Bilden på Mitterrand var en statshemlighet

Ibland går det faktiskt att koka soppa på en spik. Fast det förutsätter förstås att spiken har en väldigt speciell karaktär. Då går det att skriva en rafflande bok om ett enda fotografi. En bok som förblir spännande i decennier, tills huvudpersonen slutligen avslöjas, men då är det för sent för att det ska sabotera den lysande karriären i Paris guld­glimrande salonger.

Mannen är president François Mitterrand och boken heter La photo. Pétain–Mitterrand: l’histoire secrète du document qui aurait pu bouleverser la V^e République. Författaren heter Patrice Duhamel, tidigare politisk kommentator och bland annat en gång chef för republikens statliga tv och radio. Hans mer kände bror Alain har också ägnat sig åt politik och journalistik.

Fotot ifråga togs den 15 oktober 1942 på ­Hôtel du Parc i Vichy. Hotellet spelade en central roll för den lydregim som Hitler låtit marskalk Phi­lippe­­ Pétain etablera i den sydöstra delen av landet.
Pudelns kärna är vad som sker på bilden. Satellitstatens sedermera ökände ledare ger den unge François Mitterrand en av statens absolut finaste utmärkelser.

Pétain markerar genom detta att regimen ser Mitterrand som ett framtidsnamn. En av de stressade unga män som var i full färd med att skapa sig en ny lysande karriär i hakkorsets skugga.

Mitterrand är 26 år gammal. Fotot förblir en statshemlighet under 52 långa år. Många vet, men ingen sprider fotot och kunskapen om dess exi­stens utanför en mycket trång krets av förtrogna och medarbetare i Élyséepalatset. Historien framstår i dagens värld som högst osannolik. Både att bilden aldrig förmedlades vidare och att historien inte användes för politiska syften.

Att Mitterrand under en tid arbetade för Vichy var ingen hemlighet. Det var det många som gjorde, även om många också efter kriget försökte låtsas att de under åren mellan Frankrikes fall och befrielsen av Paris i augusti 1944 befunnit sig på en ovanligt lång fisketur. Många hade dåligt samvete för passivitet, samarbete med fel sida och vinster gjorda på smuggling eller affärer med tredje rikets representanter.

Efter kriget var det många som helst inte ville prata så mycket om vad som verkligen hänt. Kollaboratörerna var rädda att bli straffade, inklusive kommunisterna som varit protyska när Stalin och Hitler samarbetade 1939–1941. Även gaullisterna hade anhängare med ett tveksamt förflutet i sina led. Det var enklast att inte gräva mer än nödvändigt i historien. Det gällde såväl tidigare tjänstgöring i Vichys administration som mindre uppseende­väckande exempel på samarbete med Tyskland och förföljelsen av judarna. Att se framåt innebar också att diskussionen om den politiska katastrofen och det ytterst pinsamma nederlaget mot Tyskland sommaren 1940 kunde läggas till handlingarna.

Mitterrands karriär i Vichy var inte okänd, men hur högt han lyckats klättra i marskalkens nya stat var det få som kände till. Ännu färre hade någon aning om att den senare ledaren för vänsteroppositionen och presidenten fått satellitstatens finaste medalj. Utom dem som sett det bevarade fotografiet från den högtidliga ceremonin på Hôtel du Parc i den sedermera ökända kurorten Vichy. Det var nog de enda fransmän som associerade till den unge Mitterrand när en flaska med mineralvatten från just denna plats hamnar i en papperskorg i slutscenen i Casablanca.

La photo fungerar ungefär som en thriller – med den skillnaden att vi vet hur det slutar. Det är spännande att följa hur Mitterrands karriär hela tiden befinner sig vid randen av ett stup. Duhamel är fast övertygad om att Mitterrand hade varit slut som politiker om fotografiet och dess bakgrundshistoria hade offentliggjorts under hans aktiva tid. Inte ens den utstuderat machiavelliske kameleonten Mitterrand hade klarat av att hantera en sådan skandal.

