Klimatförändringar gjorde oss till dem vi är

För 3,7 miljoner år sedan bokstavligen vandrade de första av mänsklighetens upprättgående förfäder in i vår historia. Tre fotspår från ett lavafält i Tanzania visar att en familj bestående av två vuxna och ett barn då vandrade över fältet, och av­­trycken av deras tår och hälar visar att fötterna var mer människo- än apliknande. Den mer välkända Lucy, vars skelettrester hittades i Etiopien några hundra tusen år senare, tillhörde samma upprättgående släkte.

Lucy var en runt en meter lång fullvuxen kvinna med långa armar och en lika stor eller snarare liten hjärna som en schimpans; en modell i full skala finns på Naturhistoriska riksmuseet. Närliggande fynd av bearbetade stenskärvor och stenar visar att Lucy och hennes fränder sina begränsningar till trots kunde tillverka redskap. Några årmiljoner senare och efter att ha uthärdat flera istider hade Lucys efterföljare utvecklats till mer människoliknande och bättre utrustade arter som Homo habilis och Homo ergaster. Grupper av Homo ergaster var först med att utvandra från Afrika och tog sig efter hand ända till Kina och Java. Det skulle dröja ytterligare en dryg miljon år och flera istider innan våra första direkta anfäder, Homo sapiens, började sin kamp för överlevnad.

I sin 350-sidiga bok Paleoeconomics tillämpar Ola Olsson ett ekonomiskt perspektiv på den evolutionära utvecklingen för att beskriva och försöka förklara hur små, tvåbenta och upprättgående varelser med aphjärnor under kommande årmiljoner kunde utvecklas till flera och mer människoliknande släkten och för cirka 315 000 år sedan till Homo sapiens. Han beskriver de upprepade växlingarna mellan istider och varma perioder, frågar sig varför grupper av släktet Homo ergaster kan ha varit de första som lärde sig hantera elden, utvecklade nya sätt att samverka och jaga och blev de första utflyttarna från Afrika. Och vidare vad förklaringen kan vara till att alla neandertalare och denisovaner, som senare års paleogenetiska forskning visat att huvuddelen av mänskligheten har gemensamma gener med, dog ut och hur Homo sapiens efter den senaste istiden lyckades etablera jordbruk, bygga städer och etablera små stater i först Mesopotamien och Egypten och senare Peru, Mexiko och Kina. 

Ola Olsson är professor i nationalekonomi vid Göteborgs universitet och författare till en mängd forskningsartiklar inom till boken relaterade områden. Boken riktar sig främst till universitetsstuderande inom områden som antropologi, ekonomisk historia, evolutionär biologi och nationalekonomi, men den är också läsvärd för alla vetgiriga som vill få en överblick över nuvarande kunskapsläge om den förhistoriska utvecklingen. Många utvecklingsförlopp, som till exempel variationer i klimat och havsnivå och utvandringen från Afrika, beskrivs med lättillgängliga diagram. De fåtaliga matematiska formler som finns i boken kan med fördel hoppas över av läsare som föredrar andra uttryckssätt.

För att om möjligt bättre förstå det miljontals år långa tidsspann som boken täcker kan man föreställa sig tidens förlopp som en vägsträcka. 

Som exempel kan man föreställa sig att en resenär som färdas de cirka 50 milen tvärs över Sverige från Stockholm till Strömstad, via Enköping, ­Örebro och Karlstad, samtidigt tar sig 3,7 miljoner år bakåt i tiden. 

Mindre än en kilometer från starten i Stockholm skulle då den tänkte resenären i sin tidskapsel passera egyptiska pyramidbyggen och efter lika lång sträcka till kylas ner av den senaste ­­istiden.

Drygt halvvägs till Enköping skulle Homo sapiens anfader och anmoder dyka upp och en dryg mil senare de första neandertalarna. Inte förrän någon mil före ankomsten till Karlskoga, som ligger 30 mil från Stockholm, skulle resenären träffa de första individerna av släktet Homo habilis och Homo ergaster och kunna konstatera att de var längre och slankare och utrustade med långt mer avancerade stenredskap än Lucy och hennes artfränder. 

