Kreativt arbete kräver långsamhet

Strävan efter effektivisering blir alltmer utbredd och produktionen av allt fler olika typer av arbetsuppgifter tenderar därför att automatiseras. I tillverkningsindustrin kan detta ske utan kvalitetsförlust och i många tjänsteyrken går det att arbeta mer effektivt utan att kvaliteten påverkas, men det sättet att tänka fungerar dåligt i verksamheter där kreativitet och tankeförmåga är huvudsakliga arbetsredskap. Om inte skillnaden mellan den här typen av fundamentalt olika typer av arbeten uppmärksammas ökar risken för utbrändhet i kunskapsarbeten och skapande verksamheter. Boken Slow Productivity, som gavs ut förra året, är således välkommen. Cal Newport, amerikansk professor i datavetenskap, visar med hjälp av en lång rad inspirerande och pedagogiska exempel hur man kan hålla produktionen uppe, även i kreativa yrken, utan att bli sjuk och utan att det går ut över kvaliteten.

Boken har två syften. Först och främst ett specifikt, nämligen att hjälpa så många som möjligt att frigöra sig från den lockande villfarelsen att alla uppgifter går att effektivisera utan kvalitetsförlust och risk för arbetstagarnas hälsa. Bokens andra syfte adresserar det växande problemet med att man inom arbeten som ställer krav på utvecklad intellektuell och kognitiv förmåga ofta saknar en koherent idé om hur resultatet av den typen av arbeten ska mätas på ett adekvat sätt. Ett annat sätt att uttrycka samma sak är att säga att kvalitet inte är ett entydigt eller universellt begrepp, vilket vi behöver göra oss medvetna om och utveckla strategier för att hantera, eftersom: ”The way we’re working no longer works.”

För att möta problemen lanserar Newport begreppet Slow Productivity som bygger på tre principer, vilka diskuteras ingående i bokens bärande kapitel: 1. Gör färre saker, 2. Arbeta i din naturliga hastighet, 3. Var fixerad vid kvalitet. Slow Productivity låter som en självmotsägelse, men det stämmer inte. Det är ett kontraintuitivt sätt att tänka. Och just det ser jag som en välbehövlig påminnelse om hur lätt det är att låta sig förledas av det så kallade sunda förnuftet, vilket ofta – om man tar sig tid att stanna upp och tänka efter – visar sig vara varken sunt eller särskilt förnuftigt. Tyvärr är det ett slags moment 22 eftersom det krävs tid för att inse det.

Förstår man inte skillnaden mellan olika typer av arbeten blir det svårt att göra något åt den pseudoproduktivitet som Newport beskriver i inledningen av boken med hänvisning till ett talande exempel från mediebolaget CBS, som runt 1995 drogs med lönsamhetsproblem. När företagets nya chef gick genom kontoret en fredag eftermiddag upptäckte han med växande frustration hur tomt det var. Därför skrev han ett PM till personalen där han meddelade att han från och med nu inte tolererade någon frånvaro. Han tänkte sig att om alla satt på sina kontor och var upptagna skulle produktiviteten och lönsamheten öka. Han fick som han ville och kontrollerade det han kunde. Problemet var att beslutet ledde till att kvaliteten på resultatet av den skapande verksamheten försämrades.

Låter man den som fått ansvar för den typen av uppgifter som CBS och liknande företag sysslar med drivas av sin nyfikenhet, planera arbetet efter eget huvud och utföra det där och när det passar dem själva, orkar de ofta hålla på längre och kommer högst sannolikt att arbeta mer ihärdigt med uppgiften, vilket ökar chansen att resultatet blir bra. Newport visar att det som intuitionen säger – att ska man få mer gjort under en begränsad tid, måste man arbeta snabbare – är fundamentalt feltänkt. I alla fall när det gäller yrken där det man producerar bygger på tänkande och skapande, vilket är komplexa fenomen och dynamiska processer. Inte minst som forskare och lärare på högskolan blir jag tacksam för det jag läser. Om det är något område i samhället där vi inte är betjänta av pseudoproduktivitet, är det nämligen i skolan och den hög­re utbildningen.

