»Nyateism stärker religiös fanatism«

Han kommer in på ämnet the new atheism redan tidigt under sitt föredrag, brittiske religionssociologen och författaren Gordon Lynch.
– Jag vet inte om den riktigt drabbat Sverige än? frågar han åhörarna, det nordiska forskarnätverket ”The Nordic Research Network on the Mediatization of Religion and Culture”, som samlats för ännu en konferens om religion, medieroch kultur. Några nickar, medan han talar vidare om ”aggressiviteten” i vad som ser ut som en plötslig organiserad ateistisk offensiv över västvärlden.

Det är december och platsen är fridfulla Sigtunastiftelsen. Religionssociologiprofessorn vid Birkbek College i London är här för att tala om ett av sina specialområden: växelspelet mellan religion, medier och populärkultur i dagens samhälle. Han är en av de främsta teoretikerna i facket och har skrivit om sin forskning och sina synpunkter i bland annat Understanding Theology and Popular Culture (2005).

Medier har en mycket viktigare roll än vad många av oss förstår, menar Gordon Lynch. Inte minst har de haft en betydande roll för just framväxten både av en ”ny” ateism, för religiös extremism – och för ett allt hätskare ordkrig om religionen som sådan, menar han.
– På ett sätt blir ju väst bara mer och mer sekulariserat, vilket är en ofrånkomlig orsak till en del av det här nya intresset för ateism, säger han när vi slagit oss ner i ett av sällskapsrummen en trappa upp.
Men, säger han: samtidigt pågår en polarisering just som en följd av hur religiösa frågor speglas i exempelvis nyhetsbevakningen, när religionen framställs som en källa till konflikter, snarare än till harmoni och frid.

Han poängterar att hans resonemang kring sekularisering och ateism främst gäller de delar av västvärlden som har ett protestantiskt arv – som Norden och Storbritannien. I katolska länder är bilden en annan, och sambanden mer komplexa, säger han. I USA finns både likheter och skillnader; där har religionen en fortsatt framträdande roll.
Men att tala om den utbredda sekulariseringen kan också vara lätt vilseledande, menar Lynch, om vi med det menar att religion inte längre har någon betydelse i människors liv.

– Poängen är att tro inte utövas inom religiösa institutioner på samma sätt som tidigare. Och många har ett mer komplicerat och fragmentiserat förhållande till religionen. Men religiösa frågeställningar, symboler, traditioner och gemenskaper har stor betydelse också i vårt förvärldsligade väst.
Vilket också märks i populärkulturen – religiösa teman har bland annat stor attraktionskraft i film och tv. Exemplen på hur populärkulturen fortsätter att närma sig de stora religiösa frågorna är många – om än i lätt förklädd form. Själv har Lynch bland annat studerat etik och moral i tv-serien Simpsons. Och temat ”frigörelse från våld” hos rappartisten Eminem.

De engelska kyrkorna har, precis som de svenska, blivit allt tommare sedan mitten av 1900-talet. Ja, det finns stora likheter mellan länderna, säger Gordon Lynch – även om den gamla svenska modellen givit en större andel kyrkomedlemmar än i England. Något som dock inte innebär att de alla är hängivet och aktivt troende. Det finns också andra skäl till att man håller fast vid kyrkan, som tradition, och kultur.
– Men Sverige är på många sätt ett extremt sekulariserat samhälle, säger Gordon Lynch efter en kort tankepaus. Han pratar fort, ordrikt, lägger till detaljer, söker de exakta formuleringarna.
– Religion kan inte avskrivas för framtiden. Den sekulära drömmen att religionen bara skulle dö ut, för att den är totalt irrationell, har definitivt visat sig inte slå in. Religionsutövning och religiösa symboler hänger så nära samman med vår kultur och med vilka vi är och anpassar sig och utvecklas med den. Att visa på detta och uppmärksamma religionen är viktigt. Om religiösa frågeställningar försummas, eller om man vänder ryggen åt religiös tradition, då finns faran att religionen blir en destruktiv kraft i samhället.

