Är sexarbete slaveri?

Årets stora vinnare på Oscarsgalan blev filmen Anora, ofta beskriven som en socialrealistisk Pretty Woman där den kvinnliga huvudpersonen, en strippa i New York, erövrar större agens.

Anora är en del av en trend – på senare år har alltmer ljus riktats på sexindustrin. Andra filmer som fått mycket uppmärksamhet är Paying For It, där huvudpersonen söker tröst hos prostituerade efter ett havererat förhållande, och det svenska dramat Pleasure, som tar itu med porrfilmsbranschen. Nämnas kan också Poor Things – där arbete på bordell skildras, och serier som Dying for Sex och The Idol.

I sitt tal på Oscarsgalan riktade sig Anoras regissör Sean Baker direkt till sexarbetarna, tackade dem och uttryckte sin djupaste respekt. Baker har sagt sig vilja arbeta emot stigmatiseringen av sexbranschen, och för en avkriminalisering. Men det är en kontroversiell fråga, inte minst i Sverige. Åsikterna går isär, även bland feminister.

År 1978 myntade feministen Carol Leigh begreppet sex work. Med sexarbete avses alla jobb där erotiska tjänster säljs, oavsett om fysisk kontakt förekommer eller inte. Dessa yrken ska dessutom vara frivilligt valda, inte påtvingade, som vid trafficking eller utnyttjandet av minderåriga. Med benämningen ville Leigh slå fast att ”sex work is work” och att sexarbetarna ska ha samma rättigheter som andra.

Men, menar kritikerna, kan försäljning av sex verkligen vara arbete i vanlig mening? Sexarbete exploaterar ju de svaga i samhället. Gamla maktstrukturer upprätthålls: Rik man köper fattig kvinna, gammal köper ung, vit köper svart. Kan man säga att arbetet är fritt valt – beror det inte på desperation och brist på alternativ?

Team Leigh kontrar: När allt sexarbete fördöms riskerar de som arbetar i branschen att marginaliseras ytterligare, och solidaritet med deras sak försvåras. Jobben finns ju, oavsett vad man må tycka, och därför bör fokus ligga på att värna arbetarnas rättigheter snarare än på att moralisera.

I antologin Sex Work Today är perspektivet just sex som arbete. Här samlas ett trettiotal texter, alla med sexarbetarnas perspektiv i fokus. Främst intervjuas den yngre generationen, företrädesvis kvinnor från USA och Kanada. Perspektivet är feministiskt och intersektionellt: hudfärg, sexuell läggning, ålder och kön lyfts fram.

Antologin ger en inblick i vad som verkar vara en tajt gemenskap, och tillägnas också sexarbetare och deras allierade.

Själv är jag väl närmast allierad. Genom en nära vän som är strippa har jag vistats en del i branschen genom åren, och nu när hon blivit chef för en klubb står jag ibland i kassan och erbjuder ”dansshow och en iskall öl för 500 spänn” – fylld av motstridiga känslor; ofta lyckorusig i den inkluderande och varma atmo­sfären, ibland obekväm och skamsen på grund av kommersen, och ibland en aning uttråkad.

Många utmaningar som beskrivs i Sex Work Today känner jag igen. Men antologins fokus på strukturer tränger undan de personliga berättelserna. Man kan knappast anklaga författarna för att vara moralister i gammeldags bemärkelse, men här finns istället ett annat slags moralism, en tvärsäkerhet som skymmer sikten. Gamla skygglappar byts mot nya.

Mest angeläget blir det när en mer personlig röst framträder, som i kapitlet om sexuell assistans till funktionshindrade. Här möter vi sexsamariten Julia vars rörelsehindrade moster hela livet förgäves drömde om en parrelation. Kanske är det på grund av henne som Julia jobbar med det hon gör. Även om det inte är någon relation som sexsamariter säljer, men väl ett mått av närhet.

När en säljare och en köpare ses under en längre period kan starka band växa fram. Så valde en kund att ha just sin sexsamarit vid sin sida när hon efter många år av kronisk smärta avslutade sitt liv genom assisterad dödshjälp. Är det en deprimerande eller en fin bild? Kanske bara sann.

Julia känner empati och solidaritet med sina kunder, och menar att mötet mellan de två marginaliserade grupperna – sexarbetare och funktionshindrade – öppnar otroliga möjligheter. Men för kritikerna är frågan ett rött skynke. Den sexuella assistansen ses av dessa som prostitutionens trojanska häst.

