Allt du velat veta om skogsdebatten men inte vågat fråga om

Före riksdagsvalet 2022 fick jag och alla andra som äger skog i Sverige ett brev från Moderaterna. Det måste ha kostat partiet stora pengar att posta det till landets över en kvarts miljon privata skogsägare. Men det är förståeligt att Moderaterna gör sig besväret. Skogsfrågorna kan avgöra val.

För efter att Centern gick över till de rödgröna 2019 uppenbarade sig en helt ny grupp av potentiella blockbytare – den klassiska center-väljaren. Det vill säga borgerliga landsbygdsväljare som har röstat på Centerpartiet. En typ av väljare som har en mindre eller medelstor gård, om vi ska hårdra det. Denna grupp bryr sig alltmer om skog. Skälet? Att den hårda konkurrensen inom jordbruket har gjort att livsmedelsproducenterna blir allt färre men större. De som bor på många gårdar runt om i landet är alltså inte längre jordbrukare – snarare är det företagsamma landsbygdsbor med en tradition och dragning till naturbruk. Och det intresset får de främst utlopp för i skogsbruket, en syssla som under senare år har blivit alltmer lönsam på grund av högre virkespriser.

Med andra ord – jordbrukarna är på grund av sitt minskande antal inte längre den politiska kraft som de en gång var. Böndernas politiska betydelse har istället tagits över av skogsägarna, som är en många gånger större grupp än de aktiva jordbrukarna. Det finns omkring 56 000 jordbruksföretag kvar i Sverige. Av dessa är det bara 13 500 som klassas som heltidssysselsättningar. Siffror som i sin tur ska ställas mot runt 310 000 privata skogsägare, plus deras närstående som också är delaktiga i skötseln av skogen. Dessutom är det inte en politisk risk att förlora aktiva bönder för ett parti som engagerar sig i skogsfrågor, eftersom jordbrukarna nästan alltid även är skogsägare. Och för att göra ekvationen ännu bättre för ett parti som Moderaterna – det finns många storstadsbor som också äger skog, vilket gör att skogen fångar många prioriterade väljargrupper.

Det är inte heller bara detta att en ansenlig väljargrupp är intresserad av skog. Det finns också djupa konflikter kring skogen. Många skogsägare är oroade över utvecklingen i skogspolitiken. Nya inskränkningar i brukandet verkar ständigt dyka upp från EU och staten, från rättsutveckling och certifieringsorgan. Pendeln verkar även svänga, från frihet under ansvar för skogsägarna till mer reglering. I brevet som skickades ut gav därför Moderaterna flera löften om att stötta skogsägarna, om att stå upp för svenskt skogsbruk i EU och om att värna äganderätten. Samtidigt hörs från den andra sidan – de som vill förbjuda och begränsa skogsbruk – en alltmer orolig och uppskruvad retorik. Det varnas för förlust av arter och försvårade klimatförändringar om skogsbruket inte ändras. Klyftan blir ständigt större mellan de olika sidorna.

Vad är det då det bråkas om? I stort sett allt. Om klimatpåverkan. Om miljöpåverkan. Om påverkan på ekonomi, välfärd och landskap. Och om äganderätten.

Trots att det är så många olika konflikter så är det dock en och samma sak som drar igång striderna. Det är när det blir dags att hugga i skogen. Den här praktiska aktiviteten är roten till i stort sett all konflikt.

Det är inte alla huggningar eller skogsbruksåtgärder som kritiseras. Att röja bort små träd, som har växt i 15 år, hörs inga invändningar emot. Sällan kritiseras gallringar, där en del 40-åriga träd tas ner. Konfliktens brännpunkt är det som kritikerna kallar för kalhygge. Eller det som förespråkarna benämner föryngringsavverkning eller slutavverkning. Det infaller efter att träden har växt i 60-70-80 år, beroende på hur bördig marken är och var i landet den ligger. Eftersom det svenska skogsbruket är anpassat för så kallat trakthyggesbruk betyder det också att i stort sett alla träd i ett område – en trakt – avverkas när de har växt tillräckligt för att vara efterfrågade av sågverk och pappersbruk. Därefter börjas det om igen. Ny skog planteras av en generation, röjs och gallras av en andra och avverkas av en tredje. Hur stort område som huggs varierar dock, det brukar vara stort som en fotbollsplan och uppåt. Det genomsnittliga hygget i landet är 3,6 hektar, enligt statistik från 2019. Det förekommer dock större, på 20 hektar eller mer. Den historiska trenden är ändå att hyggena har krympt – och blivit mindre kala. Idag lämnas alltid en del träd kvar.