Newport visar att och hur tid att tänka är en värdefull resurs, inte en kostnad. Och jag hävdar med stöd i egen erfarenhet att om vi även i framtiden vill ha ett universitetsväsende värt namnet är det kunskapen som måste värnas. För att kunna göra det måste vi förstå och respektera det faktum att lärande tar tid och bara kan utvecklas i frihet (under ansvar). Dygnet har bara 24 timmar och arbetsveckan har endast fem dagar, så när man mot bättre vetande försöker tvinga fram ”effektiviseringar” i kreativa arbeten blir resultatet pseudoproduktivitet. Liksom i många andra sammanhang får man alltså vad man betalar och skapar förutsättningar för. Boken och dess innehåll passar med andra ord som hand i handske för organisationer som ser behovet av tillitsbaserat ledarskap, men som har svårt att skapa rutiner för det sättet att leda arbetet.

Även om vi vet att ytterst få av mänsklighetens kunskapsgenombrott är resultatet av planering och styrning blir produktionstänkandet alltmer dominerande även inom vetenskapen. Trots att forskarna varje år i samband med utnämningarna och utdelningen av Nobelprisen varnar för minskade anslag till grundforskningen, som är nyfikenhetsdriven, tålamodskrävande och där kreativitet och tålamod är en förutsättning, blir forskningen alltmer tillämpad och styrd uppifrån av samma resultatorienterade principer som arbetet inom tillverkningsindustrin. Inser man att inte ens världens mest respekterade forskare har makt och inflytande nog att påverka synen på hur den här typen av arbete ska organiseras förstår man vad det är för krafter som är i rörelse.

En berömd forskare som ägnade sig åt grundforskning är den danske kvantfysikern och Nobelpristagaren Niels Bohr. Han lär ha hävdat att människans största kognitiva brist är fallenheteten att söka efter svar där det går att leta, snarare än där man på goda grunder kan anta att svaren faktiskt finns, vilket är en påminnelse om hur stark viljan att veta, strävan efter kontroll och önskan att slippa obehagliga överraskningar är. Förhoppningsvis leder förståelsen för den här typen av bias till försiktighet, vilket behövs. För ger man efter för och låter känslorna styra offras inte bara människornas hälsa, det riskerar dessutom att gå ut över resultatet av det vetenskapliga arbetet.

Det är en gammal ”sanning” att under 20 procent av tiden utförs 80 procent av arbetet, vilket kan uppfattas som att det finns ett ansenligt utrymme för effektivisering. Men det är en fatal villfarelse; sysslar man med skapande verksamheter är det nämligen omöjligt att veta vilken tid på dagen som allt stämmer. De där 80 procenten av dagen när man är ineffektiv är förutsättningen för att man ska kunna prestera på topp under resterande tid. För mellanchefer som av sina överordnade tvingas prestera bättre ekonomiska resultat ser det kanske ut som att ”effektiviseringspotentialen” är stor, men alla som har erfarenhet av och vet hur skapande och kvalificerat tänkande fungerar i praktiken vet att detta är en djupt problematisk uppfattning. Arbetsdagarna på högskolan pendlar, i alla fall för mig, mellan intensivt skrivande, fokuserat läsande och promenader där problem bearbetas och skaparkraften får fritt spelrum. Avbrotten är väl investerad tid, för det är ofta när man ägnar sig åt annat som nya idéer och perspektiv uppenbarar sig. Det som på ytan ser ut som lättja, som att jag smiter från jobbet, är ofta den tid på arbetsdagen då jag presterar mest. Och det som blir gjort när jag känner mig fri och litad på håller också högst akademisk kvalitet.

Under läsningen av boken associerar jag till många olika saker, inte minst till hastighetsfilosofen Paul Virillio som bygger sin teori om samhällsutveckling på premissen att tempo är förknippat med makt, vilket genom mänsklighetens historia tagit sig uttryck i att den som är och det som går snabbare har vunnit över den och det som går långsammare. Virillio hjälper oss att förstå varför allt över tid tenderar att gå snabbare och hur vi aldrig riktigt känner att vi har eller får så mycket tid som vi önskar. Newport bidrar med konstruktiva verktyg och hållbara argument som kan användas för att öka kvaliteten i det tankearbete som allt fler yrken idag handlar om, utan att stressen ökar.

