Framtiden är inte öppen

Erik Westholm är kulturgeograf och professor emeritus vid institutionen för stad och land, Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala, och vid Högskolan Dalarna. Hans forskning har bland annat handlat om landsbygdsregionernas omvandling, i kombination med samhällsvetenskaplig miljöforskning. Han har tidigare varit verksam vid Institutet för framtidsstudier.

Jenny Andersson är professor i statsvetenskap och historia vid Sciences Po (Institut d’études politiques de Paris). Hennes forskning har berört efterkrigstidens politiska historia, med betoning på socialdemokratins utveckling under efterkrigstiden, och hon har också särskilt studerat framtidsstudiernas historia.

Gunilla Kindstrand (GK): Ni hävdar i boken att framtiden har gjort comeback i forskning och politik. Varför – och hur då?

Erik Westholm (EW): Vi har inte talat så här intensivt om framtiden sedan 1970-talet. Klimathotet har skapat en ny skarp framtidsmedvetenhet. Det står i kontrast till de senaste decennierna som har präglats av kortsiktighet och oförmåga att tänka längre än en mandatperiod, eller en konjunkturcykel. Nu har frågor om vad som är hållbart och hur vi ska undvika katastrof en central plats i samhällsdebatten.

Framtidsfältet rymmer många olika slags maktfrågor. Den som får legitimitet för sin framtidsbild får också inflytande i nutid. Men hur kommer vi fram till vad som är önskvärt och vad som vi bör styra bort ifrån? I Sverige dominerades framtidsforskningen länge av en idé, som bland andra framfördes av Alva Myrdal, om att framtiden är öppen och något vi skapar tillsammans i demokratiska processer. Fokus låg på handlingsfrihet och kommunikation. De demokratiska framtidsstudierna har varit ett redskap för att förlänga sikten hos politiker och andra beslutsfattare. Det Myrdalska framtidsbegreppet lägger en stark betoning på att det alltid finns ett val att göra. Men våra studier pekar på att framtiden inte är så öppen. Det finns mängder av aktörer som lägger ner stora resurser på att övertyga andra om hur det kommer att bli, för att det passar deras agenda. Det är vad mycket av politiken handlar om idag.

GK: Ni beskriver nutiden som att vi är vid en sorts vändpunkt. Men vad skulle kunna ersätta ekonomisk tillväxt som huvudidé för samhällsbygget?

EW: Den ekonomiska tillväxten som styrande idé har mött mycket kritik de senaste decennierna. Men det som nu sker är att den kritiken letar sig in i huvudagendan. Insikten sprider sig, eftersom problemen är så uppenbara. De värderingsförändringar som just nu sker är så snabba att det svindlar. Konflikterna i samhället kommer att skärpas, men det kommer också att skapas nya lösningar som vi inte kunnat föreställa oss. Kanske kommer ett nytt samhälleligt huvudprojekt att växa fram, en ny sorts modernitet. Annars är det svårt att föreställa sig hur vi ska kunna möta klimatförändringarna.

GK: Hur kommer den här ”nya moderniteten” att ta form?

EW: Industrialismen kännetecknas av en grundläggande tilltro till att teknisk utveckling och ökad kunskap skapar en bättre värld, att allt fler kommer att få del av den och spela roll i den. Logiken har varit att ett framväxande industrisamhälle producerar materiell välfärd och kunskapssamhället producerar intellektuella framsteg. Tilltron har i princip varit obruten till och med 1972, då tankesmedjan Romklubben presenterade ”Tillväxtens gränser”. Med datormodeller prövades tillväxten mot folkmängd, industriell kapacitet, resursförbrukning, föroreningar et cetera, och visade hur naturresursernas ändlighet sätter restriktioner. Det blev en milstolpe.

