Nya besked från en bisarr postsovjetisk diktatur

Under senare år har turismen till Centralasien ökat kraftigt, och det tycks särskilt vara en av de forna Sovjetrepublikerna som lockar: Uzbekistan. Inte så konstigt, kanske, med tanke på att landet är hem för anrika städer längs Sidenvägen, som Buchara och Samarkand, med turkosa kupoler som gör sig utmärkt för ett snyggt Instagraminlägg. Än mer så eftersom dessa länder ännu har något mystiskt, rent av exotiskt, över sig.

Att turister numera flockas till Uzbekistan har inte bara med trender att göra – landet har också blivit öppnare, och enklare att resa till. Dessutom marknadsför sig landet nu internationellt, exempelvis genom att samarbeta med Louvren kring en utställning om landet 2022, eller genom att sponsra en årlig kulturfestival i centrala London som jag själv hade nöjet att besöka under en förmiddag 2024. Medan en uzbekisk popsångares lena basröst då­nade från scenen såldes traditionella produkter till överkomliga priser, och kön till gratisserveringen av nationalrätten plov sträckte sig lång. 

Bilden av en smått bisarr postsovjetisk diktatur, för svenskar kanske mest bekant från Telias muthärva i landet, är alltså under förändring.

Detta öppnande gentemot omvärlden är en av effekterna av det tronskifte som skedde 2016, när landets förste president Islam Karimov dog och hans kronprins Shavkat Mirziyoyev tog över tyglarna. Karimov var en före detta partipamp i Sovjetunionen, som vid sammanbrottet 1991 sömlöst bytte roll från kommunistisk administratör till landsfader i den plötsligt självständiga republiken. I detta var han knappast unik i Centralasien – samma sak skedde i Kazakstan och Turkmenistan. Ideologin byttes ut, men ledarskiktet – och dess auktoritära metoder – bestod. Uzbekistan fick snart sin egen version av gulagläger, varken fri press eller opposition fanns på kartan och centrala delar av ekonomin fortsatte att styras politiskt.

När Shavkat Mirziyoyev, som tjänat som Karimovs premiärminister och själv hade ett förflutet inom den sovjetiska partiapparaten, tog över var det nog få som väntade sig stora förändringar. Kanske var det därför glädjen blev särskilt stor när Mirziyoyev plötsligt utlovade ett ”nytt Uzbekistan” och sjösatte omfattande liberaliseringar av den djupt auktoritära regimen.

Det är detta skifte som journalisten Joanna Lillis undersöker i sin nya reportagebok Silk Mirage. Lillis har länge bott i regionen och har, utöver att rapportera för en rad engelskspråkiga medier, tidigare skrivit den läsvärda boken Dark Shadows, om det moderna Kazakstan. Medan mycket rapportering om Centralasien fokuserar på geopolitiska perspektiv och större makters relation till regionen, arbetar Lillis mer med att skildra ländernas inre dynamik. Men till skillnad från Dark Shadows, där hon försökte teckna Kazakstans hela postsovjetiska erfarenhet genom en mängd olika nedslag, är Silk Mirage mer avgränsad – här är det Mirziyoyevs reformer som står i fokus, och huruvida de faktiskt har skapat ett öppnare Uzbekistan eller om de snarare bör betraktas som kosmetiska ingrepp för att bättra på landets image utomlands.

Det är en lika givande som skrämmande bok, baserad på åratal av intervjuer och resor. Lillis håller sig inte bara till Uzbekistan, utan reser också till Turkiet och – faktiskt – Sverige, för att intervjua exiluzbeker som flytt politiskt förtryck. Boken ger även en god kontext kring Uzbekistans historia, med särskilt fokus på Karimovårens övergrepp, men också gentemot den sovjetiska och tsarryska erfarenheten. 

På senare år, och i synnerhet efter invasionen av Ukraina, har det blivit vanligare att betrakta Rysslands expansioner över Eurasien ur ett kolonialt perspektiv. Detta är, som historikern Adeeb Khalid visat i sin majestätiska bok Central Asia. A New History from the Imperial Conquests to the Present, särskilt uppenbart i Moskvas relation till Centralasien. Den ryska utbredningen där, etablerandet av nya städer och inflyttningen av bosättare följde samma logik som exempelvis USA:s expansion västerut under samma tidsperiod.