Först vid ankomsten till Strömstad efter ytterligare 20 mil skulle resenären stöta ihop med familjen som lämnat så tydliga fotavtryck på lavafältet i Tanzania. 

För den vetgirige och historiskt intresserade är boken läsvärd enbart genom sin faktaspäckade beskrivning av människosläktets evolutionära utveckling och av utspridningen från Afrika till successivt alla jordens hörn. Inte minst klimatintresserade bör få sitt lystmäte av fakta tillgodosett av alla pedagogiska diagram som beskriver klimatets upprepade växlingar mellan långa glaciära perioder och kortare värmeperioder. Beskrivningarna vilar på en gedigen och imponerande genomgång av det breda spektrum av aktuella kunskaper och fakta om olika förhistoriska epoker som finns inom forskningsområden som paleontologi, arkeologi, genetik, antropologi och klimatologi. 

Det som gör boken än intressantare är författarens ambition att väva samman alla fakta om olika utvecklingsförlopp till en helhetssyn och erbjuda förklaringar till varför det blev som det blev. 

Analysens bärande hypotes är att den evolutionära utvecklingen har drivits av klimatets växlingar mellan glaciära och varma perioder eller av vad författaren kallar klimatpulsmodellen (Climate Pulse Model). 

Klimatpulsmodellen kombineras med ekonomiska analyser. Utgångspunkten för dessa är för det första att varje individ eller familj behöver eller snarare drivs av att skaffa föda för att överleva och kunna reproducera sig, och för det andra att produktionen av kalorier bestäms av tillgången på fem produktionsfaktorer: naturförhållanden, humankapital, ­teknisk kunskap, fysiskt kapital och ­socialt kapital.

Naturförhållandena bestäms av flora, fauna, habitat och klimat. Hjärnkapacitet är en betydelsefull del av humankapitalet och teknisk kunskap kan vara vetskap om var och hur man kan skaffa föda. Redskap är exempel på fysiskt kapital, och en viktig del av det sociala kapitalet utgörs av kontakter och interaktioner individer emellan. Med undantag för klimatet, som bestäms av faktorer utanför analysens ram, kan övriga produktionsfaktorer påverka varandra. Ett exempel är att humankapital i form av hjärnkapacitet sannolikt påverkar både kunskapen om var man kan hitta föda och förmågan att samarbeta. Ett annat exempel är att de tekniska innovationer som ledde till växtodling resulterade i att det fysiska kapitalet ökade i form av bland annat byggnader för boende och lagring av skördar. 

Klimatet, eller snarare dess cykliska växlingar, spelar huvudrollen för analysen av evolutionens förlopp. Den geologiska epok, pleistocen, som inleddes för 2,9 miljoner år sedan och avslutades med den senaste istiden karakteriseras av flera mycket kraftiga omsvängningar i temperatur och havsnivåer – tre av dem under Homo sapiens tid.

De glaciära perioderna varade typiskt cirka 100 000 år och de interglaciära ”bara” några tusen år. Under de kalla och torra perioderna bredde isen ut sig över stora delar av norra Europa och Nordamerika och havsnivåerna sjönk. Medeltemperaturen vid Antarktis var typiskt åtta grader lägre än nu och havsnivån kunde vara upp till 100 meter lägre. Det ledde till att antalet områden eller kanske snarare tillflyktsorter där människor och deras föregångare kunde överleva minskade drastiskt trots att nya kontinenter kunde nås via landbryggor som kommit i dagen när havsytan sjönk.

Kampen om föda och för att överleva blev hårdare, färre överlevde och populationerna krympte och dog troligen ut på en del av tillflyktsorterna. Under de varma interglaciära perioderna med topptemperaturer på inemot fyra grader högre än i dag drog sig isarna tillbaka, havsnivåerna steg och växtligheten blev återigen rikligare och tätare. Det betydde att antalet beboeliga områden blev långt fler och större och att ett rikligare växt- och djurliv minskade konkurrensen om föda. Livet blev återigen lättare att leva och våra föregångare blev allt fler ju längre värmeperioden varade. 