Sedan dess har oron för miljöförändringarna och tillväxttanken ringlat sig kring varandra under flera årtionden och haft någon sorts batalj. Samtidigt som den ökade välfärden blev verklighet har oron ökat: vi kan inte fortsätta som vi gör. Vi har som forskare ofta befunnit oss i de politiknära sammanhangen, i framtidskommissioner och som rådgivare till departement, statliga verk, regeringar. Vi har då sett hur svårt de har haft att driva den förändring de sagt sig vilja göra, sannolikt eftersom tillväxtkritiska idéer också äventyrar välfärdsbygget. Parisavtalet är ett talande exempel. Regeringarna har anslutit sig till avtalet, men sedan har det tagit stopp. När frågan ramlar ner i landskapet blev det tydligt att många som ropat efter politik mot klimatförändringarna själva fungerar som bromsklossar. Den nya moderniteten vilar på att det nu fordras en skarp handlingsagenda, som rymmer både konsumtionskritik och mycket snabba teknikomslag. Det skapar konflikter mellan dem som vill förändra och dem som förvarar nutida mönster och maktordningar. Vi ser då mer tydligt de intressekonflikter som finns på tidsaxeln, mellan nutida och framtida intressen.

”Framtidsfältet rymmer många olika slags maktfrågor. Den som får legitimitet för sin framtidsbild får också inflytande i nutid. Men hur kommer vi fram till vad som är önskvärt och vad som vi bör styra bort ifrån?”

Jenny Andersson (JA): Grundproblemet är att vi fortfarande inte har lärt oss att ta ansvar för konsekvenserna av nutiden. Vi skjuter över dem på framtiden, men nu befinner vi oss i en situation där de här konsekvenserna faktiskt håller på att hinna ikapp oss och kommer att utspela sig inom vår livsrymd.

GK: Hur skulle ett sådant ansvar kunna se ut?

JA: En verklig klimatomställning och en verkligt hållbar politik skulle fordra radikalt andra prioriteringar. Vi skulle tvingas göra avkall på tillväxtmålet och införa andra former av klimat- och resursbudgetar. Respekt för Parisavtalet skulle innebära stora förändringar i människors moderna liv och konsumtionsmönster. Det saknas politisk vilja i dagens värld för att genomdriva dessa, istället växer motståndet. Men klimatförändringarna kommer själva att driva fram förändringar i hur vi kan leva, bo, arbeta eftersom de kommer att förändra vår livsmiljö. Vi skulle behöva hitta lösningar på problemet kring de framtida generationernas rättigheter, de som saknar representation i samtidens politik. Idag försöker vi inlemma dessa rättigheter i klimatmodellerna, andra sätt vore starkare rättsliga och institutionella begränsningar för vårt resursuttag eller till och med nya institutioner för global omfördelning. Det fordras också en större medvetenhet i allas våra liv om att vi bär ett ansvar för mänsklighetens överlevnad. Många av världens globala institutioner, FN, Unesco, et cetera har inskrivet i sina konstitutioner ansvaret för framtiden och framtidens generationer. Det i sig är en reaktion på världskrigens blodbad. Idag står vi ju inför andra förändringar som kommer att kosta människoliv och ödelägga geografiska områden, men vi har egentligen inte kommit så mycket längre i diskussionen om hur framtidens generationer ska kunna skyddas. Det var en livaktig diskussion på 1970-talet men det är svårt att se vilka krafter i dagens politik som skulle kunna leda till en verkligt hållbar politik. De nordiska länderna lyfts ofta fram som att vi tar ett särskilt stort klimatansvar – samtidigt är Norge en av världens största oljeproducenter och svenska konsumenter har stort klimatavtryck om man räknar in konsumtion och flygresor.

GK: Det innebär väl en stor utmaning för det politiska systemet?

JA: Hur framtidens politiska institutioner ska utformas måste ju vara en demokratisk diskussion som vi inte sett så mycket av. Samhällsvetenskapen bidrar inte heller i större utsträckning till en sådan diskussion. I Finland har det funnits diskussioner om att skapa framtidsutskott för att skapa en motvikt till politikens tendens att fokusera på korta mandatperioder. På 50- och 60-talen trodde många att FN skulle bli ett slags världsregering som skulle styra globaliseringen, men bland alla de globala institutioner som sedan dess vuxit fram finns ju ingen som har ett direkt ansvar för världens framtid, förutom IPCC som är ett vetenskapligt råd. Historiskt sett så har såväl krig som naturkatastrofer lett till åtgärder såsom undantagstillstånd, där demokratiska institutioner sätts på undantag. Det är inte svårt att tänka sig att katastrofer såsom exempelvis bränder över stora områden skulle kunna leda till sådana situationer. Det finns exempel på hur demokratier går stärkta ur sådana kristillstånd, och tittar man på den svenska välfärdsstatens historia så har den tidigare gått framgångsrik ur kriser genom att bygga starka institutioner. Vi har kanske bättre chanser för det än länder som USA eller Kina.

