När ras var ordet på allas läppar

För hundra år sedan: kolonialismen står på topp. Vetenskapen är starkare än någonsin, biologi och medicin förnyas genom återupptäckten av Mendels lagar och av genetiken. Industrialism och kommunikationer får kapitalet att öka och skapar en rörligare befolkning med en ökad urbanisering som följd. Därmed följer också problem. Rörligheten på så många nivåer anses skapa moralisk oro och krav på bättre ordning och kontroll. Människor är nervösa och den unga befolkningen flyr från Fattig-Sverige till Amerika. Framsteget bär på degeneration, masken i äpplet håller på att äta upp hela innandömet.

För nittio år sedan, strax efter första världskriget, öppnar Statens institut för rasbiologi sina portar i Uppsala. Det är inget stort ställe men statligt och därmed ståtligt, samt med förhoppningar om att kunna expandera. Riksdagen hade givit institutet i uppdrag att forska och att upplysa – vetenskapens paradgrenar. Beslutet hade varit enhälligt men förhistorien ganska lång, bland annat förekom förslag om ett Nobelinstitut i rasforskning. (Det skulle ha varit något!) Rasbiologin hade status vid förra sekelskiftet. Den ansågs nyttig och lovade innovationer. Ja, just det sista ordet användes förstås inte.

Efter femtio händelserika år, för fyrtio år sedan, strök man tidigare instiftade lagar om sterilisering, länge rasbiologins största praktiska insats. Frågan hade rests av den unge riksdagsmannen Olof Palme, som den gången kan sägas ha hävdat den enskildes rätt att själv välja. Statens institut för rashygien hade då gått upp i medicinska fakulteten vid Uppsala universitet under beteckningen Institutionen för medicinsk genetik, en namnändring som sammanföll med motsvarande omdop internationellt. Ordet ”rasbiologi” skorrade alltmer illa.

Och för nu femton år sedan, nyåret 1997, briserade nyheten om den svenska steriliseringspolitiken, ”värre än Nazi-Tyskland” enligt DN. Världspressen vände sig mot Sverige, mönsterlandet, folkhemmet, för vad man hade tillåtit ske under det långa socialdemokratiska styret. Debatten har pågått fram till idag och lär fortsätta.

Rasbiologiska institutets starke man och förste chef var Herman Lundborg, medicinare utbildad både i Uppsala och Lund. Hans forskning på en ärftlig, mycket allvarlig muskelepilepsi lokaliserad till Listerlandet i Blekinge vann omedelbart beröm genom sin kombination av klinisk beskrivning, socialhistorisk dokumentation och mendelsk ärftlighetsgång. (På senare tid har det uppmärksammats att vad Lundborg identifierade som en sjukdom i själva verket var flera, varför hans resultat inte håller). Denna myoklonusepilepsi kom ändå att bli hans modell för svensk rasbiologi. Lundborg menade att mönstret inte bara var unikt för Listerlandet, utan att hela riket kunde drabbas om man inte kontrollerade äktenskapsmönstren, fortplantningen, invandringen och den enskilde.

Kriget kom emellan, forskningsansatser fick vänta, men sedan, som sagt, sesam för rasforskning. Att riksdagen satsade på ras hade sina skäl: ras var ordet på mångas läppar, det var modernt. Sverige hade en stark tradition på området. Linné hade redan 1735 indelat människoarten i fyra ”varieteter” efter världsdelar. Anders Retzius hade hundra år senare infört ett så kallat skallindex och här fanns nu en framstående forskare, Lundborg, som annars hotade att försvinna ur landet. Vetenskapen skulle gynnas, och detta var vetenskap, som dessutom lovade ekonomisk vinst eftersom den kunde skapa en friskare nation, tömma de alltmer fyllda mentalsjukhusen och kanske till och med skapa moralisk upprustning. Kartläggning av naturresurserna hade visat sig vara en framkomlig väg för industrin men vad var viktigare än människomaterialet? Sist men inte minst: man måste värna om den svenska folkstammen, hotad både utifrån och inifrån. Ras var ett ordnande begrepp.

Kort sagt, nationen behövde ordning och reda, en stark överhet av experter med ideal som alla kunde enas om. Hygienpolisen som städade upp i ett gammalt murrigt omodernt samhälle behövdes också för människan. Ordet hygien var tidens lösen, man talade om kroppshygien, men också om själshygien och livsmedelshygien. Rashygien kunde förenas med allmän överideologi om framsteg, nationalism, historia. Facit för hur illa det skulle gå saknades naturligtvis också. I efterhand har flera frågat om ingen sade nej. Svaret är: nej.