Gordon Lynch menar att vi ser tecken också på just det idag. Han återkommer gång på gång till risken med förenklingar.
– Man kan säga att här kommer media in i bilden: sekulariserade människor, de som har väldigt lite att göra med religiösa institutioner, får sin kontakt med och skaffar sig en bild av religionen via massmedia.
– Så formas exempelvis västvärldens bild av islam genom tidningshistorier. Och bilden av ”de där muslimerna”. Jag tror till en del att den nya ateismen har att göra med just detta.

Han skrev en debattartikel om the new atheism i engelska dagstidningen Guardian i somras: om att landsmannen och evolutionsbiologen Richard Dawkins Illusionen om Gud och andra antireligiösa bästsäljare bland annat ignorerar befintliga akademiska studier om religion.
”Utan sådan kunskap finns en verklig risk att sekulariserade liberala akademiker målar en skräckbild av religion som kan förvrida de allmänna uppfattningarna om religion för en generation”, skrev han bland annat.
Han berättar att han aldrig tidigare fått samma slags reaktioner som på den artikeln. Han hade aldrig tidigare stött på en sådan ilska, en så personligt riktad kritik och ett sådant hån. Inte ens de gånger då han skrivit kritiskt om konservativ evangelisk kristenhet.

Hur tolkar han det? Tja, man kan bara spekulera, säger han först.
– För några individer kan frustrationen och vreden naturligtvis bottna i tidigare, dåliga erfarenheter av religion. Men det är farligt att tro att det gäller alla. I en del fall handlar det nog om en del av samhället som inte tycker att den fått göra sin röst hörd. Men det beror till stor del också på just hur religion presenteras i media.
– För två år sen hade jag aldrig kunnat förutsäga att vi idag skulle ha ett antal böcker om ateism på de engelska och amerikanska bästsäljarlistorna. Och det är ju slående, att de ofta har en väldigt aggressiv och stridslysten ton. Den går utöver att säga ”jag tror inte på Gud”, eller ”jag finner inte att religionens anspråk är trovärdiga”. I stället sägs det att ”religion är nonsens, och alla som tror på sådant har någon sorts mental störning”. Författarna av de här böckerna hävdar inte sällan att religionen är en farlig kraft i världen, att den leder till eller gynnar okunnighet, social konflikt och våld.

– Richard Dawkins ser religion som en anti-upplysningsrörelse, där man vill vrida klockorna tillbaka vad gäller mänskligt vetande och forskning. Han menar att uppfostran i en religiös tradition är att likna vid en sorts övergrepp på barn. Det är ett väldigt starkt språkbruk av ett slag som vi inte tidigare sett, åtminstone inte på mycket länge.
Gordon Lynch är oroad över de andliga klimatförändringarna.
– Att tala om religion som de nya ateisterna gör är så onyanserat, på flera sätt. Det tecknar för det första en väldigt förenklad bild av religion. En annan fara är att den aggressiva tonen skapar en väldigt hätsk debatt. Det uppskruvade känsloläget riskerar att raskt stärka polarisering och konfrontation, i stället för att bidra till en dialog.

– De historier vi berättar om oss själva och om religionens roll i dagens värld har stor betydelse för hur vi faktiskt ska kunna hänga ihop och fungera som samhällen, med den kulturella mångfald vi har idag. Historier med en onyanserad, stereotyp syn skapar hat, och missförstånd om den ”andre”.
– Faktiskt tror jag att den nya ateismen riskerar att skapa och stärka just den sortens religion som den kanske i första hand förkastar: en traditionalistisk, eller om man så vill neokonservativ religion.

Han menar att den hetsiga debatten bland annat riskerar att fler söker sig till just traditionalistiska religiösa sekter. Han nämner som ett exempel dem som kräver att en viss sorts religiöst förhållningssätt till sexualiteten ska bannlysas från den offentliga arenan.
– Det förvisar dem som tänker religiöst kring sexualiteten till konservativa, sekteristiska sammanhang. När det i stället är livsviktigt med konstruktiv dialog kring vårt gemensamma religiösa arv. Samtal och självrannsakan – det är det som vi behöver.

