Sluta googla – börja prata

Högskolestudenter berättar för mig att de kan se någon i ögonen och samtidigt skriva meddelanden på sina telefoner, utan att det märks att deras uppmärksamhet är delad. De förklarar att det är en färdighet som de lärde sig att behärska i mellanstadiet när de ville skicka sms i klassrummet utan att åka fast. Nu använder de den när de både vill umgås med sina vänner och samtidigt ”vara någon annanstans”, som en person uttryckte det.

Nuförtiden känner vi inte längre ett lika stort behov att dölja det faktum att vår uppmärksamhet är delad. I en undersökning som Pew Research Center utförde år 2015 sa 89 procent av alla som hade en mobil att de hade använt sin telefon vid den senaste sammankomsten de deltog i. Detta var dock inte något de var stolta över – 82 procent av de vuxna upplevde att deras telefonanvändning ute bland folk hade negativ inverkan på samtalet som fördes.

Jag har studerat det uppkopplade livets psykologi i mer än 30 år. Under de senaste fem åren har jag haft en särskild inriktning: Vad har hänt med det personliga samtalet, öga mot öga, i en värld där så många människor säger att de hellre skickar sms än pratar med folk? Jag har tittat på familjer, vänskapsband och kärleksförhållanden. Jag har studerat skolor, universitet och arbetsplatser. När högskolestudenter förklarar för mig hur det ser ut när de växlar uppmärksamhet i matsalen hänvisar en del till ”treregeln”. Under ett samtal mellan fem eller sex människor som sitter och äter måste man kolla att tre är uppmärksamma – har blicken riktad rakt fram – innan man kan tillåta sig att titta ner på sin telefon. Så samtalet löper på, men med olika människor med blicken riktad rakt fram vid olika tillfällen. Resultatet blir det väntade. Samtalet blir rätt lojt och handlar om ämnen som gör att folk känner att de kan försvinna och komma tillbaka.

Ungdomar talade entusiastiskt med mig om allt det goda som kommer av att leva enligt ”treregeln”, som är något man inte bara behöver följa under måltider utan kan använda sig av hela tiden. För det första har vi det magiska i det alltid tillgängliga ”någon annanstans”. Man kan rikta sin uppmärksamhet mot en plats där man vill att den skall vara. Man kan alltid bli hörd. Man behöver aldrig bli uttråkad. När man känner att samtalet håller på att köra fast kan man övergå från människorna i rummet till världen man har i sin telefon. Men studenterna beskrev också en känsla av att något har gått förlorat.

En 15-åring som jag intervjuade på ett sommarläger talade om sin reaktion när hon gick ut och åt middag med sin pappa och han tog fram sin telefon för att få med ”fakta” i deras samtal. ”Pappa”, sa hon, ”sluta googla. Jag vill prata med dig.” En 15-årig pojke som jag talade med sa att en dag vill han ha familj och då tänker han inte uppfostra sina barn som hans föräldrar har uppfostrat honom (med telefonerna framme under måltiderna och i parken och under hans matcher i skolan) utan såsom hans föräldrar tror att de har uppfostrat honom – utan telefoner vid måltiderna och med intensiva familjesamtal. En student som gick tredje året på högskolan försökte fånga vad som var fel med livet i hans generation. ”Våra sms är det inget fel på”, sa han. ”Det är vad sms:andet gör med våra samtal när vi umgås som är problemet.”

Det är en djup insikt. Studier av samtal, både i laboratoriemiljöer och i naturliga omgivningar, visar att när två människor pratar med varandra räcker det med att en telefon ligger på bordet mellan dem eller någonstans inom deras synfält för att förändra både vad de talar om och det samband de känner. Folk väljer samtalsämnen som inte påverkas av avbrott. De känner sig inte lika engagerade i varandra. Även en tyst telefon bryter förbindelsen mellan oss.

År 2010 sammanställde en grupp vid University of Michigan, ledd av psykologen Sara Konrath, resultaten från 72 studier som utförts under en period på 30 år. De kom fram till att högskolestudenternas empati hade sjunkit med 40 procent och den största delen av nedgången hade skett sedan år 2000.

