Ett brittiskt psykodrama

En av de nöttare klyschorna som tid efter annan tas till för att illustrera den insulära brittiska hållningen till Europa är ”kontinenten är isolerad”. Det anspelar på tidningsrubriken ”Fog in the channel; Continent cut off”. Vissa hävdar att den sattes i Times någon gång på 1960-talet, andra att den förekom så tidigt som på 1930-talet. Och slutligen en mer hårdför skola som kallt konstaterar att alltihop bara är ett påhitt.

Sant är dock att britternas förhållande till Europa är komplicerat. Ett sätt att närma sig det är att påminna om att utrikespolitiken länge gick ut på att spela ut de europeiska stormakterna mot varandra. Trots att London inte längre förfogar över ett imperium sitter takterna i. När Europasamarbetet tog form efter andra världskriget och sedan institutionaliserades förhöll sig de flesta brittiska politiker avvaktande, för att inte säga ljumma. Det tog tid innan man anslöt sig – 1973 – till dåvarande EEC och det var en självklarhet att allt även i fortsättningen skulle vila på den tysk-franska axeln. När sedan samarbetet vidgades, när planerna på en politisk union och en gemensam valuta förverkligades, var det alldeles uppenbart att London höll sig på sin kant. Utvecklingen motarbetades inte men var ingenting som väckte entusiasm hemmavid. Britterna förhandlade till sig en serie undantag från regelverket kring arbetsmarknad och socialpolitik och gjorde klart att pundet aldrig skulle bytas ut mot euron.

Och så har det förblivit: en väpnad neutralitet i det gemensamma intresset. Men i brittisk inrikespolitik har ”Europa” en annan, betydligt mer negativ laddning. Stämningsläget har vuxit fram gradvis. Till att börja med, under 1960- och 70-talen, var Labourpartiet mest Europaskeptiskt, men när planerna på en gemensam marknad och mer överstatlighet lanserades under 1980-talet drog Konservativa partiet öronen åt sig: detta var en plan för en europeisk superstat styrd av byråkrater. Labour, däremot, såg framför sig en utveckling i mer socialdemokratisk riktning. Och därmed skiftade den politiska spelplanen.

Tillvaron har nu ytterligare komplicerats av det populistiska UKIP:s allt större framgångar. Ett parti med en, säger en, ambition: att ta Storbritannien ur EU. För premiärminister David Cameron blev det uppenbart att Europa, det vill säga EU, åter började ta över dagordningen hos Konservativa partiet. UKIP pressade på och tog väljare från både höger och vänster. Camerons utväg blev en folkomröstning. Den 23 juni ställs alltså frågan: ”Should the United Kingdom remain a member of the European Union or leave the European Union?”

Utgången är oviss. För remain-lägret har det senaste året, med flyktingkris och den grekiska härdsmältan, inneburit en räcka av dåliga nyheter. Den konservativa regeringen är dessutom splittrad med flera statsråd som förordar ett farväl till EU. Å andra sidan har Brexits ledande representanter svårt att säga hur och med vad medlemskapet ska ersättas. I slutänden, hoppas Cameron, kommer ovissheten om alternativet till den nuvarande ordningen att styra väljarna.

Det är ett etablissemangsperspektiv. En som bättre än de flesta känner det brittiska etablissemanget är Peter Hennessy: författare, historiker och ledamot av överhuset. Han har också varit journalist, bland annat i Times, Financial Times och Economist. Men det är i hans kapacitet som baron Hennessy of Nympsfield, som jag träffar honom. Hennessy hör till kategorin crossbencher och är därmed opolitisk. Med sina djupa kunskaper om efterkrigspolitik är hans roll expertens. Jag följer honom genom vindlande korridorer och ett virrvarr av trappor upp till ett litet hörnrum belamrat med papper och böcker. Utanför slår Big Ben fem tunga slag

Mats Wiklund (MW): Varför är det så svårt för britterna att se sig som européer?

Peter Hennessy (PH): Britterna är mycket bra på att tänka internationellt. De uppskattade imperiet med alla dess komplikationer. Och de kunde på goda grunder hävda att de spelade en viktig roll i bildandet av Nato. Men problemet med kol- och stålunionen, själva grundbulten i Europasamarbetet, var dess supranationella uppbyggnad. Dessutom, för att vara riktigt ärlig: kol- och stålunionen var inte vår idé utan resultatet av slipade, katolska franska intellektuella på vänsterkanten. Skulle vi ha lagt fram ett förslag om europeisk integration hade det varit en mycket löslig historia. Och med ett litet kansli som uteslutande ägnade sig åt frihandel, inget annat.

MW: Men britterna har faktiskt röstat om medlemskapet en gång tidigare, 1975. Vad är skillnaden mellan då och nu?

