Skärmarna gör oss ensamma

Djävulen sitter i digitaljerna. Jag kan inte låta bli att upprepa det här; orden dyker upp i tanken under läsningen av österrikiska sociologen Laura Wiesböcks Digi­tale­ Diagnosen – om ”psykisk hälsa som sociala medier-trend” som det heter i underrubriken.

Wiesböck är sakkunnig på området, leder en forskargrupp som undersöker ”digitalisering och social transformation” i Wien, och är dessutom regelbunden skribent i både dags- och vetenskaplig press. I en intervju på hemmaplan nyligen har hon sagt: ”Det heter ofta idag att fler människor insjuknar psykiskt, men det vet vi inte. Hur som helst blir fler personer dia­gnosticerade. En objektiv gräns mellan frisk och sjuk finns inte.”

Vad som gäller som psykisk sjukdom, vad som ses som ”normalt” och vad som räknas som ”avvikelse” är ju föremål för ständiga samhälleliga förhandlingar. Inte sällan under trycket från härskande ideologier. På de digitala plattformarna svämmar samtidens psykoterapeutiska kultur, med sin diagnosmani, över sina bräddar. Och in i mottagliga och kroniskt uppkopplade unga sinnen.

Wiesböck är övertygande i sin skildring och analys av det som pågår. Allt är inte nytänkt, men hennes blick är avslöjande, och ser symtomatiska drag i vårt hyper­individualistiska nu. Det är en viktig bok; den ger en dyster bild och borde mana till besinning.

Framförallt belyser Wiesböck fenomenet självdiagnosticerade mentala tillstånd och sjukdomar, från depression och social fobi till adhd. Men också hälsotänkandet som sådant, dess överhöghet i vår livsstil, och vad det gör med oss. Visst, det kommer mycket gott med lättillgängliga psykisk hälsa­kanaler på nätet. Bland annat av­stigmatiseras psykisk ohälsa. Man kan prata om det. Men vi får inte vara blinda för avigsidorna.

Laura Wiesböck sätter bitvis in sitt ämne också i en social­politisk kontext. Som då hon resonerar om vilken roll nyliberalismen spelar för utvecklingen. Hon pekar rentav på ett uppenbart samband mellan den och ett stigande antal psyksjukdomsfall. Wiesböck kopplar så, mer specifikt, ihop dessa ohälsotendenser med det som försiggår på mental health-kanalerna online – alltså också själva innehållet, som konsumeras och överkonsumeras.

Ungefär såhär: individen blir allt ensammare med ansvaret för sin (psykiska) hälsa; hon förväntas ägna sig åt self-care – ett annat flitigt förekommande ord i sociala medier. Ett oändligt och växande utbud av mental health-tips där går hand i hand med en tilltagande privatisering och kommersialisering av hälsosystemet i stort.

Även i digitala kanaler utlovas man bli ”sin bästa version” efter ett antal besök, och detta helt utan att behöva checka ut från det samhälleliga prestationsmaskineriet. Allt sker i självoptimeringens tecken; yoga, meditation, mindfulness… också teknikerna för att ”må bra” är integrerade i samma logik.

På nätet finns hela affärs­modeller på mental health-temat; de influerare som poserar där är vanligen självutnämnda experter, kanske med egen erfarenhet av psykisk ohälsa, men utan utbildning och sakkunskap. I all välmening, troligen. För det mesta. Men okunnighet och ensidighet kan leda till direkt fara för ”följarna”. Och: i den här oordnade digitala världen blandas kliniska sjukdomstillstånd ideligen ihop med obehagliga men helt vanliga mänskliga känslolägen, friskt med sjukt. Vi har regelbundet kunnat läsa om följderna: att så många unga söker psykologhjälp efter alldagliga motgångar.

Algoritmerna bidrar till ensidigheten, som vi vet. Och strukturerna främjar innehåll som skapar starka reaktioner; det får högre ”relevans”, gynnar kategoriseringar. Nyansering, komplexitet och motsägelser motarbetas.