Oberoende av generationsgränser är det tekniken som får skulden för detta angrepp på vår empati. Vi har vant oss vid att vara uppkopplade hela tiden, men vi har kommit på sätt att ta oss runt samtal – åtminstone samtal som är förutsättningslösa och spontana, där vi bollar idéer och tillåter oss själva att vara fullständigt närvarande och sårbara. Men det är under den sortens samtal – där vi lär oss att skapa ögonkontakt, att bli medvetna om den andra personens hållning och tonfall, att trösta varandra och utmana varandra på ett aktningsfullt sätt – som empatin och förtroligheten blomstrar. Under dessa samtal lär vi oss vilka vi är.

Självklart kan vi fortfarande delta i inlevelsefulla samtal, men tendensen är uppenbar. Det handlar inte bara om att vi rör oss bort från att tala med varandra öga mot öga till förmån för att chatta på nätet. Det handlar om att vi överhuvudtaget inte längre öppnar oss för dessa samtal eftersom vi har våra telefoner i närheten.

Innerst inne vet vi detta, och nu håller forskningen på att komma ikapp vår intuition. Vi står inför ett mycket viktigt val. Det handlar inte om att slänga våra telefoner utan om att använda dem med större eftertanke. Samtal är till för att förändra oss till det bättre. Samtalet är botemedlet mot det bristande sammanhanget i vår digitala värld.

Samtalsproblemen börjar i unga år. För ett par år sedan blev jag ombedd att rådgöra med lärarkåren vid en privatskola. Eleverna utvecklade inte vänskapsband på samma sätt som de brukade göra. Under ett internat beskrev studierektorn hur en elev i sjuan hade försökt få en klasskamrat utestängd från en sammankomst. Det är ett urgammalt problem. Men vid detta tillfälle, när eleven tillfrågades om sitt beteende, berättade studierektorn att hon inte hade mycket säga: ”Hon var nästan robotaktig i sina svar. Hon sa: ’Jag har inga känslor om det här.’ Hon kunde inte läsa av signalerna att den andra eleven hade blivit sårad.”

Studierektorn fortsatte: ”Tolvåringar leker som åttaåringar på skolgården. De utestänger varandra på samma sätt som åttaåringar brukade göra. De verkar inte kunna sätta sig in i andra barns situation.”

En lärare hade lagt märke till att eleverna ”sitter i matsalen och tittar på sina telefoner. När de delar saker med varandra är det det som finns i telefonerna de delar med sig av.” Är det här det nya samtalet? I så fall ersätter det inte det gamla samtalet. Det gamla samtalet lärde folk om empati. De här eleverna verkar förstå varandra sämre.

Dock vi har återhämtningsförmåga. Psykologen Yalda T Uhls var 2014 huvudförfattare för en studie om barn vid ett friluftsläger som var fritt från elektroniska apparater. Efter fem dagar utan telefoner eller skärmar var campingdeltagarna mycket bättre än kontrollgruppen på att läsa av ansiktsuttryck och korrekt identifiera vilka känslor skådespelare uttryckte i scener som spelats in på video. Vad låg bakom dessa nya empatiska gensvar? De pratade med varandra! När man samtalar går det bäst om man är uppmärksam och lär sig hur man sätter sig in i en annan persons situation. Det är lättare att göra om man inte har en telefon i handen. Att samtala är det mest mänskliga och det mest förmänskligande vi gör.

Jag har sett denna återhämtningsförmåga under min egen forskning vid ett sommarläger som var fritt från elektroniska apparater. Under ett kvällssamtal i en stuga talade en grupp 14-åriga pojkar om en tre dagar lång vildmarksvandring som de nyligen hade varit ute på. För inte så många år sedan skulle det mest spännande med den vandringen ha varit tanken att få leva primitivt eller den oförstörda naturens skönhet. Numera var det som gjorde det djupaste intrycket att de hade varit utan telefon. En pojke kallade det ”tid då man inte har något annat att göra än att tänka tyst och prata med sina vänner”. Campingdeltagarna pratade också om den nyfunna aptiten på livet bortom internetuppkopplingen. Att de omfamnade fördelarna med att inte vara uppkopplade antyder ett avgörande samband: Förmågan att föra empatiska samtal går hand i hand med förmågan att vara ensam.