Regionen blev snabbt föremål för utsugning av råvaror; när det amerikanska inbördeskriget orsakade en kollaps på den globala bomullsmarknaden fick de nyvunna landområdena i Central­asien, och i synnerhet dagens Uzbeki­stan, svara för att den ryska textil­industrin ändå skulle hålla sig flytande. Bomull hade visserligen länge varit en viktig gröda i området, men den fick nu en tydligt framflyttad roll. Detta befästes än mer efter ryska revolutionen, när bomullsproduktionen industrialiserades och började följa de statligt bestämda produktionsmålen. Bomullen är än i dag en central del av Uzbekistans industri, och syns bland annat i landets officiella statsvapen.

Det fanns förstås en baksida. Bomullsodling kräver stora mängder vatten, och för att öka mängden odlingsbar mark användes vatten från Central­asiens två dominerande floder, Amu Darya och Syr Darya – något som resulterade i att den vidsträckta Aralsjön, på gränsen mellan Uzbekistan och Kazakstan, i dag har reducerats till tre förgiftade småsjöar, isolerade från varandra av den öken, förgiftad av bekämpningsmedel som följt med flodvattnet, som uppstått på vad som en gång var sjöbotten.

Att omledningen av vatten skulle få ett sådant katastrofalt resultat var oväntat för de boende i regionen men en del av kalkylen i Moskva. Där var man medveten om vilka konsekvenser bevattningsprojekten skulle få men valde att gå vidare ändå. Det fiske som Aralsjön möjliggjorde stod sig nämligen slätt gent­emot fördelarna med att öka bom­ulls­produktionen – ett av många historiska exempel på hur naturen, och människor som livnär sig på den, får ge vika för drömmen om modern produktion.

Bomullsproduktionen krävde även stora insatser från säsongsarbetare. Lillis beskriver hur det under Sovjettiden närmast var norm att skolbarn varje år skickades ut på fälten för att hjälpa till med skörden. Trots att kritik mot barnarbetet började luftas redan under glasnost fortsatte det ända in på 2000-talet. Först efter internationella protester slutade Karimovregimen att skicka ut barn på fälten – men kompenserade för arbetsbortfallet genom att i stället tvinga ut fler vuxna för att se till att de ännu statligt uppställda bomullskvoterna skulle mötas. 

Detta tvångsarbete var en av flera saker som avskaffades när Mirziyoyev kom till makten och påbörjade arbetet med ett ”nytt Uzbekistan”. Snart tillkännagav presidenten även att fängelsekomplexet Jaslyk, modellerat efter de sovjetiska gulaglägren, skulle stängas. Den under Karimovs styre ännu hårt kontrollerade ekonomin liberaliserades, och från politiskt håll började man på allvar tala om landets problem med korruption. Även om det senare fortfarande är ett stort problem för Uzbekistan, där personer från presidentens krets ännu har en genväg till att berika sig, märktes förbättringar i företagsklimatet. Tack vare Mirziyoyevs reformarbete utsågs landet 2019 till Country of the Year av The Economist. Vidare ökade pressfriheten, och presidenten själv uppmanade journalister att rapportera kritiskt. 

Men inte alltför kritiskt, skulle det visa sig. Lillis intervjuar flera journalister som visserligen beskriver sin situation som bättre än under Karimovåren, men också som mer arbiträr. Ännu finns vissa ämnen som regimen inte ser med blida ögon på att det rapporteras om, men exakt vilka det är blir svårt att veta, då spelplanen nu är otydligare. De journalister Lillis intervjuar beskriver att detta i stället leder till självcensur kring ämnen som kan vara känsliga för regimen, och att de ibland alltså agerar mer restriktivt än nödvändigt då de inte vet var gränsen går. 

Att direkt kritisera presidenten är dock fortfarande omöjligt.