Han är själv oroad över hur nytraditionalismen stärker sina positioner, inte bara i den muslimska världen, utan också i ”evangeliska kretsar” i väst – och vad det på sikt betyder för individens frihet, kvinnors rättigheter och pluralism.
Enligt Lynch är den nya ateismen till stora delar en reaktion mot de här tendenserna och hämtar mycket av sin energi ur en reaktion mot islam. Eller rättare sagt mot mediebilden av islam.
– Jag är övertygad om det, eftersom vissa former av islam presenteras och uppfattas som socialt aggressiva, som en källa till våld och konflikt i världen, och som ett hot mot liberala värderingar. Det är onyanserat och därför farligt.

Och nidbilder kan ge andra effekter än de önskade.
– Dawkins kritik av religionen som ett anti-upplysningsprojekt försummar det faktum att flera upplysningstänkare också var djupt religiösa. Om vi berättar om vår kulturhistoria på det sättet, och drar en skarp linje mellan okritiskt tänkande om religion på den ena sidan,
och en rationell, ateistisk, upplyst vetenskap på den andra, skapas en fullkomligt felaktig uppfattning om vårt religiösa arv.
Och det är inte alls på utdöende, inte heller i det sekulariserade väst. Lynch menar att det bara tar sig andra och delvis nya uttryck. Och därför kan han på ett sätt ta den här utvecklingen med ro. Han tror inte att ateismen kommer att bli någon massrörelse. Bland annat för att ”de flesta människor är mer toleranta”.

– Men något som oroar mig med den här förenklade debatten är att vi riskerar att ställas inför endast två alternativ: en sekularistisk ateism och en moralistisk konservativ doktrinär religion.
Den sortens ”progressiva andlighet” som Lynch skriver om i The New Spirituality (2007), finns exempelvis inte med i de nyare antireligiösa skildringarna, påpekar han. I boken beskriver han de religiösa rörelser som drar i gång rädda-världen-projekt, blir miljöaktivister eller engagerar sig för fred och rättvisa.
– Men de ignoreras i ateisternas kritik, finns helt enkelt inte med i deras världsbild – för enligt den kan religion aldrig fungera konstruktivt. Av samma skäl ignorerar de att skildra de processer där religionen haft ett väsentligt inflytande för att lösa konflikter, som till exempel i Sydafrika, med sanningskommissionen.

Gordon Lynch kommer åter in på mediernas betydelse för uppkomsten av nidbilder av religionen.
– Dawkins bok tillkom delvis ur ett tv-program han gjorde för engelska Channel4. Den här sortens tv-program tenderar att framställa religion som ett i grunden socialt problem. För program om trevlig, liberal och tolerant religion resulterar inte i speciellt intressant tv. Men om du gör program som presenterar ett dramatiskt religiöst hot och använder dig av symboliken kring 11 september får det en mycket starkare känsloladdning. Dawkins är en perfekt figur för den sortens medieprodukter: hans linjer är väldigt tydliga, väldigt polemiska och får folk att gå i gång. Det ger höga tittarsiffror, får andra medier att haka på och diskutera hans idéer…

Och så är bollen satt i rullning, och the publishing industry gnuggar händerna åt försäljningssiffrorna. I Sverige marknadsförs förresten Dawkins bok så här: ”Tänk dig en värld där förmenta häxor och kätterska vetenskapsmän aldrig bränts på bål. En värld utan självmordsbombare och där vare sig korstågen, inbördeskriget på Irland eller 11 september har inträffat. En värld där kvinnor inte tvingas till äktenskap eller könsstympning. Tänk dig en värld utan religion!”.
Paradoxalt nog ser Gordon Lynch det som lugnande i sammanhanget att ”många helt enkelt inte bryr sig tillräckligt om religion”. Det gör dem nämligen ”resistenta mot att dras in i antingen ateism eller traditionalistisk religion”.