Den potential för pedagogisk och verkligt hälsobringande verkan som uppenbart finns i grundtanken med sociala medier motverkas av att likes, följare och popularitet är huvudmotorn i det hela, inte sanning och äkthet. I centrum står snarast själva uppvisningen, skärmshowen. Som i de depressioner som gestaltas på Sad Girl-communities – antalet besök på #sadgirl på Tiktok sägs vara i miljardklassen. På samma plattform har #selfdiagnosis över 22 miljoner besök.

Men om ens sjukdom inte yttrar sig som det beautiful suffering som gör sig bra på skärmen? Den verksamhet som ständigt finns ett klick bort kan i själva verket innebära ökat stigma för verkligt sjuka, och en trivialisering av svår psykisk sjukdom, som Wiesböck påpekar. Språkbruket, det utbredda och lättsinniga användandet av psykiatriska sjukdomsbeteckningar, också i dagligt tal, är en väsentlig ingrediens här.

Mental health-influerare rör sig i ett gungfly, ett träskartat land mellan avstigmatisering, igenkänning och samhörighetskänsla, glamourisering och kommersialisering av psykiska sjukdomstillstånd. Den som där träder in hamnar samtidigt i jämförelseprocesser: sådana utlöses av sig själva hos flertalet konsumenter av sociala medier-innehåll.

En självdiagnostisk online­kultur på psykisk hälsa-temat utövar stark dragningskraft på identitetssökande ungdomar. Att ton­åringar ofta anger psykiatriska diagnoser i presentationen på sin sociala medier-profil är ett tecken i tiden; sjukdoms- eller dia­gnos-statusen kan bli ett nytt sätt att höra till. Vilsna, känsliga, tonårssinnen kan känna en lockelse att ta till sig en psykisk diagnos, i en rörig och krävande tillvaro.

Ett frekvent hälsotemana på Tiktok är adhd. Klipp om ”dolda tecken på att du har adhd”, ”hur min adhd-hjärna känner sig” och liknande finns det hur många som helst av. Åtskilliga av dem hänvisar till allmänna kännetecken på exempelvis koncentrationssvårigheter, av den sort som alla kan få då och då. Symtom är dessutom lätta att övertolka. Särskilt vid överintag av intryck och information om saken. Laura Wiesböcks nyktra syn på adhd-boomen: att ouppmärksamhet och hyperaktivitet är följden av ett samhälle som kräver allt högre funktion och prestation. Också av barn. En diagnos som adhd kan bli en ”förklaring” till okoncentrerat beteende. En lättnad. Till och med en ”identitet”.

Att sedan standardproceduren för att hantera olika ”funktionsvariationer” och tillstånd är me­dicinering är en farsot i sig. Med oöverskådliga följder på sikt. Det behöver knappt nämnas att utbredningen av online-länkar i ämnet psykisk hälsa ständigt skapar nya produkter och nättjänster. Just nu är bland annat ”healing-
coacher” i ropet, som erbjuder sådant som en ”healing-resa” i­ ”healing-space”. Också för traumatiserade människor.

En neoliberal företeelse som Laura Wiesböck kritiserar särskilt i sin bok är den ”healthism” som sprids från USA via de digitala plattformarna: hon ser den också spilla över alltmer på vår männi­skosyn, och på föreställningarna om mänsklig samvaro. ”Psykisk hälsa” förenklas och banaliseras till ett individuellt mål, som det gäller att själv jobba mot. Genom self-care.

Några gånger är tankegångarna i boken väl tillspetsade. Viss spretighet uppstår också, av avsnitten ”Den psykiatriska inordningen av patriarkal manlighet”, och ”Psykiskt sjuka förövare” – även om de är nog så intressanta.

Desto mer relevant ter sig slutkapitlet, Wiesböcks ”Plaidoyer för mellanmänsklig ambivalens och tröst”. Ja, är inte det vad världen behöver idag? Här ingår avsnittet ”Mot rationalisering av mänsklighet”, som varnar för det tilltagande oskicket att i namn av den egna psykiska hälsan sortera bort ”toxiska” människor eller relationer. För att ”värna om sin energi och sina gränser”. Även relationer ska fungera effektivt, utan störningsmoment; eventuella problem avhandlas ”lösningsorienterat”, med sikte på förnyad och full funktionsduglighet.

Fast folk egentligen, lite till mans, kanske bara är splittrade, sorgsna, ensamma… och hjärntrötta.