Skräckvälde för folkets och frihetens skull

Den franska revolutionen är den paradigmatiska i branschen. De amerikanska, ryska och kinesiska revolutionerna i all ära, men den franska är den de flesta tänker på när de hör talas om revolutionär verksamhet – hur ett folkligt uppror störtade en egenmäktig tyrann som omgiven av fursteslickare levde ett överdådigt liv medan folket, den stora massan, levde i svält och elände.

Trots att det har gått flera sekel sedan oroligheterna utbröt i Paris råder ingen samstämmighet bland historiker om hur man rätt ska värdera revolutionen. Var den redan från början ett projekt dömt att sluta i ett blodbad eller var den ett av de största emancipatoriska projekten i mänsklighetens historia?

Historiker är överens om att den började 1789, men de är oeniga om när den slutade. Somliga förlägger dess slut till Robespierres fall 1794 eller till Napoleon Bonapartes Machtübernahme 1799, medan andra ser den i ett längre perspektiv. 

I sin stora bok La révolution skrev den inflytelserike franske historikern Fran­çois Furet att hans ”centrala idé är att först republikanernas seger över monarkisterna 1876–1877 ger det moderna Frankrike en regim som varaktigt knäsätter samtliga 1789 års principer: inte bara medborgerlig jämlikhet utan också politisk frihet”. Med så komplexa och långvariga fenomen som franska revolutionen finns det knappast några slutgiltiga och absoluta sanningar där någon får sista ordet. Historia är ingen exakt vetenskap, om den nu alls är en vetenskap. Böckerna fortsätter att komma och det är bara att tacka och ta emot.

För mer än 50 år sedan publicerade en ung engelsk historiker, Keith Michael Baker, ett, skulle det visa sig, standardverk om den revolutionära upplysningstänkaren Condorcet, som i sina skrifter skisserade matematiska modeller för hur ett gott och rättvist samhälle bör administreras. 

Med förnuftets hjälp var det möjligt, trodde Condorcet, att skapa ett både rättvist och välfungerande samhälle där egenintresse balanseras med medkänsla med samhällets olycksbarn. Han var en av de första förespråkarna för det moderna liberala samhället.

Nu, ett halvsekel senare, kommer Baker, som länge har varit professor i historia vid Stanford University, ut med en mäktig biografi på över 900 sidor om Jean-Paul Marat, som ju tillsammans med Robespierre har kommit att utgöra sinnebilden för den passionerade, våldsamma och populistiska sidan av revolutionen, den sida som ledde fram till la terreur, skräckväldet med mass­avrättningar från slutet av 1793 och några månader framöver. 

Det är storverk som det måste ha tagit författaren många år att skriva. Som läsare är man glad och tacksam för att det fortfarande finns forskare som ägnar kanske ett årtionde eller mer åt att skriva en bok. Det är inte bara en detaljerad – ibland nästan alltför detaljerad för den påstått stressade nutidsmänniskan – skildring av Marats händelserika och dramatiska liv, utan också en redogörelse för avgörande skeden av den revolutionära processen, som Baker följer dag för dag, ibland timme för timme.

Han har säkerligen läst det mesta som skrivits om revolutionen och bygger sin bok framför allt på dokument från tiden, referat av ofta, nej vanligen, hätska debatter, som inte sällan slutade i handgripligheter, i politiska församlingar och inte minst på Marats ömsom hätska, ömsom självömkande skriverier. Min enda lilla kritik är att det gott kunde finnas fler bilder på dramats huvudpersoner, bland andra Robes­pierre, Louis Capet alias Ludvig XVI, med flera. En karta över Paris som visar hur alla dessa uppretade folkmassor marscherade fram och tillbaka genom den franska huvudstaden till adresser och gator som sedan dess har ändrat namn hade också varit välkommen.

Marats liv, som sträckte sig från 1743 till 1793, har enligt Baker tre akter. De första två nog så dramatiska – och inte sällan smått komiska – men det är den tredje akten som har försäkrat honom om hans historiska rykte eller vanrykte.