En viktig förutsättning för Slow Productivity är att den som utför arbetet kan rikta fokus mot uppgiften. Och eftersom människor har olika behov och förutsättningar att nå sin fulla potential blir det kontraproduktivt att försöka kontrollera utförandet. Newport visar att om man sätter kvaliteten främst och inte kompromissar med den kommer arbetet naturligt att saktas ner till ett mänskligt tempo, och det är vad som krävs för att kunna uppnå det fokus som är förutsättningen för den kvalitet som kännetecknar kreativt tankearbete. Att dra ner på tempot i den här typen av yrken handlar inte om att arbeta mindre utan om att göra ett bättre arbete utan att äventyra sin hälsa.

Kan man förmå sig att sluta betrakta kvalitet som ett mål och istä­l­let se det som ett medel blir det lättare att ta till sig bokens budskap. Och eftersom det finns väldigt mycket att vinna på att börja arbeta enligt principerna för Slow Productivity borde man göra det i fler branscher än de uppenbara. Newport konstaterar i slutet av boken att vi i närmare 70 år har strävat efter att effektivisera arbetet i alla branscher utan hänsyn tagen till skillnaden mellan olika typer av arbetsuppgifter, och att det är hög tid att göra tvärtom. Nu när AI tar över allt fler arbetsuppgifter, även inom yrken som för bara några år sedan ansågs vara fredade för påverkan av digitaliseringen, blir det ännu viktigare att skapa förutsättningar för människor att lära sig förstå och utveckla kreativa sina förmågor.

Boken är skenbart enkel, och det ser jag som en illustration av ämnet för den. Resultatet av kreativt arbete ser nämligen enkelt ut när det är färdigt, men det enkla är ofta svårt. Newports budskap är att det som är lätt att konsumera ofta tar tid att producera. Alla som arbetar med skrivande vet att det behövs år av övning och en massa hårt arbete för att utveckla förmågan att skriva effektivt och författa texter som är lätta att läsa och vars budskap är enkelt att avkoda utan risk för missförstånd. Resultatet av kreativt arbete fungerar på samma sätt som balettdansares förmåga att få det att se ut som att deras kroppar är viktlösa. Man brukar säga att less is more, just för att det krävs tid och fokus för att få till ett bra resultat. Och det är särskilt viktigt när arbetet bygger på nytänkande.

Newport påstår inte att man måste nöja sig med mindre, tvärt om. Med rätt förutsättningar och förståelse för tankearbetets unika karaktär går det att få mer gjort utan att det går ut över kvaliteten och hälsan. Med tillit till människorna som arbetar i krea­tiva professioner, alltså frihet (under ansvar) och förståelse för vikten av att inte mäta resultatet av arbetet på en daglig basis, visar det sig att produktionen även i den typen av arbeten kan hållas uppe över tid. Tålamod är med andra ord en helt central nyckelkompetens för den som leder människor som arbetar i kreativa yrken. För att kunna uppnå detta måste man dock inse och re­spektera vissa grundläggande saker, som till exempel att det är svårt att utifrån en okulär besiktning se skillnad mellan den som arbetar effektivt och den som stressar. Den som är fri och känner sig litad på behöver inte fokusera på att ge sken av att vara upptagen, vilket gör det lättare att hamna i ett tillstånd av inre flow där hälsan inte riskeras och där arbetet flyter på effektivt utan att kvaliteten på resultatet påverkas negativt.

Essensen i Newports tankar om långsam produktivitet, som förmedlas via bokens många tänkvärda berättelser och intressanta exempel, är att om man arbetar fokuserat och enträget med något viktigt som måste hålla hög kvalitet, kommer arbetet med tiden att leda till mer resultat än man tror även om eller kanske just för att det går långsamt. Sensmoralen skulle därför kunna sägas vara densamma som i Aisopos sedelärande fabel om sköldpaddan som springer ikapp med haren.