När medierna kom för nära makten

Mot slutet av ett EU-toppmöte i Bryssel i början av mars tvingades den brittiske premiärministern David Cameron att göra ett märkligt uttalande, under hård press från brittiska medier. Det handlade inte om Storbritanniens Europapolitik eller om eurons framtid, som var de två stora frågorna för dagen. Uttalandet handlade bara om att bekräfta att han ridit en häst kallad Raisa över Oxfordshires kullar strax före parlamentsvalet 2010. Det var ett bisarrt exempel på hur premiärministrar och presidenter aldrig kan undfly inhemska politiska kriser när de tjänstgör utomlands – och ett uttalande som måste ha gjort den utländska pressen mycket förbryllad.

Men bakom den till synes banala frågan låg en viktig fråga. Djuret som det gällde (som nu har dött) var en polishäst från London som hade lånats ut till Rebekah Brooks, före detta vd för Rupert Murdochs brittiska tidningsdivision, News International. Cameron, vid den tiden ledare för det konservativa partiet i opposition, var god vän med Brooks och hennes make, kapplöpningstränaren Charlie Brooks. Familjerna Cameron och Brooks bor grannar med varandra och brukade umgås flitigt på helgerna. Camerons galopp med Raisa skulle inte ha varit anmärkningsvärd vid den tiden: vänskap mellan politiker och tidningschefer är inget nytt. Men när hästincidenten dök upp två år senare blev den en perfekt bild, för den brittiska publiken, av den starka, korrumperande koppling mellan polis, medier och politikens värld som har blottlagts nästan dagligen under de senaste månaderna – i det som nu är känt som telefonhackningsskandalen.

Bilden av Cameron i sadeln på en häst som hans kompis mediechefen fått låna av polisen, som man kunde misstänka i utbyte mot ändlösa tjänster, satte ljuset på den sjaskiga, osunda kulturen av ömsesidigt fördelaktiga, hemliga uppgörelser mellan ledande representanter för tre förment oberoende pelare i den brittiska staten: politiker, medier och polisen.

Alltsedan Tony Blairs tidiga dagar har de alltför nära relationerna mellan brittiska premiärministrar och Murdochs sfär väckt oro. Blair lyssnade lika mycket på Rupert Murdoch – ägare av Sun, Newsof the World, Times och Sunday Times liksom Sky TV – som på någon global världsledare. Han var ytterst angelägen att vinna Murdochs och hans tidningars stöd, även om det innebar att byta riktning i politiska frågor på en eller annan punkt. Blair flög ut för att träffa och uppvakta mediemogulen i Australien innan han blev premiärminister 1997. Under flera år förblev Murdochs tidningar lojala. I gengäld fick Murdoch känna sig inflytelserik i frågor av global betydelse. Han hade ojämförlig tillgång till premiärministern. På randen till Irakkriget ringde han upp Blair för att ge konflikten sin välsignelse och stärka premiärministerns beslutsamhet. Den förre premiärministern är nu gudfar till ett av Murdochs barn.

Men medan Murdoch senior och hans chefer, däribland Brooks, kastade sin skugga över den brittiska politiken under många år, var det först i början av år 2007 som känslan av obehag inför deras starka inflytande började anta dimensionerna av en offentlig skandal. Vid den tiden höll Labour på att förlora sitt stöd i landet efter ett decennium vid makten. Alla kände att en förändring var på gång. Det var ofrånkomligt att det konservativa partiet under David Camerons ledning skulle börja uppvakta Murdochs tidningar för att få hjälp att knyta ihop avtalet med den brittiska väljarkåren.

Men Camerons omdöme brast och han kom alltför nära alltför snabbt. I början av året uppstod problem på Murdochs största tidning, Newsof the World (NoW). Dess hovreporter Clive Goodman dömdes till fängelse efter att ha befunnits skyldig till avlyssning av medlemmar av kungafamiljen. Redaktör på NoW vid denna tid var en elegant klädd, hänsynslös och driftig ung man vid namn Andy Coulson. Coulson lämnade omgående sin post som redaktör, med förklaringen att han visserligen inte känt till något om Goodmans aktiviteter, men likväl insåg att han måste ta det ”yttersta ansvaret”. Han och News International betonade att Goodman bara var ett enstaka ruttet äpple, en ”rogue reporter”, och att ingen högt uppsatt inom organisationen kände till några andra sådana oegentligheter.

När Coulson nu plötsligt blivit ledig övertalades Cameron, som var ivrig att knyta förbindelser med Murdoch och hans vänner, av sin vän och kollega George Osborne (nu brittisk finansminister) att utse Coulson till sin kommunikationschef.

Vid den här tiden ansåg många torypolitiker att det var en riskabel utnämning. Om man skakade om Newsof the Worlds garderob, skulle kanske andra skelett (som Goodmans) trilla ut? Kunde Coulson verkligen ha varit ovetande om telefonhackningen på Newsof the World, när de flesta inom sensationspressen var fullt medvetna om att det rörde sig om ett utbrett bruk?