Han föddes i Schweiz. Hans far kom från Italien. Han lämnade hemlandet som tonåring, läste medicin i Frankrike och dök på 1760-talet upp i England. Han hade på något vis lyckats få ihop till ett slags läkarexamen och praktiserade inte utan framgång som läkare. Det kanske inte säger så mycket, för det var ju en tid då läkare skrev ut mediciner som de inte visste något om mot sjukdomar de visste ännu mindre om, allt enligt Voltaire, som hånfullt om än anonymt recenserade Marats tidiga medicinska skrifter. 

Vi vet inte särskilt mycket om Marats liv i England, men helt klart är att många av Marats mest grundläggande politiska principer formades och formulerades i den på engelska skrivna boken The Chains of Slavery. Hans politiska medvetenhet väcktes genom den så kallade Wilkesaffären, där en briljant, besvärlig och bråkig journalist anklagades för att ha förolämpat monarken. När denne herre ändå blev vald till underhuset förklarade dess ledamöter att hans motståndare ”borde ha blivit vald”. En tidig variant av de sentida EU-fasoner som ser till att om folk inte röstar rätt så måste de rösta om tills överheten får som den vill. 

Marat visar redan här en djup misstro mot den representativa demokratin, som ständigt hotar att gå emot folkviljan, till vilken han hyser en absolut tilltro: Folkviljan kan aldrig representeras. Att kungar alltid och överallt försöker kväsa all frihet tar Marat som en självklarhet. Att de ofta lyckas i sitt onda uppsåt beror på folkets feghet och att det låter sig luras av yttre prakt. 

För Marat var religion ett medel för makten att förtrycka folket – den lömska alliansen mellan kungar och präster störtar folket i slaveri. Kristendomen förstör de medborgerliga ­dygderna. 

Marat avslutar sin bok med en pessimistisk betraktelse som rimmar illa med hans revolutionära glöd. Alla furs­tar är despoter och tyranner. ”Friheten går samma öde till mötes som allt annat: Den ger vika för tiden som förstör allt, till lasten som korrumperar allt, till okunnigheten som förvirrar allt, till makten som krossar allt.”

Med sådana övertygelser är det överraskade att han kom att bli en engagerad och rasande journalist och till slut en radikal politiker. Om tiden med naturnödvändighet ödelägger allt som kommer i dess väg, varför då bry sig? Varför inte bara odla sin egen trädgård?

Den andra akten i denna tragedi äger rum i Paris. Marat återvände till den franska huvudstaden 1776. Han etablerade sig snabbt som en framgångsrik och välbetald societetsläkare som, sades det, kunde bota de obotliga. Andra kallade honom ”en förslagen charlatan”. Marat hävdade att sådana anklagelser var ett tecken på att det medicinska etablissemanget kände sig hotat av hans exempellösa framgångar. 

Detta var ett tidigt uttryck för ett av hans grundläggande karaktärsdrag: paranoia – han var alltid den förfördelade, alltid förföljd av ett vetenskapligt eller politiskt etablissemang som gjorde allt för att störta honom i fattigdom och beröva honom den ryktbarhet som han i egna ögon förtjänade.

I Paris avslutade han karriären som läkare och bestämde sig i stället för att bli vetenskapsman. 

I ett par kapitel, som i mitt tycke är alltför detaljerade, beskriver Baker hur Marat utmanade tidens vetenskapliga storheter, med ledande namn som kemisten Lavoisier, matematikern Condorcet och inte minst Newton. ”Under ett årtionde,” skriver Baker, ”utförde han hundratals noggranna experiment om grundläggande problem i 1700-talets fysik och kemi: ’de viktlösa vätskornas’ natur som manifesterade sig i elektricitet, eld och ljus.”

Marat publicerade ett omfattande verk om eldens natur. Det fick fina recensioner som, spekulerar Baker, möjligen kan ha skrivits av Marat själv. Expertisen, det vill säga Lavoisier och vetenskapsakademin med Condorcet i spetsen, förhöll sig kallsinnig. 

