Utmanad av dr Google

i tv-serien Unga läkare får tittarna följa en handfull nyutexaminerade läkare längs deras AT-tjänstgöring. Första steget ut på kliniken, sista etappen fram till legitimationen. Doktorerna presenteras kort och gott som Oskar, Igor, Johannes, Fanny, Elly med flera. Inga efternamn. Inga distingerade ”dr”-prefix, utan vanliga människor med fritidsintressen och familjer som väntar efter arbetsdagens slut. På tv-kanalens hemsida framgår att programmakarna vill låta oss lära känna ”både personen och yrkesmänniskan bakom den vita rocken”. De unga läkarna gestaltas överlag som trevande, oerfarna och stundtals ganska villrådiga i sina nya roller. Men också hängivna, engagerade och uppriktigt medkännande i mötet med patienten. Den föreställning som vi genom åren matats med i tv-serier som House M.D. om läkaren som levande uppslagsverk och härdad cyniker känns minst sagt avlägsen.

Man kan ha olika uppfattningar om hur väl tv-team och filmkameror gör sig på en akutklinik. Klart är att det finns etiska och sekretessmässiga problem att förhålla sig till. Men alldeles bortsett från det är skildringen av doktorn som yrkesfigur intressant såtillvida att den manifesterar ett trendbrott. En brytning med den traditionellt sett förhärskande schablonbilden av läkaren som en hjältefigur. Samtidigt faller tv-serien naturligt in i en övergripande trend där läkaren under de senaste åren i tilltagande utsträckning kommit att betraktas som en yrkesperson bland andra. Någon vars kunskaper, befogenheter och redskap är begränsade. Någon som går att ifrågasätta, som rentav är åtkomlig för juridiska processer och som långtifrån alltid sitter inne med ett svar präglat av naturvetenskaplig exakthet. På internetsajter värderas och kommenteras, granskas och diskuteras nuförtiden enskilda läkare på ett sätt som tidigare var otänkbart. Sjukhus rapporterar om patienter som i smyg spelar in sina läkarkonsultationer. Och en kartläggning av Svenska Dagbladet från september 2011 visar hur trenden över patienter som begär utdrag från hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) om enskilda läkare ökat stadigt år för år. Tv-serien Unga läkare gestaltar i någon bemärkelse genom sitt ödmjuka anslag hur läkarens status är på väg att luckras upp.

Med den förändrade synen på läkaren följer också nya utmaningar. En av de centrala frågorna är hur nyorienteringen av läkarkårens självbild ska se ut för att bäst bemöta den ikonoklastiska process vilken just nu präglar föreställningen om läkaren.

en vägvisare till djupare förståelse av den omdaning som under 1900-talet ägt rum i synen på läkaren ger författaren och konstkritikern John Berger i reportaget A Fortunate Man. The Story of a Country Doctor (1967). Få böcker har lämnat ett lika initierat, tydligt, träffsäkert och bestående bidrag till den sociologiska förståelsen av läkaryrket. Trots de 45 år som förflutit sedan bokens tillkomst rör det sig om en skildring som i det lilla formatet väsentligen lyckas fånga de bakomliggande mekanismerna till och konsekvenserna av läkarens uppluckrade ikonstatus.

Under sex höstveckor bodde Berger i en liten by på landsbygden i västra England. Där följde han provinsialläkaren John Sassal i dennes yrkesgärning. Som tyst observatör satt han med vid patientmöten på den lilla läkarmottagningen, följde med vid utryckningar till olycksplatser och fanns i kulisserna vid åldrade patienters dödsbäddar. Resultatet blev en serie träffsäkra och livfulla essäer om doktor Sassal som yrkesperson, vackert illustrerade av fotografen Jean Mohr. Det journalistiska anslaget är känslofullt, stundtals nästan poetiskt.