Men Rasbiologiska institutet fick inte speciellt mycket pengar.Statskassan var fattig, verksamheten kom att lida av ständig resursbrist. Men också förtroendebrist. Lundborg var en skral diplomat och institutionsledare. Ett halvdussin medarbetare skulle ha lön för att tillsammans med chefen kuska runt i bygderna och mäta svenskens kännetecken, fotografera honom eller henne, fylla i kort, göra tabeller och dra slutsatser. Orken räckte inte. Resultatet blir några anslående foliopublikationer, dels över svenska folket i sin helhet, dels över samerna. Lundborg virrade bort sig på de lappländska fjällvidderna och befann sig långa tider alldeles för långt från den egentliga verksamheten. Till Java skickades femtio exemplar av mastodontverket The Racial Characters of the Swedish Nation. Till vilken nytta, kan man fråga sig.

Spänningarna inom personalen och i kontakterna uppåt blev allt starkare. I förhållande till de inledande mer eller mindre uttalade löftena om att rädda nationen hotade fiasko. Resultaten var antingen obefintliga, ofärdiga eller oanvändbara. Antingen skulle institutet läggas ner vid Lundborgs pensionering 1935 eller så fick man satsa på en nystart med nytt program och en annan typ av ledare.

Ny ledare blev socialdemokraten Gunnar Dahlberg, Lundborgs absoluta motsats och fiende, en intellektuell, en smula elitistisk samhällsdebattör med goda kontakter med Gunnar Myrdal och Herbert Tingsten. Dahlbergs linje var vad man brukar kalla reform eugenics (till skillnad från mainline eugenics), alltså en mer medicinsk genetisk snarare än antropologisk inriktning, som mindre förespråkade den stora biologiska utopin och mer trodde på en ingenjörskonst utan den grövsta rasretoriken. Det var alltså ungefär detsamma som makarna Myrdal förespråkade i Kris i befolkningsfrågan (1934). Ännu syntes alltså inte någon ny beteckning men rashygienen tunnades ut och det talades allt mindre om den. Så chef för Rasbiologiska institutet han var, så underkände Dahlberg i ett antal tekniska inriktade uppsatser begreppet ”ras”.

Det här är naturligtvis en alltför snabb historik över ett tema som utvecklade sig i alltmer maligna former. Fortsättningen blir ännu knapphändigare, bland annat därför att dokumentationen under Dahlbergs tid inte alls är lika rik som under samlaren Lundborg. Men det finns inte bara gott om fotnoter utan också röda rubriker till den här historien. Tag till exempel Bertil Lundman, docent i rasbiologi i Uppsala, som skulle dra löje över Uppsala universitet genom sina minst sagt säregna yttranden och sin för lärosätet besvärande kurslitteratur. Uppsala har tack vare honom och Rasbiologiska institutet kommit i skottgluggen medan Lundaanatomerna kanske sluppit undan, i likhet med etnologer, arkeologer, geografer, teologer som var och en haft sin del i byken när de skrivit om folklynne, hanterat skallar och ben, dragit upp kulturgränser och riktat sig mot det folk som ansågs ha mördat Jesus.

Ändå: om Lundborgs period utgjorde femton misslyckade år för rasbiologin, varför så mycket uppmärksamhet? Naturligtvis för att spåren här korsas till nazismen och för att effekterna, verkliga eller möjliga, måste förskräcka. Men framförallt för att institutet var statligt sanktionerat och för att det arbetade i vetenskapens namn. Statens stöd blev visserligen mer och mer halvhjärtat, men det fanns ändå där.

Vid sekelskiftet 1900 svarade rasbiologin metodologiskt mot vetenskapens kriterier. Man ägnade sig i hög grad åt en sifferfetischism med massor av tabeller framtagna med olika mätinstrument. De hade ett retoriskt värde. Beslutsfattarna begrep knappast särskilt mycket och det enda man kunde göra var att nicka jakande. Man kan säga att forskarna i väntan på en tydlig teori och en klar bild ägnade sig åt en sorts deskriptionalism som var typisk för tiden, alltså kartläggning och dokumentation. All insamling borde väl förr eller senare komma till användning. (Men vem kunde som sagt använda The Racial Characters of the Swedish Nation?)

Rasbiologin uppfattades som en vetenskap i åtminstone två meningar: dels som en specialisering och därmed som modern, dels som svar på den gamla drömmen om en totalvetenskap som förenade flera discipliner. Jag citerar ur Nordisk familjebok, Ugglan band 32, tryckt nästan exakt samtidigt som man i riksdagen fattade beslut om att inrätta Rasbiologiska institutet och formulerat av folkskoleinspektör Sune Scheele: ”Att ett splittrande af vetenskapen i särskilda discipliner utan genomfördt inbördes samband är en brist och strider mot vetenskapens eget väsen, bör ej förbises. […] I hvarje tid göra sig därför två riktningar gällande inom det vetenskapliga arbetet, å ena sidan specialiseringen, å andra sidan generaliseringen som alltmer söker vidga överblickarna och närma sig en enhetlig världsförklaring.” Just dessa senare generella anspråk gav rasbiologin dess utopiska potential.