Det gick inte bättre när han radikalt ville revidera Newtons optik. Historien upprepade sig när han i sitt sista vetenskapliga försök tog sig an Benjamin Franklins teorier om elektricitet. Dessa motgångar, dessa snubbor, förstärkte hans hat mot all överhet. Marat var övertygad om att en rättvis bedömning av hans verk hade förhindrats på order av en mäktig sammansvärjning. Varken läkekonsten eller vetenskapen hade gett honom den ära som han så hett eftertraktade. Återstod politiken, och det är nu, eller rättare sagt på sidan 221 i Bakers bok, som den tredje akten börjar – ”den som givit honom en varaktig historisk ryktbarhet”.

Året är 1789. Marat var då fattig, sjuk och hånad av tidens vetenskapliga expertis. Fram till dess hade han avstått från radikal politisk aktivitet, som han ansåg vara alltför riskabel i det kungliga enväldets Frankrike. Situationen hade nu förändrats. 

Marat blev sin tids mest inflytelserike politiske journalist genom den tidning som han publicerade och till stora delar skrev själv, L’Ami du peuple (Folkets vän). Baker tycks ha läst alla nummer, och visst kan det bli lite enformigt eftersom Marat bara hade några få ämnen som han ständigt återkommer till. Enformigheten blir knappast mind­­re då Marat i stort sett endast hade ett tonläge i sina skriverier: ett ursinnigt raseri.

Det fundamentala värdet i hans politiska världsåskådning var frihet. För honom var pressfriheten absolut, liksom all annan frihet. Varje inskränkning var ett utslag av tyranni. Det var inte överheten, fursten, som beviljade vissa friheter, utan friheten var en rättighet som tillkom alla och envar och som ständigt hotades av monarki och aristokrati. Den måste försvaras, med våld om så krävs. Den moderna klyschan ”våld löser inga problem” skulle antagligen ha gjort Marat rasande och fyllt åtskilliga nummer av L’Ami du peuple med tirader om hur våld i själva verket löser de flesta problem i världen.

Våld är en grundläggande del av samhället och av friheten. Denna tanke går som en blod­­­röd tråd genom hela hans karriär och journalistiska gärning. Frihetens fiender måste elimineras, ju förr, desto bättre. Han avvänder sig av ett slags mordisk matematik där en liten massaker i dag besparar oss en större i morgon. ”Om vi låter kungen, kronprinsen och den österrikiska kvinnan (Marie Antoinette) fly landet, så kommer vi att dränkas i floder av blod.” Allteftersom blev han allt blodtörstigare: ”Fem hundra huvuden skulle ha ställt allt till rätta för elva månader sedan. I dag skulle det krävas femtio tusen.” 

Överallt såg han fiender som konspirerade och ansträngde sig för att omintetgöra revolutionens landvinningar. Katolska präster som vägrade att svära den nya regimen trohet, rika bönder och handelsmän som köpte upp spannmål för att på så sätt manipulera priset och orsaka hungersnöd, landsflyktiga aristokrater som manade till krig mot republiken för att återupprätta monarkin. Han fyllde sin tidning med rasande angrepp inte bara på dessa grupper utan också på revolutionärer som inte var tillräckligt radikala eller rent ut sagt fega då de inte vågade ta till det våld som krävdes för att försvara revolutionen. 

Marat måste ha varit en av de första journalister som bytte roll och blev politiker. Han valdes 1792 in i nationalkonventet, där han blev en uppviglare och bråkstake som tycktes opponera mot allt och alla. Vissa delegater kallade honom galen. Baker hyser en viss förståelse för den tanken. Ett långt avsnitt ägnas frågan: Vad ska vi göra med Louis Capet, tidigare känd som Ludvig XVI? Kungen och hans familj hade fängslats och avsatts efter ett misslyckat flyktförsök. 

Den 26 december kockan 9.46 på förmiddagen trädde den tidigare konungen tillsamman med tre advokater in i samlingslokalen. ”Är Louis Capet skyldig till att ha konspirerat mot folkets frihet och mot statens allmänna säkerhet?” Ingen av de 719 delegaterna röstade nej. När de kom till att avgöra straffet blev det dödsstraff, men med endast en rösts övervikt. 

Många hade hellre sett medborgare Capet fängslad, för att sedan landsförvisas. Inte Marat: ”Republiken kommer att vara en chimär ända tills tyrannen har halshuggits.” Franska revolutionen var en blodig historia. Dess ledande aktörer drog sig inte för att använda terrorn som vapen, eller som Danton uttryckte saken: ”Låt oss terrorisera så att folket inte behöver göra det.”