Utrymmet för politisk opposition visade sig också fortfarande vara begränsat, och de som trots allt försöker utmana regimen riskerar att mötas med en häpnadsväckande brutalitet. Lillis intervjuar bland andra musikern Jahongir Otajonov, som planerade att utmana presidenten i valet 2021. Han upplevde snabbt en sådan press uppifrån, med tillsägelser om vilket parti han fick kampanja för och inte, och inställda konserter, att han drog tillbaka sin kandidatur. Det slutade dock inte där – ett halvår efter valet blev han kidnappad, misshandlad och hotades med våldtäkt om han inte upphörde med alla politiska aktiviteter.

Föga förvånande vann Mirzi­yoyev valet, med cirka 80 procent av rösterna. Denna andra mandatperiod för den nye presidenten skulle också, enligt konstitutionen, bli hans sista – men lägligt nog menade han i sitt segertal att han under kampanjen märkt av en vilja hos befolkningen att anta en ny grundlag. Med en ny konstitution på plats skulle antalet mandatperioder nollställas, och alltså möjliggöra ytterligare två mandatperioder för presidenten. 

Försöket att ändra konstitutionen ledde emellertid till oanade konsekvenser, som än en gång visade att regimen inte ville låta sig utmanas. 

I förslaget till ny konstitution drog man tillbaka den autonoma status som regionen Karakalpakstan haft sedan Sovjettiden, något som ledde till stora protester i detta glesbefolkade område, som upptar runt en tredjedel av Uzbekistans yta. Vissa menade att sveket från Tasjkent visade att det nu på allvar var dags för ett självständigt Karakalpakstan.

Enligt Lillis är det oklart hur många civila som dog när säkerhetsstyrkorna försökte slå ner protesterna; den officiella siffran är 21, men människo­rätts­organisationer har menat att det snarare rörde sig om minst 55. ­Mirziyoyev anslog visserligen en försonande ton, och meddelade att ändringen av Karakalpakstans autonoma roll skulle dras tillbaka – men han vägrade att tillåta en internationell utredning kring vad som skett under protesterna. Medan endast tre poliser dömdes, ställdes tusentals civila inför rätta, och många fick fängelsestraff.

Dessa nedslag skrapar bara på ytan av Lillis breda projekt, som också sträcker sig mellan ett islamistiskt uppror, Karimovs samarbete med USA efter 11 september, och konflikterna kring ”Centralasiens Guernica”. 

Visserligen hade jag uppskattat ett sammanfattande, avslutande kapitel – boken slutar aningen abrupt med ett reportage om traditionella textilhantverkare. Jag kan också sakna något om hur landet påverkas av den allt viktigare roll som Centralasien har fått, särskilt i och med Kinas ”nya Sidenväg”, men också på grund av andra planerade transportrutter över Eurasien. Även om Lillis styrka är att hon lägger sig närmare lokala skeenden, som annars lätt reduceras till geopolitiska brickor i ett mycket större spel, så påverkar ju också skiften i omvärlden ett lands lokala utveckling.

Slutsatsen i Silk Mirage är ändå tydlig: Mirziyoyevs reformarbete har knappast varit inriktat på att faktiskt demokratisera landet. Samtidigt står det klart att regimen inte alls är lika auktoritär som under Karimovåren. På sätt och vis påminner dynamiken om den mellan Stalin och Chrusjtjov – den senare gjorde under sitt ”töväder” Sovjetunionen öppnare, utan att för den delen släppa greppet om makten. 

I vår alltmer multipolära värld blir denna typ av lättnader också ett sätt att öka legitimiteten för auktoritära regimer, genom att skapa potential för ”mjuk makt” – även diktaturen Saudi­arabien har ju till exempel genomfört vissa reformer under kronprins Muhammad bin Salmans ledning, något som redan tycks ha förbättrat landets globala image.

Silk Mirage är en intressant studie av dessa komplexa skiften, som visar att termen ”diktatur” kan ta sig många olika uttryck, där förtrycket kan skifta både i form och i omfattning – utan att för den delen upphöra.