Utnämningen fungerade som en uppmaning till den bästa sortens undersökande journalister att granska ruttna förehavanden i andra änden av branschens spektrum. Hade Cameron tagit en alltför stor risk, frågade man sig, genom att anställa Coulson?

Nästan fem år senare står det klart att så var fallet. Det tog tid, men 2009 började den brittiska journalistikens bästa krafter att på allvar ta sig an branschens mest ökända och sjaskiga sida. Efter grundliga undersökningar publicerade Guardian, en respekterad morgontidning till vänster om mitten, ett reportage med uppgifter om att NoW hade avlyssnat telefoner tillhörande uppemot 3 000 kändisar, politiker och idrottsstjärnor. Polisen bekräftade namnen på en del av de förmodade offren. Till att börja med förnekades uppgifterna häftigt av alla, inklusive Coulson, Brooks och hela hierarkin i Murdochs imperium. Men det framkom också bevis för att News International i det tysta hade betalat stora summor till avlyssnade. Coulsons och Brooks påståenden om att de ingenting vetat framstod som alltmer otillförlitliga. I februari 2010 hävdade parlamentets kommitté för kultur, medier och sport i en rapport att det var ”otänkbart” att cheferna på NoW inte skulle ha känt till avlyssningen.

I maj samma år blev David Cameron brittisk premiärminister och Coulson utsågs till hans presschef. Den före detta redaktören i stormens öga befann sig nu i regeringens centrum, som en av landets mäktigaste män vid den nytillträdde Camerons sida. Genom att Guardian och andra tidningar utanför Murdochs sfär höll trycket uppe framkom namn på nya avlyssningsoffer varje vecka.

Medan kvalitetstidningarna gjorde sitt bästa, frågade de sig varför polisen inte hade undersökt Guardians ursprungliga uppgifter utan avfärdat dem på stående fot? Berodde det på att journalister vid News of the World under flera år hade betalat polisen för uppslag, så att samma poliser nu fruktade att de själva skulle avslöjas om de avslöjade avlyssningen?

I början av 2011 öppnade polisen till sist en ny undersökning om hackning och avlyssning av telefoner. Inte långt därefter avgick Coulson från sin tjänst på 10 Downing Street, då han inte kunde koncentrera sig på sitt jobb, men bedyrade fortfarande sin oskuld och hävdade att han inte kände till att avlyssning skulle ha förekommit under hans ledning. Men skandalen avklingade inte, utan växte sig starkare. Förra sommaren framkom uppgifter om att en mördad 14-årig skolflicka, Milly Dowler, fått sin mobiltelefon hackad. Samtidigt uppdagades ny information som tydde på att polisen hade fått betalt för information, med Coulson godkännande. När krisen kulminerade greps Coulson, Murdoch förklarade att Newsof the World skulle läggas ned och Cameron tillkännagav en serie utredningar. Den 13 juli fick domaren Sir Brian Henry Leveson i uppdrag att undersöka påståendena om telefonavlyssning på Newsof the World, polisens agerande och anklagelser om olagliga utbetalningar till polisen från pressen. En andra utredning fick i uppdrag att granska de brittiska mediernas allmänna kultur och etik.

I juli inledde Leveson sitt gigantiska arbete. Hittills har han hållit offentliga förhör med offer för avlyssning, tidningsredaktörer och polisen. Utredningen har gjort det ännu tydligare, om möjligt, hur delar av medierna blev så mäktiga och nära lierade med politikens och polisens toppskikt att de upplevde sig stå över lagen och förlorade känslan för journalistikens egentliga syfte – att ställa makten och myndigheterna till svars.

Men efterhand som undersökningen gräver sig längre ned finns det farhågor om en överreaktion, som kan drabba journalistikens bästa sida likaväl som dess värsta. Det finns en oro för att en känslig och nödvändig balans rubbas och att den fria pressen kan komma att inskränkas. Trots allt var det god journalistik (ledd av Guardian) som avslöjade branschens mörka sida och dess korrumperande kopplingar till makten. Ett antal respekterade redaktörer fruktar att resultatet kan bli en utveckling bort från den nu rådande situationen, där pressen reglerar sig själv, till en statlig reglering där politiker av alla människor bestämmer vad journalister får och inte får göra. I februari uttrycktes denna oro från regeringens sida av Michael Gove, Camerons utbildningsminister och ironiskt nog före detta journalist på den av Murdoch ägda Times. I en varning till Leveson förklarade han vid ett möte med politiska journalister att han såg ”en risk” för att ”domare, kändisar och etablissemanget, som alla har ett intresse av att ersätta pressen i bedömningen av hur en fri press bör se ut, ska införa en antingen mjuk eller hård reglering. Det vi bör uppmuntra till är största möjliga press- och yttrandefrihet”. Hans budskap var att utan dessa friheter skulle vi aldrig ha fått veta något om den skandal som blivit ett så allvarligt hot mot vårt politiska liv och vår demokrati.

Toby Helm är chef för Observers politiska redaktion. Översättning: Jim Jakobsson