var möjligt, men vars sanning senare fastställdes, då kunde han inte längre uthärda att existera i en sådan värld – det krossade hans överkänsliga och medkännande sinne.”

I Lund, någon tid före sin död, skrev Nathan­sen en dikt om döden och om hur han gläder sig åt att begravas i hemlandets jord, den danska jorden. 

Nu grønnes mellem Sø og Sund
Vor Moderjord –
Og fagert kranser Skov og Lund
i somrens korte Solskinsstund
det Land, af hvis beskedne Grund
vor Næring gror.
Og var vort Liv end småt og kort,
Om vi slog Rod, om vi drog bort – 
Et samled os fra Syd og Nord:
Den danske Jord. 

Någon grav i trång mening fick dock inte Nathansen. Hustrun tog med sig urnan hem till Danmark efter befrielsen och strödde askan för vinden. Nathansen hade lämnat Hjørring i de tidiga tonåren, men banden till den lilla staden klipptes aldrig av. En centralfigur i hans barndom och i hans senare dagboksanteckningar var hembiträdet Anine (Marie Amme i hans romaner), en fattig men livsklok bondflicka. Han bjöd henne till sig om somrarna och sörjde för henne då hon blev gammal och sjuk. När Hjørring efter kriget satte upp sitt monument över stadsbor som mist livet i kampen mot barbariet så var Nathansens namn med. Han hade inte dött i strid, men i djupare mening var han nazismens offer lika mycket som de fallna motståndsmännen.

Sverige, som slapp Hitler, hanterade minnet av hans vän Hugo Valentin på ett annat vis. 2010 uppkallade Uppsala universitet sitt Förintelse- och folkmordscentrum efter Valentin – med all rätt, eftersom han både ämnesmässigt och moraliskt var ett lysande exempel. Men i december 2024, efter ett stormigt akademiskt år i Gazakrigets spår, blev judar, sionister och Israel eldfängda materier. Hugo Valentin-centrums folkmordsforskare, likt en rörfirma eller korvkiosk på jakt efter ett mer gångbart firmanamn, cancellerade Valentin. Universitetets förklaring, där det söker trolla bort sin gemenhet i ett töcken av kanslisvenska, är en klassiker i Orwellgenren.

På en punkt hade dock universitetets cyniker rätt: Namnet Hugo Valentin speglar inte längre Uppsalacentrets värderingar. Mellan den godhet och humanitet som lyser från varje sida i Valentins verk och den krassa beräkningen hos dem som borstat av sig hans namn finns inga beröringspunkter. 

Tack till Viveka Hellström, som fäst min uppmärksamhet på flera intressanta Valentinbrev, och till Lundahistorikern Anna Svensson som utforskat Nathansens sista tid i Lund.