EU:s regler passar inte svenska träd

Äntligen stod konsulten i sammanträdesrummet. Scenen var minnesvärd. Hon dängde årets Ikea-katalog i bordet med en smäll och sa att ingen annan publikation i Sverige slukar lika mycket pappersmassa som den här. Om bolaget vill ha en trovärdig miljöprofil, fortsatte hon, ska inte bara virket i bokhyllan Billy vara okej – ett annat krav bör vara att pappersmassan till katalogen inte under några omständigheter får komma från skogar med hotade arter.

Det måste ha varit i slutet av åttiotalet. Plötsligt skulle alla företag skaffa sig en miljöpolicy, eller vad det hette, vilket var bra förstås och perfekt för oss biologer som var unga då. Väldigt många av mina jämnåriga studiekamrater blev just miljökonsulter, andra byrådirektörer, en hel generation faktiskt, och fastän också jag var intresserad av miljöfrågor på den tiden var min roll redan då att sitta på bakersta raden och säga emot. En tacksam position. Särskilt frågor som rörde hotade arter – dessa var sedan länge min specialitet.

Egentligen är det genant hur lite man utvecklas. Tanken slog mig när jag rotade i arkivet och fann en av mina första artiklar, tryckt 1975, som handlade om en skalbagge jag hade hittat, ­närmare bestämt större svartbagge (Upis ceramboides). De kultur­lösa amerikanerna uttalar dess latinska namn you piss, men arten är intressant också i andra avseenden. Bland annat är den sällsynt, sannolikt på grund av ett alltför brutalt skogsbruk. Skrev jag – för femtio år sedan! Begreppet biologisk mångfald fanns ännu inte, det lanserades först i slutet av åttiotalet som en halvbra översättning av glosan biodiversity.

Hur som helst, Ikeas misstag var att man försökte skaffa sig en kommersiellt gångbar miljöprofil med hjälp av en konsult från Greenpeace, där man visste allt om konsten att navigera gummibåt och klättra i skorsten, men inte så mycket om hotade arter av mindre format än valar. Frågan var alltså given: En skog utan hotade arter, vad är det? Är det ens en skog? Nej. En trädbevuxen yta helt utan rödlistade arter, som termen lyder numera, är en monokultur, en likåldrig virkesplantage som har mer gemensamt med en skånsk åker. Tänk sockerbetor. Tristess, ingenting annat. Det entusiasten från Greenpeace inte begrep var att man givetvis kan hugga en skog utan att förstöra dess biologiska värden. Nästan alla rödlistade arter lever i produktionslandskapet.

Ja, och på den vägen är det. Ett pärlband av underpresterande pappskallar har genom åren anmält sig i skogsdebatten. Själv tröttnade jag för längesen och blir inte ens förvånad längre när jag möter i övrigt intelligenta människor som på fullt allvar tror att tretåig hackspett eller vad det nu kan vara, talltita kanske, inte överlever med mindre än att markplätten de lever på totalfredas. Samtidigt som politiker från höger till vänster ojar sig över segregationen i samhället är det ingen som tänker på att samma sak är under uppsegling i de svenska skogarna. Torftiga plantager för industrin där, myllrande reservat för stockholmarna här.

Eftersom jag alltså inte utvecklas nämnvärt, och har formulerat samma haranger förr, många gånger, kan jag lika gärna ge efter för frestelsen och tillämpa självplagiatets trista geschäft. Begrunda sålunda följande utbrott:

En grundregel man kan hålla sig till när man tar uttrycket biologisk mångfald i sin mun, är att så tydligt som möjligt ange vilken mångfald man menar, och inom vilket geografiskt område. Uttrycker man sig i alltför allmänna ordalag, till exempel genom att uttala en övergripande ambition att bevara denna mångfald, kan man lätt ge intryck av att mena all biodiversitet överallt – på hela jorden, på alla kontinenter, i alla landskap, län och kommuner. I varje skog och stubbe. Varpå någon snarstucken fackman förr eller senare påpekar att den som låter bli att borsta tänderna under några dagar kommer att notera en dramatisk höjning av den biologiska mångfalden i sin egen mun, ett dynamiskt myller av mikroorganismer vars vård och bevarande torde kräva ett naturintresse utöver det vanliga.

