Tillbaka till framtiden

John Maynard Keynes hyste, liksom åtskilliga ekonomer både före och efter honom, oro för ”teknologisk arbetslöshet”. Hittills har sådana farhågor regelbundet fått sorteras till historiens skräphög för dystopiska prognosmissar. Därför är många ekonomer, möjligen förhastat, skeptiska till tanken att jobben konkurreras ut av ny teknik.

Brynjolfsson och McAfee överdriver inte i på något sätt kraften i teknikskiftet, däremot ger de ett onödigt uppgivet intryck. Det må vara politiskt motigt att anpassa samhällen till den nya världen. Men det är inte svårt att se vilken inriktning politiken måste ta. Och den kan faktiskt leda till en mycket ljus framtid.

Mänsklig arbetskraft har genom århundraden haft ett tämligen ringa värde. Dithän kan utvecklingen gå igen, efter ett par avvikande århundraden där industrialiseringens säregna teknikutveckling gjort människor utan särskilda färdigheter högproduktiva och efterfrågade, bara de kunde styra en maskin. Under denna historiskt korta period skapades jobb för alla. Arbete kunde göras till den främsta skattebasen, och regel på regel kunde staplas på arbetsgivaren för att uppnå olika politiska mål.

Nu slår pendeln tillbaka. Ekonomer är relativt ense om att automatisering och globalisering har försämrat konkurrensförmåga för outbildad arbetskraft i rika länder, men ökad konkurrensförmåga för vissa grupper av välutbildade. Det syns bland annat i en minskande löneandel av BNP och ökande lönespridning i många länder.

En avgörande fråga är däremot om denna trend fortsätter, och hur snabbt det går. Här är The Second Machine Age möjligen för fokuserad på USA där utvecklingen ter sig mer anmärkningsvärd än i många andra länder. Sysselsättningsgraden har fallit markant under 2000-talet från ungefär 74 procent till 67 procent, och det började långt innan finanskrisen bröt ut 2006. EU:s sysselsättningsgrad har däremot stigit marginellt, trots finanskris och Sydeuropas problem. Detta väcker frågor om hur snabbt och dramatiskt jobben verkligen konkurreras ut.

Samtidigt indikerar flera rätt slagkraftiga studier att ungefär hälften av nuvarande jobb kan utföras av maskiner inom 10–20 år. Det betyder att många nya jobb behöver skapas med ett arbetsinnehåll som inte lika snabbt klaras av intelligenta maskiner – att utveckla och marknadsföra innovationer, eller jobb där själva kärnan är att vara människa, som till exempel förskollärare.

En sådan snabb strukturförändring ger i sig ofta upphov till missmatchning. Människor vars jobb konkurreras bort saknar utbildning och erfarenhet för de nya jobben. Ett mer långvarigt problem kan vara att många av just de jobb som skulle kunna uppstå möter en begränsad privat betalningsvilja. Innovationsarbete har stora externa effekter, och finansieras därför delvis av staten, istället för att vara en skattebas. Likaså är förskolläraren skattefinansierad och gourmetkocken arbetar med nedsatt moms, eftersom båda erbjuder tjänster som människor i viss utsträckning kan utföra obeskattade själva.

Utvecklingen som författarna målar upp har paralleller med vad som varit normalt under en stor del av mänsklighetens historia. Preindustrialiserade samhällen har i princip alltid lidit av stor undersysselsättning bland dem som inte har särskilda färdigheter eller utbildning. Industrialiseringen gjorde att många utan utbildning tillsammans med en maskin kunde konkurrera ut kvalificerade hantverkare. Framöver behöver maskinerna inte någon människa som styr dem. Däremot kan den som har färdighet att utveckla nya intelligenta maskiner få en enorm hävstång och konkurrera ut industrier världen över eftersom de intelligenta maskinerna klarar sig med mycket färre anställda och/eller lägre investeringar än vad som tidigare varit tänkbart.

Denna process kan också vara en viktig förklaring till den ”sekulära stagnation” som Lawrence Summers och andra ekonomer noterar. Industrialiseringens innovationer förutsatte ofta stora investeringar i nya fabriker som gav en stor efterfrågeökning under konjunkturuppgångar. Många av dagens innovationer minskar istället behovet av både kapitalinvesteringar och anställda. De skapar fortfarande tillväxt, men med en betydligt mindre investeringsboom.

En återgång till en situation där mänsklig arbetskraft inte efterfrågas i lika utsträckning behöver ändå inte vara någon katastrof. Däremot blir det besvärligt för de länder som vill fortsätta att upprätthålla välfärd genom pålagor på arbete. För länder som istället ligger före i att anpassa sig till de nya förutsättningarna kan däremot framtiden te sig ljus.

I någon mån kan en snabbare strukturomvandling pareras med bättre utbildning. En rad studier finner emellertid redan idag en omfattande ”överutbildning”. Stora grupper välutbildade får visserligen förtur till jobben, men ofta jobb som inte matchar deras kvalifikationer.

Den huvudsakliga anpassningen måste istället börja med en insikt om att den höga skatte- och regelbördan på arbete och arbetsgivare enbart var möjlig under en kort historisk episod med en avvikande form av teknikutveckling som gjorde enkel arbetskraft ovanligt efterfrågad. Dagens teknikutveckling med andra egenskaper kräver andra skattebaser och andra sätt att finansiera välfärden. Lyckligtvis ter sig detta inte alls omöjligt.

Länder som Schweiz, Island, Japan, Australien eller Kanada har betydligt lägre skatt på både arbete och kapital, och mindre regelbörda för den som investerar och anställer, än till exempel Sverige eller Frankrike. Samtidigt har de en utomordentlig god sjukvård och skola, tillgänglig för alla oavsett inkomst. Förväntad livslängd, som ofta betraktas som god indikator på kvalitet i välfärden, ligger i topp. Hög sysselsättningsgrad, delvis till följd av mindre börda på arbete, bidrar till den offentliga finansieringen av välfärden. I övrigt bidrar bättre prioritering, mer fokus på effektivitet i välfärden och något mindre omfördelning inom medelklassen till att den lägre skatten räcker långt.

Även USA:s klena sysselsättningsutveckling under 2000-talet passar in i mönstret. Kostnader för arbetsgivare av skatter och sjukvårdspremier har faktiskt ökat, när de har minskat i många andra länder. Bolagsskattesatsen är mycket hög jämfört med andra länder. Regelbörda och komplexiteten i många regelsystem har försvårat många investeringar. I det så kallade Economic Freedom Index har USA halkat ner, och ligger nu långt sämre än till exempel Kanada.

För länder som klarar omflyttningen av skatter och regler till andra instrument hägrar däremot en rätt behaglig framtid. De stora tekniklyften som Brynjolfsson och McAfee beskriver för ju med sig enorma förbättringar i sjukvård, utbildning, eller äldreomsorg. Produktionskostnader på många varor och tjänster sjunker väsentligt och kvaliteten förbättras. Det kan därför också bli billigare att tillhandahålla en god materiell standard även för människor med små inkomster. Den som tror att Sverige kan ligga i täten för de reformer som behövs har all anledning att vara optimist.

Den som i stället klamrar sig fast vid industrialiseringens välfärdsmodell, och är mer bekymrad över fördelning än över levnadsstandarden hos de fattigaste, bör vara orolig. Dessvärre ger debatten om den ekonomiska politiken i Sverige för tillfället mest fog för oro.

Stefan Fölster är chef för Reforminstitutet.