Skogsbrukets ökade miljöhänsyn verkar dock inte blidka kritikerna. Frågar man människor som jobbar i skogsbruket får man höra att kring hyggen har det blivit alltmer laddat under senare år. Visserligen började det redan för tio år sedan att bli vanligare med lokala protester mot tätortsnära skogsbruk som ansågs hota lokalbefolkningens strövskogar. Det statliga skogsbolaget Sveaskog såg sig 2017 tvingade att börja sälja av stadsnära skogar av det skälet. Men de senaste åren har konflikten kring hyggen exploderat. Bara för fem år sedan fanns det nog en större förståelse hos allmänheten för att skogar huggs med jämna mellanrum. Tidigare var nog även insikten starkare om att träden behövs. Att skogen jämte stålet är ryggraden i svensk ekonomi. Att träråvara krävs för att klara den gröna omställningen och ersätta stora utsläppskällor. Den svenska politiska idén har varit att bygga hus i trä istället för betong. Att bränna flis från grenar, rötter och bark i kraftvärmeverken istället för olja eller kol. Att ersätta plast med papper. Att forska fram textil av trä. Det var länge som om skogen var svaret på alla hållbarhetsproblem.

Sedan ändrades det. Vad var det som hände?

Ska vi göra det enkelt kan vi koka ner den politiska konflikten kring skogen som en mellan brukande och bevarande. Den ena sidan vill hugga, den andra sidan vill inte det. Och de senaste fem åren har bevarande-sidan skördat betydande segrar. Som en konsekvens har skogsbrukare gått från att betraktas som klimathjältar till att ses mer som miljöbovar. Men förskjutningen är större än så. Själva idén om vad en skog är och ska vara har ändrats.

Ska vi förstå förskjutningen inom skogspolitiken under de senaste fem–tio åren behöver vi se det som en flerstegsraket, där de två första stegen beskriver långsiktiga förändringar som har grundlagt för de efterföljande. Det här är vad som har hänt:

Först och främst, grundläggande förändringar. Efter generationer av urbanisering har svensken mindre kontakt med naturen i allmänhet och brukandet av den i synnerhet. Jorden och skogen är för de allra flesta inte längre något man arbetar med, utan platser man besöker för rekreation. Sekulariseringen lär även ha gjort att vi inte längre betraktar människan som kronan i skapelsen utan en art bland andra – som dessutom utgör ett hot mot artrikedom. Och här finns nog grunden för den ökande vurmen för orörd natur, som är den brukade naturens motsats. De nya värderingarna och den förändrade synen på natur har även möjliggjort den kraftiga tillväxten för klimat- och miljörörelsen, som i sin tur fortsätter att driva på förändringen.

Därtill har vi ökade rättigheter för allmänheten. En markägare beskrev för ett par år sedan hur han upplevde att inställningen till allemansrätten hade förändrats på en generation.

Om man förr såg allemansrätten som en möjlighet att få röra sig på någon annans mark så ses det idag som en rättighet. Och idén att allmänheten har rättigheter kopplad till mark som någon annan äger lär ha förstärkts av många initiativ för att hitta och värna sällsynta arter. Idag kan vem som helst rapportera in förekoms­ten av stora träd, sällsynta svampar och rödlistade fåglar till databanker, som i sin tur används av myndigheter för att avgöra förhandsbesked för nybyggen och avverkningsanmälningar. Allmänheten har även med tiden fått rätt att överklaga avverkningar, som en konsekvens av rättsutvecklingen kring FN:s Århuskonvention som Sverige skrev under 1998.

Så är det svensk politik. I januariavtalet som undertecknades 2019 av C, L, MP och S fick Centern igenom att den privata äganderätten till skog skulle stärkas. Det ledde till att ett antal utredningar tillsattes. Men greppet blev större än C hade avsett. Exempelvis föreslog den så kallade skogsutredningen att det skulle ­förbjudas skogsbruk på en halv miljon hektar fjällnära skog. Det var som om hela skogspolitiken var uppe för omförhandling. Allt som en konsekvens av att Centern främst ville skrota systemet med nyckelbiotoper, vilket lett till situationer där markägare varken fick hugga eller statlig miljöersättning där nyckelbiotoper registrerats.

