De fattiga och de superrika

I Venedig gifter sig Jeff Bezos med Lauren Sánchez. I New York blir Zohran Mamdani utsedd till Demokraternas kandidat till stadens borgmästare. Och med goda utsikter att även vinna höstens val. Dessa två händelser verkar vid första anblick inte ha något att göra med varandra. Jag tror dock att de i själva verket har en hel del med varandra att göra. Vid det överdådiga för att inte säga dekadenta bröllopet var det nästan lika många privata jetplan som gäster; man visade skamlöst eller tanklöst upp för världen – och då inte minst för New Yorks invånare – hur de superrika lever.

Den Bezoska demonstrationen av omåttlig extravagans fick säkerligen mer än en newyorkare att lägga sin röst för socialisten eller till och med kommunisten Mamdani. Den enorma skillnaden mellan världens rikaste och vanligt folk gjorde att också ganska välbeställda röstade på en kandidat långt ut på vänsterkanten.

Man behöver inte vara fattig för att känna avsmak inför spektaklet i Venedig. Det var, gissar jag, inte ­avundsjuka som fick New York att rösta till vänster utan en känsla för proportioner. Det flesta av oss går inte omkring och avundas de superrika. Om vi alls avundas någon så är det snarare grannen som har en större lägenhet alternativt en finare bil och/eller semestrar på Bora-­Bora.

Visst spelar skillnader i tillgångar en roll. Men vi behöver inte gå till ytterligheter – Elon Musk vid sidan av en uteliggare – utan nu talar vi om dem som har mycket stora tillgångar och dem som hankar sig fram eller till och med kanske klarar sig gans­ka bra. Det handlar om ojämlikhet, inte om fattigdom. Ojämlikhet och fattigdom överlappar till en del men de är inte samma sak.

Om hur politiska filosofer genom årtusendena sett på denna klyfta mellan de bemedlade och dem som har mindre (utan att nödvändigtvis vara fattiga) har den amerikanska professorn David Lay Wil­liams skrivit en utmärkt redogörelse, The Great­est of All Plagues, som börjar med Platon och slutar med Karl Marx.

Nu finns det förstås många som menar att ojämlikhet inte är ett problem värt att slösa tid och energi på. Istället förespråkar dessa skribenter – Deirdre McCloskey, Steven Pinker och några till – vad som med ett klumpigt ord ibland kallas sufficientarism: så länge alla har tillräckligt är inkomstskillnader inget att bråka om. Bara de avundsjuka tjafsar och dessa eminenta tänkare vid USA:s finaste universitet står naturligtvis över sådana låga och tarvliga känslor. Steven Pinker har gått så långt som att se något gott och konstruktivt i ett ojämlikt samhälle. Det påskyndar en utveckling som i det långa loppet reducerar fattigdomen. Tillväxt, evig och ständig tillväxt, löser alla problem, tycks Pinker et al mena. Så låt oss koncentrera oss på att eliminera den fattigdom som är problemet och lämna de rika eller de superrika i fred. Låt dem ha sina yachter och Lamborghini så länge alla har tak över huvudet och mat på bordet. Detta är, menar Williams, ett ytligt och i det långa loppet farligt sätt att se på saken. På den punkten visar sig några av historiens skarpaste hjärnor vara hans meningsfränder.

För Platon var ojämlikhet en fara som kunde slita sönder ett samhälle. Williams har hämtat sin boktitel från ett stycke i Platons sista och längsta dialog, Lagarna. Platon låter där ett av sina språkrör varna för ett samhälle som består av mycket rika och mycket fattiga. En sådan indelning leder till bittra och oförsonliga konflikter som i sin tur leder till inbördeskrig som är den största av alla farsoter.

Williams spårar denna misstänksamhet, för att inte säga fientlighet, hos sju tänkare över två tusen år. Några namn är ganska förutsägbara – Jesus, Rousseau och Marx.

Jesus sa att det var svårare för en rik man att komma in i himmelriket än för en kamel att passera genom ett nålsöga. I Nya Testamentets Jakobsbrev är det inget tvivel om saken: ”Ni som är rika gråt och klaga över de olyckor som ska komma över er. Er rikedom förmultnar, era kläder äts upp av mal, ert guld och ert silver rostar, och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld.”