GK: Ett bärande tema i boken är forskningens framtidsbilder. Ni levererar bland annat en stark kritik mot Mistra, Stiftelsen för miljöstrategisk forskning.

EW: Vi diskuterar det samverkansideal som är så starkt i dagens forskningspolitik. Vi visar upp problem som kan uppstå när man tvingar forskare att samarbeta med andra samhällsaktörer som exempelvis industrin, såsom gjordes inom Mistras plattformar. Mistra är ju till för att både lösa miljöfrågorna och skapa fortsatt tillväxt. Men konflikten mellan tillväxt och miljö, mellan konsumtion och förbrukning av naturresurser är modernitetens stora fråga. Vi såg i våra studier hur miljöfrågorna inrangerades i och underordnades tillväxten. Forskningen togs i anspråk för att förstärka agendor och diskurser, istället för att upprätthålla sin kritiskt granskande roll, som ger möjlighet att synliggöra konflikterna.

Vi har studerat två plattformar på djupet – den ena handlar om skog, den andra om Arktis. I skogsforskningen fanns en ambition att göra scenarier kring skogens olika framtider. Men redan från början var vissa kärnvärden bestämda, säkrade av finansiärerna. Det blev aldrig det stora rådslag om den svenska skogens framtid som det skulle kunnat vara. Svenska skogsägare står nu villrådiga och med alldeles för lite kunskaper om vilken skogsskötsel som kan säkra framtidens virkesproduktion och det svenska miljömålet Levande Skog, i ljuset av till exempel ökade brandrisker, biodiversitetsförluster och så vidare. Klimatförändringarnas komplexa problematik rymdes inte hos finansiärer med starka nutida intressen skymde framtidsdebatten. Istället lyftes den svenska skogens roll som koldioxidsänka ensidigt fram för att den passade in i tanken på maximal skogstillväxt. I Arktisforskningen fanns en liknande utgångspunkt om att klimatförändringarna framförallt skapar framtida tillväxtmöjligheter. När isen smälter finns plötsligt en ny tillgång till oexploaterade naturintressen. I bägge fallen finns underliggande antaganden om framtiden som begränsar möjligheterna till ett verkligt kunskapssökande. Kritiken mot Mistra grundas på att organisationen har illustrerat det paradoxala läget vi befinner oss i. Å ena sidan fruktar vi framtidens katastrofala förändringar, å andra sidan normaliserar vi katastrofen och försöker foga in den i de gamla vanliga agendorna.

”Å ena sidan fruktar vi framtidens katastrofala förändringar, å andra sidan normaliserar vi katastrofen och försöker foga in den i de gamla vanliga agendorna.”

GK: Är det i det här fältet som samhällsvetare och humanister måste få ett starkare uppdrag i framtiden?

JA: Samhällsvetenskapen har dragits in i samarbeten där den förväntas bidra till att skapa social uppslutning kring agendor som egentligen inte kommer ifrån vetenskapen själv. Exemplen i boken handlar om hur miljöforskningen förväntas samverka med en tillväxt- och industripolitisk agenda. Idén om att forskningen ska samverka med olika aktörer i samhället är förstås fruktbar och det är också nödvändigt att dagspolitiken baseras på forskning. Men vi har pekat på att denna samverkan också kan hota forskningens uppgift att ställa kritiska frågor. Samverkan leder i våra exempel till att göra samhällsvetenskapen timid och urholkar dess förmåga att reflektera över alternativ. Samhällsvetenskapen måste ju kunna granska målkonflikter mellan miljö- och tillväxt liksom hur forskningen influeras av olika aktörer. Det finns många indirekta sätt att styra forskning – och framförallt att styra vilka resultat som görs viktiga och synliga. Till exempel kan en PR-avdelning inom ett stort forskningsprogram välja vilka resultat som ska kommuniceras, och välja att inte vidarebefordra andra. Det är samhällsvetenskapens uppgift att visa på den sortens maktkonflikter inom kunskapsproduktionen. Då behövs en viss distans.