PH: Först och främst: vi hade bara varit medlemmar i två år. Det fanns ingen trötthetsfaktor. För det andra befann vi oss i en djup ekonomisk svacka med galopperande inflation. Vi kände oss utsatta. Detta var inte rätt tillfälle att lämna Europa. Vi hade också ledande politiker som verkligen trodde på Europa. De som idag säger ja gör så med förbehåll, inte entusiastiskt.

MW: Det förefaller som inställningen till medlemskapet bestäms av generationstillhörighet?

PH: Det stämmer. En stor del av dem som röstade 1975 hade personliga erfarenheter av andra världskriget. De förstod sambandet mellan Europasamarbetet och fred. Men idag har det inte alls samma betydelse. Vi har alltid varit något av en främmande fågel (”the akward squad”) i Europa. Vad Skottland är för England, det främmande inslaget i kungariket, kommer England alltid att vara för det övriga EU. Men jag hoppas att det aldrig går så långt som till en skilsmässa.

MW: Du röstade ja 1975 och kommer väl att rösta ja till medlemskapet även i år?

PH: Det var ingen tvekan då och inte nu heller. Men jag är inte fanatisk.

MW: Min känsla, efter att ha hört dig beskriva stål- och kolunionen och vad som skulle ha varit det brittiska alternativet, är att du ändå anser att EU utvecklats i fel riktning. Att det är en besvikelse.

PH: När vi blev medlemmar trodde många, också jag, att det skulle ge vår ekonomi en vitamininjektion. Men medlemskapet sammanföll med en fyrdubbling av oljepriset. En annan illusion var att när vi väl var inne skulle vi göra rent hus med den cartesianska, franska utrikespolitiken. Allt det där filosofiska tramset. Brittisk pragmatism skulle triumfera och hejda utvecklingen mot ”an ever closer union”.

MW: Men det skedde inte.

PH: Nej, och det var en besvikelse. Men när man tänker närmare efter var det stora problemet vårt politiska system som präglas av att en regering nästan alltid sitter i majoritet. Den får igenom sina förslag och behöver inte förhandla med andra partier. Den demokratiska återkopplingen sker i Westminster (parlamentet). Men i det europeiska systemet tvingas man hela tiden till förhandlingar. Det var som att ingå i en permanent regeringskoalition, något som inte låg för oss. Två modeller stod mot varandra och det påverkade oss, gav oss vassa kanter. Vi britter har en förfärlig sida och det är vår förundran över att alla inte tänker som vi. Det har ingenting med imperiet att göra utan mer hur vi är vana vid att bedriva politik. Vi är flexibla. Till exempel har vi inte en skriven författning. Det strider förstås mot den kontinentala beslutsmodellen och dess direktiv. Och allteftersom åren gick byggdes en motvilja upp mot EU. Ett slags emotionellt underskott. Vi känner helt enkelt att det inte är en del av oss.

MW: Kanske beror det på att många britter betraktar EU som en affärsverksamhet, inte en idé eller ett ideal?

PH: Det stämmer. Det är svårt att älska EU eller att känna någon form av samhörighet. Det finns ingenting att romantisera eller idealisera.

MW: Det kanske till viss del förklarar den aversion som EU väcker hos många?

PH: Ja. Lugna, kloka och rationella politiker uppför sig plötsligt som om Europafrågan vore ett religionskrig. Ett annat problem är att Europa inte kan beskrivas i termer av höger och vänster. Vilket gör att det brittiska parlamentariska systemet har mycket svårt att bemästra frågan.

MW: Men likväl, de senaste 25–30 åren är det Konservativa partiet som upptagits av Europa.

PH: Absolut.

MW: Och det är ett problem som aldrig försvunnit.

PH: Ibland är det större, ibland mindre. Jag håller med Chris Patten (tidigare konservativ regeringsledamot och EU-kommissionär) att detta har utvecklats till ett brittiskt psykodrama.

MW: Var det ett misstag av David Cameron att utlysa folkomröstningen?

PH: Jag är glad att han gjorde det, oavsett motivet. Man måste vara 65 år eller äldre för att ha röstat i folkomröstningen 1975. Det är länge sedan. Givet det emotionella underskottet är det hög tid att legitimisera vårt förhållande till EU. Vi behövde det och förhoppningsvis rensar det luften. Men säkert är det inte, särskilt om det blir ett jämnt resultat.

MW: Hur tror du att det går?

PH: Jag är orolig, men jag tror att det kommer att gå bra. Min förhoppning är att remain vinner med hygglig marginal, 55–45, men troligen mindre än så.

MW: Rensa luften, säger du. Men det är svårt att tro att frågan försvinner efter valet.

PH: Nej. Det är många i Konservativa partiet, flera av dem mycket goda vänner, som gjort det till en livsuppgift att lämna EU. De är nu så gamla att de inte hinner vänta ytterligare 40 år på en ny folkomröstning.

MW: Och yngre konservativa ledamöter?