Ett av paradnumren i Rousseaus rika författarskap är hans avhandling om bristande jämlikhet mellan människor och om hur de rika ständigt har förtryckt och terroriserat de fattiga. För Marx och hans ganska välbeställda medarbetare Engels var klasskampen, ofta just mellan haves and have nots, historiens motor.

Vad som överraskar, däremot, är att se två av liberalismen största namn ha framträdande roller i Williams så informativa bok: Adam Smith och John Stuart Mill. Båda insåg faran lika tydligt som någonsin Rousseau och Marx med alltför stora klyftor mellan rika och fattiga, men de hade förstås andra idéer om hur man skulle komma till rätta med rådande missförhållanden.

Utrerade libertarianer ser det kanske som ett slags helgerån att nämna Smith i egalitära sammanhang. Det innebär i så fall att även om de kanske har läst The Wealth of Nations så har de försummat Smiths stora filosofiska avhandling The Theory of Moral Sentiments. Där skrev han att fattigdom och ojämlikhet undergrävde den ”ömsesidiga medkänsla” som han vill se genomsyra ett bra samhälle. Och inte bara det: bristande jämlikhet gör de rika arroganta och skapar lagar som är till för att skydda de rika och straffa de fattiga.

Just det sista var ett rikligt förekommande tema i tidens – 1700-­talets – litteratur. Den vimlar av exempel på brutala och stränga lagar som självklart inte kan eller får tillämpas på välbärgat folk men som är bra för att hålla fattigt folk i herrans tukt och förmaning.

Det går flera röda trådar genom denna bok; en av de tydligaste har antika grekiska rötter – pleonexia – girighet, känslan av att aldrig få nog och att alltid vilja ha mer. Detta finns hos Platon som i Staten varnar för människor vars enda tanke är att tjäna pengar. De glömmer bort dygderna, ett samhälle kan inte på samma gång beundra rikedom och måttfullhet. Den skarpa gränsen mellan rika och fattiga skapar en värld av hat, avund och misstänksamhet. I Staten skriver Platon att om det blir krig så vågar de rika inte ge vapen till de fattiga eftersom dessa då kommer att använda dem mot de rika, inte mot landets yttre fiender.

Med Thomas Hobbes har vi kommit fram till om inte den moderna så åtminstone den tidigt moderna världen då det feodala samhället höll på att försvinna för att förvandlas till en marknadsekonomi. Enorma förmögenheter skapades i en snart världsomspännande handel med aktörer som Ostindiska kompa­niet. Hobbes förstod att ingen konung kan vara rik, ärorik eller trygg om hans folk är fattigt och svagt. Om de rika inte delar med sig så har de fattiga, enligt naturlagen, rätt att stjäla. Men naturlagen sattes vanligen åt sidan. De rika ansåg inte att den gällde dem. Lagar sades vara ”som spindelnät som bara fångade små flugor.”

De rika utgör för Hobbes en samhällsfara eftersom de genom sin laglöshet hotar envåldshärskaren som har fått sin näst intill oinskränkta makt för att garantera ett någorlunda fredligt samhälle istället för det naturtillstånd då en människas liv var solitary, poor, nasty, brutish, and short.

Andras rikedom väcker avund. Hobbes förstod bättre än Harvardprofessorer att denna kanske skamliga känsla inte bara går att tänka bort när man bygger ett samhälle och skriver dess lagar. Hobbes konstaterar kort och gott att ”illvilja och ­av­und­ är källor till uppror och krig”. För att komma till rätta med detta missförhållande föreslog Hobbes
något så radikalt som en omfördelning av tillgångar ”för det allmännas bästa”.

Det är inte helt lätt att placera Hobbes på en anakronistisk och trubbig vänster/höger-skala. Att placera Rousseau på den skalan är inte svårt utan näst intill omöjligt. Hans idé om den allmänna viljan – la volonté générale – där vi tvingas till frihet har använts för att motivera regimer på både höger- och vänsterkanten. Ideologiskt är Rousseau all over the place.