Och solidaritetsflaggen är därför falsk. För sexuella tjänster mot betalning är inte solidariska handlingar. Betalningen omöjliggör det. Den solidariska handlingen måste per definition ske frivilligt. Andra invänder att sexsamariter befäster bilden av funktionsvarierade som oattraktiva och oförmögna att själva skaffa sig sexuella relationer. Och så den givna frågan: Är sex en mänsklig rättighet, och för vem i så fall?

Julia jobbar i Schweiz, där yrket är lagligt. Också i Nederländerna ger vissa kommuner bidrag för sexuella tjänster till behövande, och i Danmark finns sexrådgivare som kan förmedla kontakter med sexsäljare.

I Sverige går utvecklingen istället mot en hårdare reglering. Sedan 1999 är det som bekant förbjudet att köpa, men inte att sälja, sexuella tjänster och från och med den 1 juli i år har lagen skärpts så att också sexuella tjänster på distans, som webcam-sex, innefattas. Innebär förbudet ett starkare skydd mot sexuell exploatering, eller är det ett uttryck för moralism som främst slår mot sexarbetarna själva?

Klart är i alla fall att sex är till salu på fler sätt än någonsin tidigare. Fältet är brett och växande. Med digitaliseringen har nya affärsmöjligheter och roller följt. En företeelse på frammarsch är hyperrealistiska sexdockor. På bordellen Cybrothel i Berlin sköter ägaren Alexis om dockan Kokeshi. Sittande i en skrubb ser hon allt som händer i dockans rum, och hon talar genom en högtalare installerad i plasthuvudet.

Bordellen går bra, verksamheten växer. Utbudet har utökats med den alvlika Hito som älskar gaming och hardcorepornografi, den bisexuelle, blonde hunken Guy Rider samt en illröd aliendocka med honungslent hypnotisk stämma. Alla har de sina skötare, röster och distinkta personligheter.

Enligt studien The Future of Sex Report kommer en av tio unga vuxna att ha haft sex med en humanoid robot år 2045. En lovvärd utveckling, menar en del – för då räddas ju riktiga människor från branschen – medan andra är rädda att förlora sitt levebröd.

En annan ny nisch i den digitala eran är finansiella dominatrixer, så kallade findommes – oftast kvinnor som tar emot pengar från män. Själva transaktionen är grejen, kan man säga. Männen, som kallas finsubs, går igång på själva givandet i sig, kontrollförlusten. Att istället för ett tack få en förolämpning och kanske även en bild på den dyra designerväskan dominatrixen köpt.

Swish som sex, alltså. Och betalföretagen lägger mycket energi på att få användarupplevelsen så stimulerande som möjligt.

Allt är till salu inom sexbranschen. Ta till exempel sugardejting, där det inte sällan är känslan av ett förhållande som saluförs. I standardfallet är det en ung kvinna som har sex med en äldre man i utbyte mot resor, tjänster och pengar. En cementering av förlegade könsroller och en varufiering av mänskliga relationer, kan man tänka.

Men flera av dessa tjejer ser det tvärtom – som en motståndshandling mot patriarkatet och ett sätt att omfördela resurserna. Hela den heterosexuella dejtingkulturen är kvinnoförtryckande i grunden, menar man. Varför ska en kvinna nöja sig med en slapp snubbe som aldrig betalar? Det är bara puckat att inte slå mynt av sitt sexuella kapital, säger en av de intervjuade.

Och uppenbarligen attraherar tanken många – på en av de större webbplatserna för den här typen av dejting går det fyra yngre kvinnor på varje äldre man.

Är detta kapitalism i dess råaste form? Samtidigt beskrivs sexbranschen ibland precis tvärtom, som en motpol till kapitalismen, en rebellisk handling mot det giriga, nyliberala samhället. Sexarbetaren är hon som från marginalen pekar ut centrums perversitet. Och hur sunt är det moderna arbetslivet egentligen?

I diskussionen om sexarbete ställs frågor om makt, våld och frihet på sin spets. Kapitalismen belyses ur olika perspektiv, medan könsroller befästs och ifrågasätts.

Men antologin Sex Work Today ägnar mindre utrymme åt filosofiska frågor, och mer åt konkreta och praktiska aspekter. Sexarbetarnas perspektiv är framträdande och texterna ger insyn i samtidens sexindustri, särskilt den digitala erans nya tjänster samt hur man navigerar på fältet som feministiskt skolad akademiker och sexarbetsaktivist.

Vill man ha en personlig ingång rekommenderas istället filmer som Anora, Paying For It och Pleasure. Eller, för den delen, ett besök på en riktig strippklubb.

Själv står jag efter läsningen återigen i klubbens kassa och säljer dansshow och en iskall öl för 500 spänn – litet mer påläst och litet mer övertygad i min egen ambivalens.