PH: Efter 1992 års val har de nya konservativa ledamöterna varit avgjort Europaskeptiska. John Major berättade för mig i en intervju jag gjorde med honom i BBC att efter det valet lämnade många parlamentet som såg på EU som ett värn mot krig. De hade själva varit med under andra världskriget. Den yngre generationen såg det inte så. Och då talar jag alltså om yngre konservativa politiker. Unga britter i allmänhet, däremot, är för EU-medlemskapet. Men det gäller att få dem att använda sina röster.

MW: Enligt opinionsmätningar vill många äldre, särskilt de utan högre utbildning, lämna EU. Beror det på att de uppfattar EU som en påminnelse om vad som gått förlorat? Det vill säga att Storbritannien en gång, med sitt imperium och sina kolonier, var att räkna med men numera tvingas underordna sig andra länder? För äldre tyskar är det ju tvärtom. För dem är EU en upprättelse och bekräftelse på att det förflutna har lagts åt sidan för gott.

PH: Det finns en stark impuls att stå vid sidan av. Den formativa erfarenheten under det 20:e århundradet för alla britter är året då vi stod ensamma mot Hitler efter Frankrikes fall. We are the standalonenation. Om inget annat förslår står vi ensamma. Vi må vara internationella till sinnet, men vi är ett folk som håller emot. Det är en del av vår självbild och är känslor som sitter mycket djupt, och faktiskt inte bara hos den äldre generationen.

MW: Tajmningen för kampanjen för fortsatt medlemskap kunde knappast vara sämre: en stor flyktingkris och en kris för euron. Det ger intrycket av kaos och inkompetens.

PH: Omröstningen blir en kamp ända fram till målsnöret. Och det är väldigt svårt att veta vad och vilken fråga som kan avgöra valet. Jag undrar om det ändå inte är risken att gå miste om de investeringar som vi nu får tack vare EU:s inre marknad. Utan fortsatta investeringar kommer det att bli mycket svårt att behålla jobben. Men jag vet inte. Opinionsmätningarna ger inte särskilt stor vägledning. Det här är en folkomröstning och det gör det svårare.

MW: Storbritannien hade en folkomröstning förra året.

PH: Ja. Och Skottlands fortsatta öde gör mig djupt orolig. Skulle ”Brexit” vinna med knapp marginal kommer det att dra igång en ny folkomröstning i Skottland (eftersom Skottland röstar för EU men England, som röstar mot, med sina många fler väljare ändå avgör valresultatet). Och då röstar man för självständighet. Runtomkring år 2025 står vi alltså utanför EU och har dessutom förlorat Skottland. Vi blir fattigare, mer inskränkta och inåtvända. Och vårt internationella inflytande minskar avsevärt. Om tio år är Storbritannien ett mycket annorlunda land än det du besöker idag. And it won’t be a pretty picture.

MW: Du som kanske mer än någon annan studerat den brittiska eliten och etablissemanget, är det inte ett problem att väljarna till skillnad från 1975 har så lågt förtroende för det politiska etablissemanget?

PH: Ingen kan säga exakt vad etablissemanget är och vad det vill, men det ger ändå upphov till ursinne och misstänksamhet. Storbritannien är som land inte tillfreds med sig självt och sakernas tillstånd och det gör det ännu mer frestande att leta efter några att skylla problemen på: medier, byråkrater, akademiker och politiker som anses manipulera alla andra. EU väcker frågor om vilka vi är, om gränser och medborgarskap. Den har ett slags centrifugalkraft som ger upphov till motsättningar och aggression på en rad olika områden. I brittisk politik är Europa den stora destabilisatorn.

MW: Det finns också en påtaglig aggression i retoriken hos båda sidor i valkampanjen. Är det överraskande?

PH: Den politiska klassen, både högern och vänstern, var mycket hövligare och mer väluppfostrad i folkomröstningskampanjen 1975. Den var vältalig och tog hänsyn till skilda uppfattningar. Debatten hade också en mycket högre kvalitet. Dagens politiker är danade i en mediemiljö som kräver ständiga reaktioner. Och jag tror att det har förgrovat det politiska samtalet. Det blir alltså svårt för många inom Labour och Konservativa partiet att försonas efter valresultatet, oavsett vad det blir. Jag är orolig över hur det kommer att påverka politikens framtid och inriktning.

MW: Om du jämför den här folkomröstningen med andra politiska händelser i brittisk efterkrigspolitik, hur skulle du ranka den?

PH: Som en av de allra viktigaste, och den viktigaste geopolitiska händelsen under min livstid.

MW: När nu så mycket står på spel är det väl en stor utmaning att verkligen få väljarna att känna stundens allvar? EU är komplicerad materia.

PH: Absolut. För många är EU abstrakt och svårgripbart. Och vad vi nu står inför är ju inte ett överhängande hot mot den nationella överlevnaden, i stil med 1939–1940. Men relativt sett är detta en enormt viktig fråga med stora konsekvenser som jag inte tror att människor på det hela taget ännu inte har tänkt igenom.