Det är i ensamheten vi kommer underfund med oss själva; vi förbereder oss för att komma till ett samtal med någonting att säga som är äkta, någonting som är vårt. Om vi inte kan samla oss kan vi inte se andra människor som de verkligen är. Om vi inte klarar av att vara ensamma förvandlar vi andra människor till det vi behöver dem för. Om vi inte vet hur man klarar sig på egen hand kommer vi bara att lära oss att vara ensamma.

En god spiral förenar samtalet med förmågan att betrakta sig själv. När vi har nått en inre säkerhet kan vi verkligen höra vad andra människor har att säga. Samtidigt gör samtal med andra människor, i både intima miljöer och större sociala sammanhang, att vi blir bättre på att föra en inre dialog.

Men vi har äventyrat denna goda spiral. Vi förvandlar ensamtid till ett problem som måste lösas med teknik. Timothy D Wilson, psykolog vid University of Virginia, ledde ett forskarlag som undersökte vår förmåga att klara oss på egen hand. Folk ombads att sitta på en stol och tänka, utan några elektroniska apparater eller böcker. De fick veta att de skulle få sitta ensamma i mellan 6 och 15 minuter och att de enda reglerna var att de var tvungna att sitta ner och de fick inte somna. I ett av experimenten föredrog många av försökspersonerna att ge sig själva lätta elchocker hellre än att sitta ensamma med sina tankar.

Folk säger ibland till mig att de kan förstå att man stör sig på människor som håller på med sin telefon när de umgås. Men det kan väl inte vara någon fara med att hålla på med sin telefon när man är ensam? Detta, om något, är vårt nya sätt att umgås.

Men det här sättet att dela upp saker gör att man missar det avgörande sambandet mellan ensamhet och samtal. När vi är ensamma lär vi oss att koncentrera oss och föreställa oss saker, att lyssna på oss själva. Vi behöver dessa förmågor för att vara fullständigt närvarande när vi samtalar.

Varje teknologisk landvinning gör att vi konfronteras med våra mänskliga värderingar. Detta är bra eftersom det tvingar oss att på nytt ta reda på vilka de är. Om vi nu är redo att prioritera samtal, öga mot öga, är det enklare att se vad nästa steg borde vara. Vi letar inte efter enkla lösningar. Vi letar efter sätt att börja om. En del av dem kan verka bekanta vid det här laget, men de är inte mindre utmanande för det. Vart och ett vänder sig bara till en liten del av det som tystar oss. Men tillsammans kan de göra skillnad.

Ett första steg mot att återvinna samtalet är att återvinna ensamheten. En del av de viktigaste samtalen du kommer att ha i livet är med dig själv. Se till att sakta in tillräckligt för att göra detta möjligt. Och gör det till en vana att göra en sak åt gången. Tänk på ensysslandet som nästa stora grej. Det kommer att förbättra prestationsförmågan och minska stressen i varje del av livet.

Men att göra en sak åt gången är svårt, eftersom det innebär att vi måste hävda oss mot det som förenklas av tekniken och det som känns produktivt på kort sikt. Mångsysslandet kan ge oss en särskild kick, men när vi jagar den känslan försöker vi nå en illusion. Att samtala är ett mänskligt sätt att tillämpa ensysslandet.

Våra telefoner är inte tillbehör utan psykologiskt kraftiga apparater som inte bara förändrar vad vi gör utan även vilka vi är. En annan väg mot samtalet innebär att vi erkänner i vilken utsträckning vi är utsatta för allt som det uppkopplade livet erbjuder. Vi måste bestämma oss för att utforma våra produkter och vårt liv för att ta den sårbarheten med i beräkningen. Vi kan välja att inte alltid ha med oss våra telefoner. Vi kan parkera våra telefoner i ett rum och gå till dem en gång varje eller varannan timme medan vi arbetar med andra saker eller pratar med andra människor. Vi kan skapa platser hemma och på jobbet som är fria från elektroniska apparater, heliga platser för de två dygderna samtal och ensamhet. Familjer kan hitta dessa platser i vardagslivet – inga apparater vid middagsbordet, i köket eller i bilen. Se till att införa det här när barnen är små så att det inte dyker upp som ett straff utan som en grundstomme i familjens kultur. Även på arbetsplatsen är tanken på heliga platser vettig: samtal mellan anställda förbättrar produktiviteten.

