Den gåtfulle Sfinxen från Alexandria

Flera moderna grekiska författare har nått internationell ryktbarhet; det räcker här att påminna om namn som Kazan­tzakis, Palamas, Sikelianos och, naturligtvis, poeterna och Nobelpristagarna Seferis och Elytis. Det är dock troligtvis inte dessa två utan den länge både mind­re kände och misskände Konstantinos Kavafis som i dag är den mest översatte av alla moderna grekiska poeter. Han lockar många läsare utanför Greklands gränser inte bara som spännande innovatör av grekisk dikt, utan även som en storhet med betydelse för 1900-talets poesi globalt sett. På svenska finns bland annat Hjalmar Gullbergs översättningar av närmare 50 dikter, och Kavafis eget urval av de ”kanoniska” 154 dikterna är översatta av Gottfried Grunewald i Konstantin Kavafis. Poeten i Alexandria (andra utgåvan 2007).

Trots sin plats på den internationella diktarscenen är personen Kavafis ett undflyende studieobjekt då biografiska fakta i många fall saknas, vilket kanske förklarar att Robert Liddells biografi från 1974 länge förblev standardverket om honom. Förra året utkom emellertid den omfattande Alexandrian Sphinx. The Hidden Life of Constantine Cavafy av Peter Jeffreys och Gregory Jusdanis (J&J här nedan).

Till skillnad från traditionella levnadsteckningar har författarna, givet Kavafis föga dramatiska tillvaro i Alexandria, valt ett tematiskt i stället för kronologiskt upplägg. Denna disposition har sina fördelar men kan stundom förvirra när texten, som J&J erkänner, går ”framåt, bakåt och sidledes”.

Kavafis föddes 1863 i Alexandria i en förmögen grekisk handelsfamilj i den för staden viktiga bomullsindustrin. När fadern dog 1870 blev familjen, som bestod av modern, Kavafis och hans sex äldre bröder, emellertid bankrutt. De tvingades då flytta först till Liverpool och senare till London, där Kavafis intellektuella intressen föddes i kontakten med konstnärer och konstsamlare. Han såg sig därefter i huvudsak som en kulturell britt (fadern hade fått brittiskt medborgarskap) och talade grekiska med engelsk accent.

Efter återkomsten till Alexandria nödgades familjen flytta på nytt när den engelska flottan besköt staden 1882, denna gång till släktingar i Istanbul. Staden hade ett rikt grekiskt kulturutbud som Kavafis aktivt tog del av. Sedan han återvänt till Alexandria 1885 fick han 1892 anställning i den av britterna administrerade myndigheten för bevattning. Denna syssla blev hans viktigaste inkomstkälla under 30 år. Den gav honom också tid att förkovra sig i litteratur och historia eftersom arbetet slutade tidigt på eftermiddagen (han kom dessutom ofta för sent, och hemmavid hade han en eller två tjänare). Han dog på sin 70-årsdag, 1933.

Hans bostad, numera ett slags museum, låg i ett enkelt arbetarkvarter där också en kyrka och bordeller var belägna. På äldre dagar stannade han gärna hemma i sin svagt upplysta lägenhet (han drog aldrig in elektricitet) fylld med allehanda antikviteter, tavlor, gobelänger, oljelampor, sidenkuddar och, föga överraskande, böcker. Kavafis skapade här en unik mötesplats, och besökare som klev in över tröskeln jämförde det med att korsa gränsen mellan den verkliga och den estetiska världen.

Den sfinx som förekommer i titeln till biografin syftar på hur Kavafis något ceremoniella och konventionellt artiga uppträdande kontrasterade mot hans lika outgrundliga som självupptagna karaktär. Undertiteln, The Hidden Life of Constantine Cavafy, vilken suggererar ett avtäckande av tidigare ej kända hemligheter, ska därför uppfattas som approximativ. J&J kan bara kretsa kring sedan tidigare bekanta frågeställningar i forskningen om Kavafis. Stora delar av hans privatliv, inte minst de erotiska, förblir höljda i dunkel.