De finns som har hävdat att Rousseau djupast sett inte hade något emot ojämlikhet. Williams visar ganska så övertygande att det är fel. Så här skriver Rousseau: ”en nations välstånd producerar överdådig rikedom för några privatpersoner till förfång för det offentliga, och miljonärens tillgångar ökar medbor­garnas elände”. Utan att kategoriskt förneka det betvivlar han att en rik människa kan vara en god män­niska.

För att bli rik måste man trampa på andras människors värdighet. Visst händer det att rika människor gör goda insatser för sina medmän­niskor men han understryker att ”allt det goda en rik man gör genom sin förmögenhet sällan uppväger det onda han har gjort för att samla ihop den”.

Rousseau misstrodde idén om privatägande av mark. Hur kan någon ha varit så dum att han trodde på den människa som först stakade ut en bit land och sedan förkunnade att det var hans mark? Detta har givit upphov till krig och andra former av allsköns misär och lidande.

Det är förstås, och här måste man delvis hålla med Rousseau, en knepig fråga hur man kan äga land. Var det bara att ta för sig i historiens gryning? Kunde man äga den om man sedan var beredd att odla den?

För Rousseau var samhällsekonomin ett nollsummespel där ingen kunde bli rik utan att någon annan blev fattig. Han blev aldrig rättad på den punkten genom att läsa Smiths Wealth of Nations. Tanken att öka tillväxten i ekonomin så att om inte alla så i alla fall väldigt många blev rikare gick aldrig upp för honom. Han trodde inte för att ögonblick att handel mellan folk och länder kunde leda till allmänt ökat välstånd. Handel skapade miljonärer och fattiglappar men knappast något mittemellan.

Bland filosoferna i Williams bok är Rousseau den mest radikala. Han vill avskaffa pengar överhuvudtaget. Pengar finns bara för att ”valorisera de rika och skämma ut de fattiga”. Utan pengar skulle snart all handel bli omöjlig. Nationer som menade allvar i sin strävan att minimera ojämlikhet borde stänga sina gränser och undvika internationell handel.

Hos både Rousseau och Marx finns utopiska drag: radikala reformer eller en revolution skulle få slut på det ojämlika samhället. John ­Stuart­­ Mill hyste inga sådana förhoppningar eller farhågor. Liksom de flesta av huvudpersonerna i Williams bok förstod han att ett ojämlikt samhälle bäddade för mer eller mindre våldsamma konflikter som måste hanteras. Ett sätt var genom utbildning. Han menade att de rika har mer att frukta från de fattiga och utblottade när dessa saknade elementär skolning. Liksom hos andra av 1800-talets liberala förgrundsfigurer fanns hos Mill om inte en motvilja så åtminstone en viss misstänksamhet mot demokratin: ”Bara en dåre känner sig förnärmad av tanken att det finns andra vars åsikter förtjänar större respekt än hans.” Därför var det rimligt med en viktad rösträtt där kloka och rika hade flera röster än dårar. Att ge oinskränkt rösträtt åt massorna var farligt och skulle hota många civiliserade värden.

Till skillnad från Smith trodde inte Mill att ekonomisk tillväxt var en väg att minska fattigdomen. ”Det är bara i ekonomiskt efterblivna länder som ökad produktion fortfarande är viktigt; vad som behövs i mera utvecklade länder är bättre fördelning.”

Genom årtusenden har ojämlikhet varit människans normaltillstånd. Alla dessa snillrika tänkares vackra förslag om hur man skall skapa ett åtminstone något mer jämlikt samhälle har i bästa fall var måttligt framgångsrika – om ens det.

Walter Scheidel har i sin uppmärksammade bok The Great Leveler från 2017 visat att det faktiskt finns effektiva sätt för att få bukt med ojämlikheter: storkrig, revolution och förödande farsoter har alla reducerat de rikas förmögenheter och minskat klyftorna. Bara ett exempel: efter digerdöden blev det brist på daglönare som alltså kunde kräva bättre villkor och högre löner. Men om katastrofer med massdöd är det bästa sättet att minska skillnaderna mellan fattiga och rika så är det väl en situation där boten riskerar att bli värre än soten.