Vi kan också omforma tekniken så att vi får mer rum att tala med varandra. Funktionen ”stör inte” på Iphone är ett sätt. Man avbryts inte av vibrationer, ljus eller ringsignaler utan ställer in telefonen så att den bara tar emot samtal från utvalda människor eller visar när någon ringer till en upprepade gånger. Ingenjörerna är redo med fler idéer: Tänk om våra telefoner inte var utformade för att hålla oss uppbundna, utan för att utföra ett moment och sedan släppa oss? Tänk om kommunikationsindustrin började mäta en apparats framgång inte efter hur mycket tid konsumenterna lägger ner på den utan huruvida tiden var väl använd?

Det är alltid klokt att närma sig vårt förhållande till tekniken i en kontext som sträcker sig bortom den. Vi lever till exempel i en politisk kultur där samtal motarbetas av vår rädsla för att vara partiska liksom av våra nya förströelser. Vi trodde att vi skulle bli modigare än vi egentligen är genom att posta saker på internet, men en studie som Pew Research Center utförde år 2014 visade att folk är mindre benägna att uttrycka sin uppfattning på sociala medier när de är rädda för att deras följare inte kommer att hålla med dem. Att utforma saker för våra sårbarheter innebär att vi kan hitta sätt att tala med människor, både på internet och i verkliga livet, vars uppfattningar skiljer sig från våra egna.

Ibland betyder det helt enkelt att man låter folk tala till punkt. En student som gick tredje året på högskolan berättade för mig att hon drog sig undan från samtal eftersom de kräver att man lever efter de hårda villkoren i det hon kallade ”sjuminutersregeln”. Det tar åtminstone sju minuter innan man vet vart ett samtal är på väg. Man kan inte ta fram sin telefon förrän de sju minuterna har gått. Om samtalet tystnar får man gilla läget. För samtal består också, precis som livet, av tystnader – det en del ungdomar jag intervjuade kallade ”de tråkiga delarna”. Det är ofta just i de ögonblicken när vi snubblar, tvekar och tystnar som vi öppnar oss som mest för varandra.

Den unga kvinnan som är så tydlig med de sju minuter det tar för att se vart ett samtal är på väg medger att hon ofta inte ens är i närheten av att ha tålamod att vänta så länge innan hon övergår till sin telefon. Detta gör henne kännetecknande för det psykologerna Howard Gardner och Katie Davis kallade ”app-generationen” som växte upp med telefoner i handen och appar redo. De har en benägenhet att vara otåliga, de förväntar sig att världen skall svara som en app, snabbt och effektivt. Appsättet att tänka börjar med idén att de handlingar man utför i världen skall fungera som algoritmer: Vissa handlingar skall leda till förutsägbara resultat.

När det gäller vänskap kan denna inställning visa sig som en brist på empati. Vänskapsband blir saker man måste ordna; man har många och man närmar sig dem med verktyg. Så här är ett första steg: För att återta samtalet för dig själv, dina vänner och samhället – kämpa mot att se världen som en jättelik app. Det fungerar på det andra sättet också: Samtal är ett motgift mot det algoritmiska sättet att betrakta livet eftersom det lär oss om flexibilitet, möjligheter och personlighet.

Det är dags att vi erkänner de oavsiktliga konsekvenserna av den teknik som vi är utsatta för, men också att vi respekterar den återhämtningsförmåga som vi alltid har haft. Vi har tid på oss att rätta till saker och ting och komma ihåg vilka vi är – varelser med en historia, djup psykologi, komplexa förhållanden, samtal, okonstlade, vågade och öga mot öga.

Sherry Turkle är psykolog, sociolog och professor vid Massachusetts Institute of Technology.

Texten bygger på ett utdrag ur Reclaiming Conversation. The Power of Talk in a Digital Age som ges ut på svenska 2017.

Översättning: Martin Peterson