Men det som gör A Fortunate Man verkligt intressant är att den också rymmer en större kronologi över den stegvisa förskjutning som under 1900-talet har ägt rum i synen på läkaren. Det porträtt av doktor Sassal som framträder i bokens första kapitel tar sin utgångspunkt i den klassiska schablonbilden av läkaren. Dr Sassal beskrivs här som huvudet högre än sina patienter och liknas upprepade gånger av Berger vid en kapten till havs – the master of a schooner. Lugn, trygg ansvarstagande, kapabel, osårbar och intellektuell. Patienterna däremot, av Berger kort och gott betecknade the foresters – skogsinvånarna – utmålas som enkelt folk. Människor som inte förväntar sig mer än det minsta av livet, nöjda med tillvaron så länge hälsan inte sviktar. Första hälften av boken framstår från vår horisont som djupt anakronistisk, närmast kolonial i sin spänning mellan upplysning och ignorans, civilisation och barbari. Genom konkreta fallpresentationer tecknar Berger här också den klassiska hjältebilden av läkaren. En skogshuggare har fastnat med benet under ett träd och dr Sassal rycker ut. Med landrovern kör han rakt igenom de stängda betesmarksgrindarna och knäböjer jämte patienten, morfinsprutan dragen, medveten in i minsta detalj om vad som behöver göras. Berger konstaterar:

”His hands are at home on a body. Even these new wounds which had not existed twenty minutes before were familiar to him.”

bergers utgångspunkt är av allt att döma den som varit förhärskande åtminstone sedan 1400-talet, sedan medicinen omvandlades till en universitetsdisciplin snarare än en klostersyssla. Det är bilden av läkaren som vakande fadersgestalt, en som allra tydligast låter sig illustreras med exempel från det sena 1800-talets porträttkonst. The Doctor (1891) av sir Lucas Fildes utgör genrens kanske mest uttrycksfulla målning. Läkaren i Fildes målning intar den lågmälde hjältens position, böjd över det sjuka barnet med hakan eftertänksamt vilande mot sin halvt slutna hand. Djupt försjunken i de behandlingsalternativ som står till buds och samtidigt långtifrån tillbakalutad mot ryggstödet. En symboltyngd skildring av en yrkeskår präglad av kunskap, omdöme och handlingskraft. Ett liknande exempel i samma genre, från samma tidsperiod, är den unge Pablo Picassos Ciencia y caridad (1897). Det är läkaren bokstavligt talat gestaltad som ikon, den föreställningsvärld som skymtar i inledningen till Bergers studie av dr Sassal.

Men en bit in i A Fortunate Man ändrar porträttet av dr Sassal karaktär. Berger börjar se sitt studieobjekt som den han verkligen är. Vad han då upptäcker är att dr Sassal har förändrats som läkare under sin yrkesbana. Från att tidigare ha betraktat patienterna som anatomiska och fysiologiska objekt – föremål för kirurgiska och farmakologiska metoder – har dr Sassal alltmer kommit att förstå dem som unika individer. I kapitel efter kapitel växer bilden fram av en lyhörd och betydligt mer sympatisk läkare. En läkare som upprättat en mellanmänsklig dialog med sina patienter, som anammat deras språkliga jargong och som har valt att låta sig integreras i byns kollektiv. Samtidigt innebär detta att dr Sassals ikonstatus bleknat, att han blottat sig själv och avslöjat den ofullkomlighet som varje läkare måste införliva i sin yrkesroll genom att den medicinska vetenskapen är just ofullkomlig. Nedmonteringen av dr Sassals ikonstatus kulminerar i det kapitel där Berger fördjupar sig i de depressioner hans studieobjekt periodvis lider av.

Vad dessa depressioner bottnar i låter Berger vara oklart. Däremot är han övertygad om att de hålls vid liv just av dr Sassals yrke. Närmare bestämt av de två fundamentala problem som är förknippade med läkarrollen: den dagliga konfrontationen med patienternas lidande och den ständiga känslan av otillräcklighet gentemot de patienter som också kommit att bli hans medmänniskor.

oavsett hur det i verkligheten må ha förhållit sig med orsaken till dr Sassals ohälsa är det betecknande hur Berger väljer att antyda, eller rentav spåra, ett kausalt samband mellan läkaryrket och depressionen. Den symboliska förskjutningen går inte att ta miste på. Dr Sassal går från hjälte till att själv bli patient och sjukdomsorsaken är just det som alldeles nyss gjorde honom till hjälte, nämligen hans yrke.