Trots den prekära finansiella situationen efter faderns bortgång ville Kavafis fortfarande betrakta sig som medlem i föräldrarnas sociala klass, och han umgicks gärna i den alexandrinska societeten. I kontakten med andra var han dock diskret med avseende på sin homosexualitet – han glömde inte att även han skulle kunna bli en paria, som Oscar Wilde (vars rättegång tog sin början 1895) – och att ”hans sätt att leva ganska sannolikt kommer att dra in honom i en olycksbringande skandal”, som han självutlämnande skrev i en dikt.

Även om de flesta i umgängeskretsen kände till hans sexuella läggning är närmare uppgifter om hans intima förehavanden få och bör tolkas med försiktighet; det finns inte heller vittnesmål från någon eventuell partner. J&J antar att många av hans bekanta inte spred vidare i förtroende givna bekännelser, men det kan mycket väl hända att de inte visste särskilt mycket. Kanske har Seferis rätt när han anmärker att ”Kavafis utanför sina dikter är föga intressant”. I den svenska diktutgåvan finns en grovt drastisk redogörelse för vad Kavafis hade för sig i hamnkvarteren, men att han skulle ha sådana erfarenheter, och än mer berätta om dem, går knappast att tro på efter läsningen av J&J:s biografi, som endast fragmentariskt refererar till andrahandsinformation om Kavafis homosexuella kontakter.

Vår brist på kunskap om vissa sidor av Kavafis levnad beror också på att brev och dagboksnotiser rensats ut – av författaren själv eller av ansvariga för kvarlåtenskapen – ur hans privatarkiv, som i övrigt innehåller en stor mängd brevutkast, anteckningar, biljetter och trycksaker som han maniskt sparade på. Givet detta material är avsaknaden av personliga noteringar, som J&J påpekar, förvånande.

Kavafis tvivlade inte på sin egen poetiska förträfflighet, tvärtom, han uppfattade sig som en nyskapande visionär plågad av att ”inte vara känd någonstans eller bli belönad”, som han skrev i en anteckning 1907. För att vinna erkännande var han beredd att offra inte bara vänskapsförbindelser utan även, som J&J framhåller, intima relationer, på så sätt att poesin i mogen ålder ersatte de unga årens erotiska utsvävningar som väsentligt livsinnehåll. Närmare kontakt knöts och uppehölls däremot med dem som kunde tjäna hans konstnärliga status och introducera honom till en större publik.

J&J skriver till och med att han förförde unga män för att göra dem till självuppoffrande lärjungar med uppgift att distribuera hans dikter. Dessa var i form av lösbladskopior eller framställda genom eget duplicerings- och inbindningsförfarande. Förutom de alster som då och då publicerades i kulturella pub­likationer blev dikterna aldrig utgivna i bokform. Den första samlingsutgåvan kom 1935, två år efter Kavafis död.

Som Gullberg påpekar låter sig Kavafis inte inordnas i någon litterär tradition, och för Seferis är hans poetiska produktion mer isolerad än någon annan jämförbar diktning. Formspråket har en genomarbetad rytm som bär fram ordens klanger och valörer på ett sätt som förlänar högtidlighet till det vardagligt enkla, som om vi befinner oss i ett fint kyrkorum tömt på utsmyckningar (han ansåg till och med att användning av adjektiv är ett bevis för poetisk svaghet), samtidigt som stramhet i uttrycket verkningsfullt kontrasterar mot de starka känslor som dikterna återspeglar.

Kavafis beskriver det färdiga resultatet som en sammansättning av ”perfekta meningar framsprungna ur ett aristokratiskt sinnelag”. Hans stil är så självklart enkel och avskalad – ofta resultatet av år av pedantiska revideringar och bearbetningar – att läsaren nästan är beredd att ge Gullberg rätt när denne i en paradoxal vändning noterar att Kavafis ”i största möjliga utsträckning också avstår från ord”.

Den genomciselerade stilen har dock stundom provocerat kritiker, och en återkommande invändning har varit att Kavafis ”opoetiska formuleringar” i alltför hög grad närmar sig prosan. Till det egenartade i hans diktning hör, vid sidan av användningen av det moderna naturliga språket (dimotiki), förekoms­ten av den konstlade, ”rena”, formen (katharévousa) och andra äldre uttryckssätt. Denna variationsrikedom skänker en speciell atmosfär åt dikterna – i synnerhet åt dem som skrevs i hans mogna ”andra period” efter 1911 – och kan för en grekisk läsare ge intrycket av att vara översättningar till det egna språket.