Förutsatt att individer som genom mutationer fått ett större humankapital hade större chans att överleva istiderna än andra, kan klimatpulsmodellen förklara vår utveckling från apliknande upprättgående varelser till människor. Boken ger stöd för den hypotesen genom att först redovisa information om hur hjärnans storlek vuxit under evolutionen och sedan jämföra uppgifter om hjärnstorlek och havsytans nivå vid olika förhistoriska tidpunkter.

En figur som illustrerar dessa jämförelser visar klart att individer med större hjärna överlevde perioder med låg havsnivå i större utsträckning än andra, vilket onekligen ökar klimatpulsmodellens trovärdighet. Men det går som bekant inte att bevisa att teorier är sanna; de kan bara ifrågasättas om slutsatser som följer av dem inte stämmer med verkligheten.

Den kanske största fördelen med klimatpulsmodellen är att många av de konsekvenser som följer av den kan testas empiriskt visavi olika förhistoriska artefakter och andra fynd. Så borde enligt modellen ”handel” över långa avstånd vara vanligast under perioder med hög rörlighet, det vill säga varma perioder. Och den utsagan får stöd i boken genom en jämförelse av hur andelen ”importerade” artefakter eller delar av artefakter, som stensorten i ett verktyg, varierar mellan fyndplatser från olika epoker. 

Halten av CO₂ i atmosfären har sedan inledningen av den industriella revolutionen för första gången i historien ökat genom människans aktiviteter, och boken avslutas med några reflektioner som knyter an till den pågående temperaturökningen, till alla oroande vetenskapliga rapporter om snabbt växande miljöproblem av olika slag och till varför det tycks vara så svårt för väljare, politiker och företag att riktigt kraftfullt ta sig an problemen.

Den första reflektionen utgår från att mänskligheten sedan 12 000 år tillbaka lever i ett varmt klimat, vilket är tusentals år längre än tidigare interglaciära perioder. 

Vetenskapen har inget allmänt accepterat svar, vare sig på vad detta beror på eller på frågan om och i så fall när nästa istid kan tänkas komma. 

Men två forskare som analyserat samvariationen mellan inledningen på tidigare istider och atmosfärens halt av CO₂ har lanserat hypotesen att ”nästa” istid har försenats genom utsläppen i början av den industriella revolutionen och att den kommer att inledas först om 50 000 år. Om den hypotesen är sann leder den vidare till frågan om den pågående och ”egentillverkade” temperaturökningen är ett mer svårhanterligt problem för mänskligheten än de problem som skulle kunna uppstå utan denna försening.

Den andra reflektionen är relaterad till demografi. Demografisk forskning har visat att växande inkomster och ökad utbildning är starkt korrelerade med minskat barnafödande. Det har lett till att den globala befolkningstillväxten sjunkit påtagligt sedan början av 1960-talet och till slutsatsen att jordens folkmängd troligen kommer att börja minska runt 2080. Givet allt annat leder färre människor till lägre konsumtion och därmed också mindre utsläpp av växthusgaser. 

Om fler och fler länder fortsätter minska sina utsläpp per capita skulle därför pågående uppvärmning kunna bromsas tidigare än vad många klimatmodeller förutspår.

Bokens tredje reflektion har att göra med människans resiliens och stora anpassningsförmåga. Homo sapiens har under sina 315 000 år lyckats överleva och fortplanta sig under de mest extrema och odrägliga klimatförhållanden i både Arktis, som säljägare, och tropiska regnskogar, som samlare-jägare. Och arten har genom att utveckla sin förmåga att samverka i allt större grupper och genom ökad företagsamhet och en strid ström av innovationer sedan några hundra år tillbaka förmått höja den genomsnittliga levnadsstandarden högst påtagligt. Under det senaste halvseklet har den lyckats minska skillnaderna i välfärd både länder och kontinenter emellan. Det ger onekligen hopp om en lyckosam hantering även av den nu pågående ­klimatförändringen.