Lundborg hade professors namn och uttalade sig med vetenskaplig myndighet från Universitetsstaden. Vid de skandinaviska naturforskarmötena förekom sessioner för rasbiologi, som visserligen aldrig blev särskilt omfattande. Ganska många svenska vetenskapsmän ägnade sig på något sätt åt rasbiologi. I en redogörelse från slutet av 1920-talet avsedd för en eugenisk publikation listade Lundborg den inre kretsen svenska rashygieniker. Han räknade både runt och tunt, tog med kända namn och uteslöt sådana som han av olika skäl inte gillade, men det blev i alla fall fjorton som han accepterar. Mycket eller litet? Hans tanke var i alla fall att det bara var början på den rashygieniskt rena – fast bruna – staten.

Hur det gick? Institutet fick en annan ledning. Vad som sedan hände inom svensk vetenskap under andra världskriget är förhållandevis litet undersökt. Populära föreställningar om nordisk blond ärlighet, utländsk svartmuskig skurkaktighet levde kvar och upp, aktualiserade av tidens betryck och legitimerades av Rasbiologiska institutets propagandapublikationer. Samer, judar och romer med månghundraårig historia i Sverige hade anledning att känna hotet. Freden innebar ingen utrensning av rasforskningen eller dess rasistiska och nazistiska förlöpningar. Fysikern Erik Walles blev däremot persona non grata för utfall mot jazzen (Jazzen anfaller, 1946). Socialmedicinaren Åke Berglund fick inte sin avhandling godkänd av Karolinska Institutet. Men medicinaren Gösta Häggquist som stött den nazistiska politiken satt som respekterad preses i Vetenskapsakademien. Under teknikhysterins kalla krig riktade sig vetenskapskritiken mot atomvapen och mot sovjetisk vetenskap, inom genetiken mot lysenkoismen, inte mot den storsvenska rasbiologin, allra minst i Dahlbergs reformerade version. Dahlberg och Gunnar Myrdal deltog i det av Unesco framarbetade Statement on Race (1950) som innebar ett underkännande av rasbegreppet, men som att döma av vad som står i femtio- och sextiotalets läroböcker och medier bara långsamt förändrade tonen.

Steriliseringsfrågan måste nämnas men den når man inte bäst via Rasbiologiska Institutet. Mer centrala aktörer var riksdagen och Medicinalstyrelsen. Den handlar om viktiga frågor: samhällets eller den enskildes rätt – men också om ansvar, om frihet och tvång. Och om Expertens roll. Det skedde maktövergrepp mot de svaga i samhället: folkhemmets oönskade, de anstaltintagna, skulle steriliseras. Av dem som opererades var mer än nittio procent kvinnor trots att ingreppet är svårare på dem än på män. Men förloppet behöver inte beskrivas som ”tvångssterilisering” för att vara illa nog. Lagen tillät aldrig ”tvång” utan varje ingrepp skulle vara frivilligt. Ett jonglerande med ord? Nej, men en anledning att verkligen ta reda på vad som menades med tvång och med frivillighet. Frivilligheten visar sig ofta ha varit villkorad, den opererade tilläts i utbyte få abort eller slapp ut ur vårdanstalten.

Uppfattningen om att steriliseringspolitiken är rasistisk måste också problematiseras. Den första lagen 1934 laborerade med två indikationer, rashygienisk respektive medicinsk, den andra av 1941 införde en tredje, social – den sistnämnda förstärkande och i sin formulering just rasistisk. De är illa nog, men med tiden åberopades rashygienisk och social indikation långt mindre än den medicinska.

Steriliseringspolitiken visar rasbiologin som totalvetenskap som spelar på en klaviatur av statistik, genetik, medicin och olika socialvetenskaper. ”Experten” är en nödvändig gestalt som man måste både lita på och ifrågasätta, en gud i ett rum som alltför ofta saknar fönster för insyn och dörrar för besök. Hans ingångsvärden avgör åtgärderna – och de var inte sådana som vi skulle acceptera idag.

Mycket har skrivits om svensk rasbiologi och steriliseringspolitik: det kan uppfattas som en nödvändig uppgörelse med historien, en masochistisk brottning med vår uppblåsta svenskhet, ett pekfinger åt det förflutna, en varningsklocka inför vart samtiden leder oss. Värst blir debatten när historieskrivningen antar karaktären av domstol. Bäst blir den när den får oss att reflektera över vår egen tid.

Gunnar Broberg är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet. Hans var redaktör för Til at stwdera läkedom. Tio studier i svensk medicinhistoria (Sekel Bokförlag/Isell & Jinert 2009).