Därtill har vi EU-politiken. Under den förra mandatperioden (2019–2024) togs en rad initiativ som ökade EU:s inblandning i skogspolitiken, något som tidigare setts som en nationell kompetens. EU:s tuffa miljö- och klimatmål kommer att påverka Sveriges skogsägare och deras möjligheter att avverka.

Vi har också idag en mer samordnad miljörörelse. Ett flertal miljöorganisationer såg 2020 att det fanns ett fönster i Sverige och EU att påverka skogspolitiken och började samverka. En omfattande kampanj genomfördes med ett då nytt budskap – skogsbruket är ett hot mot både den biologiska mångfalden och klimatet. Genomslaget blev enormt. Det nya var att argumentera emot att träråvara behövdes för att klara den hållbara omställningen – istället framfördes att träden inte borde huggas alls utan stå kvar och binda koldioxid.

Debatten har förflyttats. När inställningen till skogsbruket väl hade börjat ändras blev det som ett självspelande piano. En del nya gestaltningar fick särskilt stort genomslag i svenska medier. En var att skogar som nu huggs är Sveriges Amazonas. En annan att träd bara huggs för att eldas upp, vilket inte är en långsiktig miljövinst. Den kanske starkaste nya gestaltningen var dock ifrågasättandet av skogen självt. Den nya idén var att svenska skogar inte alls är skogar, eftersom de är planterade. Det är plantage.

Till sist har förskjutningen inom skogspolitiken resulterat i att en gammal idé har väckts till liv och fått ordentligt fäste igen – det handlar om att ställa om till ett hyggesfritt skogsbruk. Att helt få bort hyggena. Praktiskt innebär det att istället för att de allra flesta träd huggs – som görs inom dagens trakthyggesbruk – så avverkas bara de största träden på ett större område. Kvar blir då tillräckligt många träd så att upplevelsen av skogen bevaras. Dessutom ska de kvarvarande träden sätta frö, och på så vis ska inga nya träd behöva planteras.

Här står vi nu. I ett läge där skogsbruket nog är mer politiskt laddat än på mycket länge. Och där det finns ett ökat tryck på att vi ska ställa om hela skogsskötselsystemet.

Hur det går återstår att se. Något som lär spela in är de nya vindarna i EU. Svag europeisk konkurrenskraft, amerikanska handelstullar och krav på ökad självförsörjning lär ompröva de mest skogsbrukskritiska positionerna.

Vad händer då med idén om att ställa om till hyggesfritt? Den som vill veta bör se hur det går i Svenska kyrkan, som är en av landets största skogsägare. En utredning har föreslagit att ställa om till olika grader av hyggesfritt i kyrkans skogar.

En omställning till hyggesfritt är svår och kostsam. Skälet? Det går inte att ställa om på en dag. Att bruka en skog hyggesfritt förutsätter att det i skogen finns träd av alla olika åldrar. Men det vi har i Sverige, som en konsekvens av trakthyggesbruket, är jämnåriga skogar. För 100 år sedan brukades stora arealer hyggesfritt, men när maskinerna ersatte hästkörande skogsarbetare effektiviserades skogsbruket och vi ställde slutgiltigt om till trakthyggesbruk. De då kvarvarande hyggesfria skogarna ansågs dåliga såväl ekonomiskt som estetiskt. Återväxten hade sällan fungerat. Och för att få ordning stiftades en lag som tvingade markägare att hugga ner många av de gamla plockhuggna skogarna och plantera nytt.

De gamla erfarenheterna är dock förvånansvärt frånvarande i dagens debatt om framtidens skogsbruk. Kanske beror det på att den politiska striden egentligen inte handlar om detaljfrågor i skogsskötsel eller hur vi bäst förvaltar skogarna i landet.

Snarare lär den svenska skogsdebatten drivas av den vardagsnära rädslan som alla har för att förlora ”sin” skog – vare sig man äger den eller ej. Markägaren vill inte förlora rätten att hugga skogen. Och den som bor nära en skog, men inte äger den, är rädd att stället där man plockar svamp och går med hunden ska försvinna.

Att det skogspolitiska samtalet idag har kommit att handla om en övergång till hyggesfritt är på många sätt en naturlig följd av det här – det är en from förhoppning om att det efter alla strider kan finnas en kompromiss. Drömmen är att vi både ska kunna hugga skogen och ha den kvar.