Naturligtvis fortsatte stridigheterna. Trots att det inte längre fanns någon kung eller ens en före detta kung var revolutionen ändå hotad. Marat såg fiender överallt, och det var inte alltid bara hans paranoia som fick honom att göra det. Det gjorde honom förstås hatad i vida kretsar, men republiken, som hotades av både yttre och inre fiender, kunde inte ta hänsyn till det. I några av Marats, enligt Baker, få kloka ord sammanfattade han sin situation och sin uppgift: ”Att försöka behaga hela världen är att vara en dåre; men att försöka behaga hela världen under en revolution är att vara en förrädare.”

På sommaren 1793 var Marat både sjuk och utarbetad. Kanske var han redan döende när han den 13 juli fick besök av Charlotte Corday, som dödade honom med ett knivhugg. ”Jag dödade en man för att rädda hundra miljoner,” sa hon med ett lån från Marats egen blodiga logik. Mordet gav upphov till en kult av Marat. Någon jämförde honom med Jesus, men det väckte livliga protester. ”Jesus är en profet. Marat är en gud. Jesus är upphov till vidskepelse, han försvarade kungar och Marat hade modet att krossa dem.” Marat begravdes i Pantheon, ett tempel tillägnat de stora män som han så djupt avskydde och föraktade. 

Äran visade sig kortvarig. Ett par månader senare placerades hans kvarlevor i en omärkt grav.

Den största och mest varaktiga hyllningen kom från Marats nära vän Jacques-Louis Da­­vid, som några månader efter mordet kunde visa upp ett av sina många mästerverk, La mort de Marat, som avbildar martyren i det badkar där han tvingades tillbringa sina dagar för att finna lite lindring från den hudsjukdom som plågade honom. I Davids målning har den framstående konst­­­­­­­­­kri­­­­ti­kern T.J. Clark sett ett av modernismens genombrott, eftersom David gjorde politiken till sitt ämne utan att förändra den men kanske i stället försköna den. Hur det gick till visar Thomas Crow, som har skrivit en hel bok om Davids konstverk – och om sig själv. 

Medan Baker är obesmittad av moderna påfund är Crow en idog användare av dem. I en essä som blandar strukturalism – Lévi-Strauss, Barthes och självbiografiska berättelser – med ett subtilt ”närskådande” visar han hur David med små medel får Marat att framstå som martyr. Davids målning blir till ett slags sekulär pietà – inte föreställande den korsfäste men väl den knivhuggne. 

Parallellen förstärks, menar Crow, genom den detaljerade beskrivningen av virket i den låda som var Marats skrivbord och som leder tankarna till virket i Kristi kors. Den enkla lådan kan också eller lika gärna visa Davids sympati för kvinnliga arbetare som 1789 tvingade kungaparet att återvända från Versailles till Paris. Crow uppmärksammar hur David diskret lägger verkligheten till rätta för estetiska effekter. Davids knivhandtag på mordvapnet är vitt. I verkligheten var det svart. Blodet på Davids målning är bara en liten ränn­il; verkligheten var mycket blodigare. Att Davids mästerverk fortsätter att fängsla beror på dess mångtydighet, att det ställer fler frågor än det ger svar.

Bilden av Marat: Är det en man eller en kvinna? Frisk eller döende? Helgon eller demon? Vad som för en otränad blick kan framstå som en enkel bild visar sig genom Crows virtuosa dekonstruktion innehålla multipla budskap. 

Den bild av Marat som framträder i dessa båda böcker skiljer sig åt. Crow – som har förblivit sin radikala ungdoms politiska övertygelser trogen – framställer Marat som en vänster­tänkare på folkets sida. 

Baker komplicerar den bilden. Hans Marat stämmer ibland överens med Crows, men ännu oftare är han ”den klassiska republikanska martyren, en förespråkare för terror och den första moderna populisten”. 

Thomas Crow har skrivit en fin liten bok. Baker har skrivit en storartad biografi som kommer att bli ett nytt standard­verk.