Meningen med livet är de mänskliga relationerna

I ett känt tankeexperiment blir du erbjuden att ställa en enda fråga och att vara garanterad ett sant svar. Vad skulle du fråga?

Ett förslag är ”vem är det som svarar?”, men det skulle också vara frestande att fråga ”vad är meningen med alltihop?” Det är också den svenska titeln på den vid det här laget 88-årige amerikanske filosofiprofessorn Thomas Nagels mycket spridda introduktion till filosofi från 1987, What Does It All Mean? I boken tar han upp tidlösa frågor som fri vilja, rättvisa och livets mening.

Begreppet ”mening” kan tolkas instrumentellt, som ett medel för att nå ett högre mål, men när det gäller livet rymmer frågan ett underförstått antagande att där finns en av oss oberoende avsikt med vår existens.

Nagels syn på den frågan är nykter. Inget är beständigt; finns någon mening måste vi finna den i våra egna liv. Även om det vi gör kan förklaras eller rättfärdigas kan ingen av dessa förklaringar förklara meningen med livet som helhet. Föreställningen om en evighet hos Gud är en idé om något som kan förklara allting annat utan att själv behöva förklaras. Vilket svar skulle inte föda ännu ett ”varför”?

Men kanske behöver vi en föreställning om något mer för att livet ska vara uthärdligt? I boken One Life to Lead. The Mysteries of Time and the Goods of Attachment hävdar den amerikanske filosofen Samuel Scheffler, verksam vid New York University, att våra emotionella och ­sociala bindningar och anknytningar, attachments, till andra människor och till projekt och uppgifter, är förutsättningen för att kunna leva vårt enda liv på ett gott och tillfredsställande vis. Banden till andra ger inte bara livet innehåll, utan formar också våra val. Livet ska delas, opartiskhet och autonomi är överskattat. Hållningen gör att han underkänner utilitarismens strävan mot lyckomaximering utan personliga hänsyn.

En gång i tiden var Scheffler student hos Nagel, vilken har recenserat den forne adeptens bok i London Review of Books. Och Scheffler refererar – uppskattande om än med reservationer – till den tidigare läromästaren.

Titelns dubbeltydighet har täckning i boken. One Life to Lead; vi har ett enda liv att leva, och detta liv bör vi försöka styra och förvalta. Men hur kan man forma sitt liv när så mycket ligger utanför vår kont­roll? Vi är dömda att leva i ett flyktigt nu som omedelbart blir nyss, och framtiden är okänd. En lockelse i fiktionen är att den narrar oss att tro att det finns något slags mening i händelsekedjan mellan början och slut, att livets skeenden ingår i en berättelse. 

Att leva/leda sitt liv är ett ”intellektuellt utmanande och känslomässigt krävande åtagande”, konstaterar Scheffler.

I boken Anspråkstagen. Människans bot mot meningslösheten (2026) är religionshistorikern David Thurfjell inne på samma spår. Att uppleva sig behövd, att få ett uppdrag, att förväntas ställa upp för ett sammanhang som är större än man själv kan vara ett sätt att uppleva ”mening” i en känsla i stället för en övertygelse.

Böcker som dessa är de senaste tillskotten i en omfattande genre där tänkare alltsedan antiken har resonerat kring hur man bör leva. Till de filosofiskt grundade verken kommer en ocean av självhjälpslitteratur, ”inspirationscitat” och carpe diem-visdomar. Sammantaget blir det en labyrintisk stormarknad av livsråd där vi irrar omkring och ”söker frågan / på vilken livet är ett svar”, som Willy Kyrklund uttryckte det.

Scheffler refererar till andra filosofers verk, men han avstår till stor del från att luta sig mot ideologi, teori och generella principer, utan vill rota sin framställning i hur livet ter sig i vardagslag. Han avråder särskilt från att ”neutralisera” synen på omvärlden genom att frigöra sig från känslor och preferenser. Nära förbindelser och engagemang gör oss visserligen sårbara för sorg och förlust, men den distansering som somliga filosofiska och religiösa riktningar förordar likställer Scheffler med att fly från livet.