GK: På vilket sätt kan just humaniora och samhällsvetenskap påverka utvecklingen?

JA: Det är uppenbart att starka aktörer ofta motsätter sig en mer radikal klimatagenda trots att den är nödvändig. Industrisamhället har skapat en inlåsning i sin egen framstegstanke. Vi forskare måste visa vilka maktstrukturer som påverkar hur kunskap skapas och vilken forskning som finansieras och lyfts fram som särskilt viktig. Den humanistiska forskningen har ett viktigt uppdrag att tillsammans med samhällsvetenskapen ge redskap för att kritiskt föreställa och framställa alternativa framtider, och visa hur människors fantasi och känslor, av både sorg och hopp, kan användas för att hjälpa oss att hitta vägar mot hållbarhet. Vi borde kunna formulera hoppfulla tankar om mänsklighetens överlevnad och om de samhällen som vi skulle vilja leva i. Det individuella ansvaret skulle också få större innehåll och mening om det sattes in i ett större sammanhang och om det tilläts påverka större beslutsprocesser också på det gemensamma planet. Det är inte bara forskningens ansvar att lösa klimatfrågan, men den är den stora utmaningen och måste aktivt involvera både samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning.

EW: Framtidsstudierna måste få ha de frihetsgrader som behövs för att vara ett demokratiskt redskap och fungera som brygga mellan debatt, vetenskapssamhälle och politik. Vår gemensamma erfarenhet är att rådande framtidsstudier inte sällan använts för att stänga ner oönskade eller besvärliga framtidsbilder istället för att skapa och visa alternativ till dagens utvecklingslinjer. Studiet av framtiden blir då en sorts förlängning av nuet istället för att frigöra framtida handlingsutrymme. Framtiden måste ges en närvaro i nutiden och motverka den distans som tenderar att lägga sig mellan oss själva och det som ska komma. Enligt vårt sätt att se måste också framtidsstudierna hjälpa oss att ta ett reellt ansvar för framtiden och hålla aktörer ansvariga för de problem de lämnar efter sig. Klimatfrågan består ju till stor del av latenta tidskonflikter. I varje ögonblick bygger vi in ett problem som vi känner till men som vi ignorerar. Konsumtionen kan ändras snabbt, men soporna efter den kommer att ligga kvar i århundranden. Det tar kort tid att göra en PET-flaska, men oändligt långa tider att få den att bli olja igen. Samhällsvetenskapen är idag fortfarande ganska dålig på att förstå sådana tidskonflikter, och hur de samspelar med sociala konflikter kring omfördelning och utveckling.

GK: Ni ställer er skeptiska till det allt oftare använda begreppet antropocen, varför?

EW: Det placerar oss i tidsrymder som är så långa att de liknar geologiska eror. Begreppet riskerar att leda till att vi ser klimatförändringen som något naturgivet vars följder vi helt enkelt får acceptera. På så vis kan det motverka den sociala mobilisering som är nödvändig just nu.

GK: Vilken roll spelar kultur och konst i det här perspektivet?

EW: Konst rör just de här, allra svåraste existensiella frågorna som vi har att hantera idag. Jag skulle vilja ropa in konsten och kulturen på banan. Kulturvärlden sitter fast i en individualisering, och fokuserar ofta mer på pigmentfläckar än de stora gemensamma utmaningarna. Jag tror det kan komma en stor motrörelse mot de individuella identitetsfrågor som, i och för sig är viktiga, men som alltför mycket dominerar kulturlivet.

GK: Är ni pessimister inför framtiden?

JA: Det är kanske inte en fråga om att ställa pessimism och optimism mot varandra, såsom ofta görs i klimatdebatten, utan om att hitta en rationell grund att stå på som både handlar om att det vi faktiskt vet om framtiden är fruktansvärt oroväckande och som visar det handlingsutrymme vi faktiskt har.

EW: Det är någonstans mellan pessimismen och optimismen som handlingsutrymmet skapas. Vi tar bestämt avstånd från alla idéer om en kommande apokalyps. Undergångstänkandet ger oss ett förrädiskt utrymme att fortsätta som vanligt. Det är ett extremt politiskt uttalande när man säger att världen kommer att gå under, eller att det är för sent att agera. Det tjänar mer än något annat till att befria oss från det ansvar vi har för framtiden.