Då var han ändå en mästare i att navigera på politikens minfält. Skiftet från atlantist och center­högerman till ledande socialist imponerar. Han satt i ett otal regeringar efter kriget. Mitterrand lyckades få försvaret att betala den nya giljotinen när han var justitieminister – dödsstraffet var känsligt i de egna leden. Trots att alla visste att han arrangerat ett mordförsök på sig själv fortsatte marschen mot målet – posten som republikens president.

Varför användes då aldrig bilden som det politiska atomvapen det hade kunnat bli? Redan Charles de Gaulle hade kunnat göra det – och bli kvitt den redan då irriterande energiske unge herr Mitterrand. Pompidou, Valéry Giscard d’Estaing och Jacques Chirac hade också chansen, men de tog den inte heller. Saken diskuterades och ett antal medarbetare ville driva saken vidare, men ingen av presidenterna tog steget.

Den komplicerade situationen efter kriget med kopplingarna till Vichy, samarbetspolitiken och det pinsamma nederlaget 1940 är nog en stor del av förklaringen. Alltför många riskerade att förlora på en öppen debatt om vad som verkligen hänt under krigsåren. En av dem som aktivt agerade för att inte öppna Pandoras ask var Charles Pasqua, under många decennier en av de ledande i gaullistpartiet. Hans sympati för vänstern var begränsad. Att just han försvarade Mitterrands sak berodde knappast på omsorg om de politiska motståndarna. Dock verkar de två ha haft vänskapliga relationer på det personliga planet, vilket kan ha underlättat ställningstagandet. En annan faktor som kan ha spelat in är Pompidous mindre imponerande cv från krigsåren. Han hade inte direkt något att skämmas för men inte heller något att yvas över. Mitterrand hade förvisso under en tid stått alldeles för nära Vichy men hade under de sista krigsåren aktivt arbetat för motståndsrörelsen.

Ett intressant inslag i boken är referaten av de hemliga samtal som tidvis fördes mellan rege­ringssidan och Mitterrand och Socialistpartiet. 1978 handlade det om hur man skulle hantera det i praktiken fortfarande Moskvatrogna kommunistpartiet PCF. Dessa samtal skapade band som rimligen också fungerade som argument mot att använda det hemliga vapnet mot Mitterrand. Detsamma gäller Chiracs kontakter med Mitterrand i syfte att undergräva sin tidigare nära allierade Valéry Giscard d’Éstaings position i samband med presidentvalet 1981.

När släpptes då äntligen nyheten? Det var först i mitten av 1990-talet, då en mycket sjuk Mitterrand gick mot slutet av sin andra mandatperiod som president, som Pierre Péan gav ut Une jeunesse française (1994) om Mitterrands ungdomssynder som aktivist på yttersta högerkanten och anställd inom administrationen i Vichy. Bilden prydde omslaget och det blev mycket riktigt stor skandal. Presidenten hade inga klockrena ursäkter – vare sig för sin sympati för Pétains stat eller för sina fortsatta kontakter med andra som valt samma väg under de första ockupationsåren. Det fanns en förklaring till att det blev gaullisten Chirac som rensade bordet och tydligt tog avstånd från både Pétains franska stat och dess rasistiska politik.

Under många år fördes en fransk ”historikerstrid” om synen på Vichy. Huvudfrågan var om det hade gynnat Frankrike att, liksom Danmark, ha en lydregering eller om det bara gjort nationen medskyldig till nazisternas brott mot mänskligheten. En av de ledande företrädarna för den senare uppfattningen var den amerikanske historikern Robert Paxton. En av de under senare år mer uppmärksammade representanterna för den mer Pétainvänliga linjen har varit högernationalisten Éric Zemmour. Hans argumentation har mycket handlat om att de danska och franska judarna klarade sig bättre än samma grupper i till exempel Nederländerna. Det resonemanget undergrävs dock av det faktum att Vichy lämnade ut även franska judar med medborgarskap i republiken om de kommit till landet under senare år. Att vara fransk medborgare var inget absolut skydd mot koncentrationslägrens fasor.

La photo är en spännande bok som ger inblickar i betydligt mer än historien om ett mycket speciellt fotografi. På köpet får man bland annat del av några av president Pompidous ofta tänkvärda kommentarer till samtidens händelser.