I långnovellen Ensam från 1903 ut­­tryckte August Strindberg en annan uppfattning: ”Ingenting äga, ingenting önska, det är att göra sig oåtkomlig för ödets värsta slag. Men att samtidigt ha pengar tillräckligt, och därigenom känna att man kan få, om man vill, det är lyckan, ty det är oberoendet och en sida av friheten.”

För Scheffler är relationer och anknytningar intimt förbundna med vår erfarenhet av tid. Vi är del av ett historiskt sammanhang, vi bär vårt förflutna och våra idéer om framtiden inom oss, och allt detta färgar våra värderingar och formar våra liv. Känslor och attityder ändras över tid, och den asymmetri han ser mellan uppfattningen av framtid och förflutet leder till frågor som varför det anses normalt att sorgen efter en älskads död klingar av med tiden – sorgens orsak består ju – medan till exempel tacksamhet förväntas vara varaktig. Och varför gläds vi mer åt ett förväntat nöje än något roligt i det förflutna?

I en tidigare bok, Death and Afterlife (2013), behandlas också frågor om livsinnehåll och mening. Här är utgångspunkten att mänsklighetens fortsatta existens för oss är viktigare än vår personliga överlevnad. Kanske är det ett sekulärt substitut för evigt liv. Att nästan alla nu levande människor kommer att vara döda om hundra år är en insikt vi bär med jämnmod, men en meteoritkrock som betyder mänsklighetens undergång skulle ses som en katastrof. Ett långsammare scenario med samma effekt målade P.D. James upp i boken The Children of Men från 1992, där mänskligheten ­plötsligt blir infertil.

Man kan invända att omtanken om kommande generationer förefaller ganska ljum med tanke på hur lite som görs för att bromsa vad som kan vara en annalkande klimatkollaps. Men Scheffler utgår gärna från vissa hållningar och värden som vore de odiskutabla eller omistliga. Det ger författaren svängrum i argumentationen, men blir också något av en tvångströja för läsare med avvikande uppfattning. Han utnyttjar problemformuleringsprivilegiet, och det händer att frågorna får drag av tendentiös konstruktion.

Att åldrandet för de flesta medför att de så viktiga förbindelserna glesnar är ett faktum som dränerar livet på innehåll. Men att välja att inför risken att bli sårad eller sviken avhålla sig från nära relationer och beroenden ingår liksom inte i bilden. 

Och besväras vi verkligen av att förena tanken på att vi är beständiga varel­ser vilkas liv löper över tid med att vi ständigt befinner oss i nuet? Ett annat problem är mångordigheten och fotnotssjukan. 
Schefflers tendens till omtagningar och detaljresonemang gör läsningen onödigt trög. 

I händerna på en sträng redaktör hade boken blivit tunnare utan att förlora i halt, dessutom befriad från plattityder av typen att om vi sätter värde på en vänskap så gäller det både personen i fråga och vänskapen som sådan.

Men här finns trots invändningarna åtskilligt att reflektera över. Schefflers credo, att det är anknytningar som skänker innehåll, om än inte mening, åt livet kommer mig att tänka på några rader ur Lars Forssells sonett ”Om giftet dödar havet” som frammanar en vacker och trösterik bild:

I havet sjunker stunden vi har varit

Bråddjupet famnar oss. Vi har befarit

ett hav som återtagit oss. Vi är ett hav

Om nu en ”högre” mening saknas gäller det att sätta värde också på det som inte bär på ett löfte om bestående i någon form, på sina relationer, och att liksom barn finna glädje i att göra saker för deras egen skull.

Det låter sig sägas, och det kommer ändå inte att hindra oss från att fortsätta att ställa frågan som Thomas Nagel använde för sin boktitel. Ett möjligt svar som åtminstone ibland tycks ligga sanningen nära står att finna i Voltaires Candide från 1759: ”’Men vad är då meningen med vår värld?’ envisades Candide. ’Varför har den blivit till?’ ’För att reta gallfeber på oss’, genmälde Martin.”