Stycket kommer från boken Artrikedomar, som jag skrev 1998 på uppdrag av Vetenskapsakademien. Ambitionen var att problematisera hela frågekomplexet. Det gick väl sådär. Positionerna var låsta och skyttegravarna djupa. Så var det redan fem år tidigare, när jag gjorde skandal med en lika hatad som tokhyllad pamflett – Verkligheten på hotlistan? – utgiven av Sveriges Lantbruksuniversitet, som om jag var forskare. Det var jag inte, har aldrig varit; en väsentligen självlärd privatman bara som sedan tidig ålder äger ganska stora kunskaper om alla de tusentals arter som finns där ute, exempelvis i skogen.

Eftersom bildningsnivån generellt sett är så låg att uttrycket biologisk analfabetism ibland känns relevant, kan skogsdebattens kontrahenter av tradition komma undan med rena idiotargument. Skogsnäringens trubbigaste virkes­baroner kan fira triumfer med påståenden om att vi minsann aldrig har haft så många träd i Sverige som nu, medan de endast sällan slugare naturvännerna utan större motstånd
kan vinna opinionens gehör med påhitt om att ekosystemen kraschar om diverse skalbaggsarter eller hackspettar försvinner. Antal träd säger noll och intet om biologiskt värde, och ekologi är en överskattad vetenskap som har passerat sitt bästföredatum med god marginal.

Lyckas man ändå formulera vilken biologisk mångfald man avser, och inom vilket område, återstår frågan om varför den ska bevaras. Den ovan antydda ekologiska barnatron kan vi glömma, inklusive dess marknadsliberala variant ekosystemtjänster, också det en kritiklös överföring av den amerikanska management­floskeln ecosystem services, myntad på åttiotalet när varor och tjänster var allt som räknades. Överhuvudtaget är de ekonomiska argumenten bortaplan för oss i naturvärdesbranschen. Om inte annat blev den saken uppenbar när någon tomte i regeringskvarteren tyckte att artskydd var bra för att vidmakthålla möjligheten att producera naturfilmer. Som att bevara kungahuset för att rädda Svensk Damtidning.

Själv lutar jag numera åt att etiska och estetiska argument biter bäst, men innan vi kommer dit bör ytterligare något sägas om den tretåiga hackspetten, som alltså har seglat upp som totemdjur inom den politiska zoologin. Förr kom naturgängarnas talesmän vanligen dragande med vitryggig hackspett, en extremt ovanlig art i Sverige, men sällsyntheten gjorde att vitryggen bara fungerade i retoriska sammanhang, inte praktiska. Den tretåiga är oändligt mycket vanligare, men likaledes rödlistad, och kan dyka upp i snart sagt vilken skog som helst, åtminstone i Norrland. Talltitan fyller samma funktion i Sydsverige. I princip kan de stoppa en avverkning.

Systemet med rödlistning är i allt väsentligt bra, tro inget annat. Varje kulturnation håller koll på sina djur och växter, samt bedömer utdöenderisker för de ovanligare, men som alltid finns i gränslandet mellan politik och vetenskap risk för myndighetsaktivism, ibland intill talibaniseringens gräns. Sådana tendenser finns i skogsdebatten, om än inte i lika hög grad som i exempelvis vargfrågan. Den är rena dårhuset. Konflikter som rör djurrätt ska vi bara inte tala om. När Jordbruksverket i vintras kom upp med sitt snart nog famösa förslag att också bananflugor bör tillerkännas vissa rättigheter slog det mig att tjänstepersonen bakom den idén sannolikt inte äter isterband. Såtillvida är bråken om artskydd i skogen ännu ganska sansade.

Allt kompliceras visserligen av att varje samtal om saken även lockar de numera obligatoriska klimatmänniskorna, mer eller mindre öppet religiösa; en koldioxidkamrer med senaste simuleringsmodellen låter sig som bekant inte gärna motsägas. Detta skapar nya konflikter. Ska skogen vara kolsänka eller djurpark? Alla inblandade försöker efter bästa förmåga bevisa att just deras önskemål är förenliga med god klimatpolitik. Skogsindustrin vill gödsla skogen, medan hackspettarnas vänner påtalar den murkna gammelskogens klimatnytta. Gud vet vem som har rätt. Antagligen ingen.