Det är svårt att inte betrakta dr Sassals självmord, drygt femton år efter utgivningen av A Fortunate Man , som ett tragiskt post scriptum. Samtidigt är det också en kuslig påminnelse om vad flera stora studier i våra dagar visar, nämligen hur självmordsbenägenheten bland läkare med god marginal överstiger den för befolkningen i stort.

Det kan förefalla egendomligt att synen på läkaren som ikon tycks ha varit som allra mest uttalad innan den medicinska vetenskapen nådde sitt verkliga genombrott. Innan läkarkåren genom revolutionerande upptäckter under 1900-talets första hälft – röntgen, antibiotika, anestesi och cytostatika – förvandlades från relativt maktlösa men närvarande kliniker till tekniskt välutrustade vetenskapsmän. En förklaring är antagligen att den förändrade synen på läkaren mindre hänger samman med vad som har hänt inom medicinen än med vad som hänt med samhället i övrigt. Informationssamhällets intåg har ställt läkaren inför vad som närmast kan betecknas som ett professionens paradigmskifte. Inte så mycket i synen på människokroppens mekanismer och sjukdomarnas ursprung, utan mer ifråga om hur den befintliga kunskapsbasen ska förvaltas, tillämpas och kommuniceras gentemot patienter, anhöriga och allmänhet. En sociologiskt snarare än vetenskapligt betingad omvälvning.

Den kanske största utmaningen för dagens läkarkår är att hantera den upplysta patienten som social individ. Läkarens faktamonopol gentemot patienten är inte längre givet. Informationen finns nuförtiden ett musklick bort, tillgänglig för var och en som förstår att läsa och kan hantera en dator. Det är förvisso en väsentlig skillnad mellan information och kunskap. Läkaren är fortfarande den som besitter den erfarenhetsmässiga kunskapen, som äger förmågan att väga samman fakta, rådata och statistik till praktiskt tillämpbara och rimliga slutsatser. Men – vilket är centralt för att förstå den samtida läkarens utmaning – just detta är patienten inte längre övertygad om. Patienten lutar sig istället alltmer mot sin egenhändigt införskaffade uppfattning, formad genom ett sammelsurium av diskussionsforum, bloggar och artiklar. Dessutom har patienten å sin sida något som läkaren alltid kommer att sakna, nämligen en omedelbar tillgång till den egna kroppen och dess symtom. Den hjälpsökande lekmannen med mössan i hand är inte längre patientens självbild. Vad alltfler patienter förväntar sig är dialog och diskussion snarare än monolog och direktiv.

men är den förändrade synen verkligen något att beklaga? Kanske borde den snarast bejakas av Läkarsamfundet. Dels då den ger mer rimliga förväntningar på läkarens förmåga att erbjuda bot och lindring. Dels då den sätter aspekter av läkaryrket som inte i första hand är naturvetenskapliga i centrum. Läkaren som krackelerad ikon medför en metodologisk och attitydmässig utmaning. Den krackelerade ikonen kräver med andra ord en nyorientering av läkarkårens självbild bort från hjälten och närmare den möjlige hjälparen. Närmare en syn på vården som en process där patienten många gånger själv äger de främsta redskapen till förändring. Men att vara inlyssnande, medkännande och öppen för dialog innebär också att man likt dr Sassal öppnar upp sig för sin egen sårbarhet. Det kräver aktiv ansträngning och det kräver antagligen träning i humanistiska färdigheter jämte de rent medicinska.

Tv-serien Unga läkare fångar just något av detta. Vad den skildrar är en handfull läkare som visar sig insiktsfullt öppna för patientperspektivet. Som i den avgörande frågan förefaller redo att axla yrket som moderna läkare, med eller utan hjältegloria på sned.