Men de som undrar hur en religiös människa av idag får ihop sin världsbild, då? Hur det går till att vara både upplyst och troende? Är det inte nödvändigt att förkasta, eller åtminstone förtränga, den ena av versionerna av historien om hur allting började?
Nej, inte alls, menar Gordon Lynch. Återigen påminner han om att flera av de första upplysningsmännen samtidigt var djupt religiösa. Och även om vi nutida ”vet” så mycket mer än det sena 1700-talets tänkare är det mesta i det komplexa världsalltet ändå outgrundligt – och vi kan bara omfatta det ”genom metaforer”.

Han talar om religionen som det sätt människan orienterar sig på i tillvaron, i universum. Om att den svarar mot människors sug efter struktur och mening, att den ger en känsla av värdighet och ansvar – och därför också motsvarar något av ”det djupast mänskliga”.
Han har själv ett förflutet i Church of England och en församling i den lilla staden Tonbridge, ungefär en timmes bilfärd från London.
– Jag växte upp i en evangelisk tradition och i tonåren var kyrkan ett viktigt nätverk för mig. Det gav mig en känsla av att vara värdefull, och gav en grund att stå på.

På universitetet började han tvivla. Han talar om en ”personlig emotionell process” och om ett växande intresse för hur andra unga såg på sina liv – vilket så småningom ledde till hans bok After Religion: ’Generation X’ and the Search for Meaning. Numera ser Lynch sitt skrivande som en form av religionsutövning – även om han själv tycker att det kan låta en smula pretentiöst. Det går inte att enkelt beskriva hans andliga hemvist idag, deklarerar han. Men han säger sig vara tilltalad av det som brukar kallas the universe story, och tanken på att vara en del av ett oändligt kosmos.
– Vad jag är intresserad av är hur vi ska förstå religion i världen, i ljuset av att förstå människor. Och av att förstå vid vilket ögonblick i livet som en känsla av mening blir verkligt viktigt för människor, och vad de då gör.

Om vi nu för en stund återvänder till detta med ”det djupast mänskliga” – vad menar han med att vara fullt ut mänsklig?
– Gosh…
Han tar ett djupt andetag, tittar ut genom fönstret.
– Jag tror det handlar om att stå i förbindelse med alla aspekter av vad vi är och vad vi kan erfara: fysiskt, emotionellt, estetiskt, spirituellt. Det rör sig om olika vägar till en djup upplevelse av det märkvärdiga faktum att vi lever, existerar, av att vi är en del av detta mirakulösa kosmos. Det handlar samtidigt om omtanke om just det, att ta ansvar för det, för de djupaste aspekterna av oss själva, för våra relationer med andra människor och världen omkring oss.

Att vara fullt mänsklig är detsamma som att leva det goda livet, som Gordon Lynch säger, med en hänvisning till klassisk grekisk filosofi: att vara lycklig och agera moraliskt hänger ihop. Detta goda och fullödiga liv kan ”naturligtvis” också levas utan religion, påpekar han: det går att finna genom konsten, trädgårdsskötsel, nära relationer och på många andra vis.
I sin bok Understanding Theology and Popular Culture skriver han om behovet av en ”teologisk estetik” för populärkulturen. Media inräknat. Här en enkel kortversion av vad som menas med en sådan:
– Det handlar om att vi bör ställa den typen av normativa frågor som teologer gör, om vad som är gott, vad är konstruktivt, vad är sant, vad är helande – i synandet av vardagslivets kultur: att undersöka vad det är vi tittar på, köper, väljer för underhållning, och tänka kritiskt kring effekten de här valen har på våra liv, våra relationer med andra, vår förmåga att föreställa oss det universum som vi bebor. Det är att tänka på de etiska kraven på vårt kulturliv.

I själva verket förs den debatten tämligen flitigt, i bloggar och på webbsidor inte minst – och då ofta i någon sorts ”lättviktig teologisk form”, som Gordon Lynch säger. Som när det diskuteras om det är rätt och konstruktivt med det allt grövre och mer spektakulära våldet på film, med konsumtionsmentalitet, eller fixering vid lyxiga varumärken. Men diskussionen förs ofta i ovetskap om att den är teologisk, eller rör sig på teologins mark, menar Lynch.
Kanske för att vi medan vi rest runt och upptäckt världen, i stället har fått nya vita fläckar på våra inre kartor.

Ylva Herholz