Diktinnehållet kan sägas vara spaltat i två huvudgrupper.

Den ena är gestaltningen i lärda dikter av hellenistisk och bysantisk tid. För Kavafis erbjöd dessa epoker i moraliskt hänseende en friare, till och med amoralisk, möjlighet att forma ett eget etiskt program.

Imotsats till dessa skildringar av historiska händelser, som åtminstone för en utländsk publik i dag troligen är mindre angelägna, är den andra gruppen av dikter förankrad i vardagslivet här och nu. I denna grupp finner vi en poesi som förmedlar en nästan exalterad skönhetsdyrkan (i synnerhet om det gäller kroppsliga behag) och som oförblommerat skildrar erotiska upplevelser, ofta sådana som utspelar sig vid spontana möten. Eftersom dessa är flyktiga skildras ofta minnet av allt det som ”slutligen tillhör det förgångna”, och det är i minnet som den fulla förståelsen av ett möte utkristalliserar sig: ”Kom ofta tillbaka och tag mig i besittning, du älskade förnimmelse, när kroppens minne vaknar.”

Minnena kan utöva påverkan under många år så att diktarjaget när han i sin ensamhet tänker tillbaka på ett kärleksobjekt ”ånyo berusas” av hänförelse. Det som utgör ”livets glädje och parfym” är ”minnet av de timmar när jag fann och höll fast vid den sensuella njutningen såsom jag ville ha den”, ett tillstånd innebärande att Konsten ger form åt Skönheten och ”nästan omärkligt fullbordar livet”.

Flera av dikterna har således som tema åtrå och lust i olika former. Kavafis poetiska frispråkighet var i detta perspektiv mycket vågad. Det annorlunda, det som fick författaren att ”avsky rutinmässig njutning i kärleksbestyr” – och som därför väcker läsarens nyfikenhet – ges alltid företräde. I en kommentar till Les fleurs du mal menar Kavafis att Baudelaires sensuella räckvidd var begränsad under det att hans egen vid många tillfällen tillåtit än mer märkliga njutningar både i fantasi och i handling. I en opublicerad dikt konstaterar han kort och gott att den som i anden vill bli kraftfullare måste trotsa lydnad och respekt.

Det kan handla om att vid anblicken av någon okänd attraktiv person återge för stunden uppväckta känslor och då endast skissartat uppehålla sig vid få betydelsebärande detaljer (som hår eller läppar) – men det fordrar en tränad blick för att fånga essensen av ett ögonblick. Det kan också handla om hur diktarjaget kämpar för ett mer dygdigt liv men hur han, när natten kommer med sina ”kompromisser och löften”, ändå ger efter för frestelser.

Många dikter ger ett starkt intryck av att återge upplevda och inte bara uppdiktade händelser, men de saknar preciseringar om personer och platser i Alexandria. De försiktiga J&J faller inte för frestelsen att biografiskt övertolka Kavafis poetiska produktion och reservationslöst sammankoppla dikt och liv. Bristen på tillförlitlig information behöver emellertid inte vara problematisk. Dikterna qua dikter är naturligtvis, som all god skönlitteratur, ”liv”, dock inte nödvändigtvis baserat på författarens egna erfarenheter.

Befriade från det biografiska tolkningslagret – som ibland, likt trädens bladverk när de skymmer stammen, hindrar uppmärksamheten från att nå in i det poetiska kärninnehållet – talar dikterna för sig själva och blir allmängiltiga.

Den framhävda betydelsen av en erotiserad tillvaro gör dikterna tidlöst angelägna, inte bara för homo- utan även för heterosexuella, än mer så då många av dikterna inte anger den omtalade personens kön – vilket underlättas av att grekiskan inte behöver sätta ut personligt pronomen vid ett verb – och skulle ofta lika väl som om ett möte mellan män kunna handla om ett som utspelar sig mellan man och kvinna, om läsaren så vill fantisera.

Kavafis unika förmåga att låta en uttalad sensualism med enkla men raffinerade grepp ge uttryck för livets väsentligheter illustrerar det som han själv sade om sin diktning, nämligen att den är ”rakt igenom originell” och att ”någonting liknande inte finns någon annanstans i världen.”