Lika dödfödd är varje litania om den heliga äganderätten. Om Skogsvårdsstyrelsen säger nej till en avverkning, oavsett orsak, är det i grund och botten inte kons­tigare än att byggnadsnämnden avstyrker ett husbygge vid en förut oexploaterad strand. Sverige är ett civiliserat land. Inte får man slå sin fru heller, eller ens barnen. Vissa lagar och regler måste faktiskt finnas för att stävja barbariet. Svenska lagar, vill säga. Jag är ingen större vän av att lagstadgade beslut rörande skogen utanför mitt fönster fattas på EU-nivå, helt enkelt för att de kulturella förutsättningarna är så olika. Betänk bara den typiskt nordiska allemansrätten i relation till de feodala reflexer som finns överallt i Europa söder om Örkelljunga.

Märk väl, jag gissar och tycker. Det vore mig främmande att idissla det allt lättviktigare mantrat ”lyssna på vetenskapen”. Att jag ändå fortsätter beror delvis på att jag tror mig om att ha gissat rätt ibland, som när jag i slutet av 1900-talet varnade just för att EU:s naturpolitik nog inte alltid är optimal för svenska förhållanden. Ättlingar till självägande småbönder i Sverige har helt enkelt utvecklat en annan syn på naturen än invånare söderut som är fallna efter undersåtar till egenmäktiga slottsherrar. Där vistas man i skogen på nåder, här är det en hävdvunnen rättighet. Den skillnaden är inte liten.

När Sverige som nybliven medlem i EU skulle implementera det reservatsliknande nätverket Natura 2000 påstod byråkraterna att detta bara var en formsak som inte skulle påverka den svenska skogspolitiken. Makten över våra skogar skulle inte flytta utomlands. Så blev det nu inte riktigt, och det då färdigförhandlade Habitatdirektivet är ännu som hugget i sten. Varthän EU-lagen om naturrestaurering ska bära hän till är ännu svårt att säga, men på det hela taget är intrycket att fältropen för dagen inte är samförstånd och sunt förnuft. Snarare paragrafrytteri, där inget är så användbart som en tretåig hackspett eller för den delen större svartbagge, låt vara att den senare inte höjer pulsen hos ­Kajsa i Hägersten.

Bägge bör givetvis bevaras i det svenska skogslandskapet, i livskraftiga bestånd. Inte för att vi måste, utan för att vi vill. Det är inte konstigare än att vi håller oss med arkiv och bibliotek. Argumentet är ytterst etiskt. Och vad beträffar skogen som helhet, summan av alla dessa arter, är det starkaste argumentet estetiskt. En likåldrig plantage med idel gran eller än värre contortatall avskaffar allemansrätten på så vis att ingen vettig människa skulle komma på tanken att frivilligt besöka platsen. Också en brukad skog bör vara tilltalande för människor. Om jag minns rätt var vi på god väg att införa en sådan skogspolitik, byggd på naturhänsyn i vardagslandskapet, när EU knuffade oss tillbaka ner i reservatstänkandets mjuka vilfåtölj.

Jag höll ett anförande i Skogs- och Lantbruksakademien den gången, det var 1997, som senare trycktes med rubriken ”Reservatet – vital utopi eller föråldrad nödlösning?”. Kontentan var att svensk naturpolitik har kommit så långt att vi nu kan sluta inrätta reservat, fullkomligt. Mina vänner som jobbade med saken praktiskt sa: ”Ja ja, det är ju jävligt lätt för dig att säga.” Och det var sant. Jag var varken politiker, skogsbrukare eller naturskyddsbyråkrat. Satt på bakersta raden bara. Dock vidhåller jag att naturreservatets hundra år gamla utopi är lika förlegad som den snarlika idén om att förhindra folkmord i USA genom att avsätta öknar och andra impediment som indianreservat. En med åren allt sämre nödlösning.

Är det biologisk mångfald man vill värna duger det inte med kringspridda reservat, särskilt inte när klimatet förändras. Ett vettigt skogsbruk är betydligt bättre, samt givetvis drakonisk straffskatt på tamkatter (dödar årligen miljontals fåglar) samt ännu högre tullar på mandelmjölk och all sojabaserad vegangegga vars undernärda konsumenter sällan förstår hur de bidrar till att naturen utarmas, inte bara i Sverige. Att sponsra sojaplantager i tropikerna är illa nog, men skadan här hemma är inte heller att leka med. Inget gynnar den svenska artrikedomen som betande kor, men det är en annan historia.