November är årets mest förbisedda månad

Jag ska försöka motstå frestelsen. Jag ska försöka att inte skriva om hur vacker november är. Det mjuka ljuset, trädens siluetter … Det finns ju så mycket annat att tala om när det gäller november, som de starka känslor hon väcker, trots att hon är så diskret. T.S. Eliot må hävda att april är den grymmaste månaden, April is the cruellest month, men det är ändå november som dras med det sämsta ryktet. November har ohotad ställning som den mest avskydda måna­den, i alla fall i Sverige.

Ta till exempel den gamla slagdängan Try to remember the kind of september. Originalet beskriver hur man står i december och blickar tillbaka på den underbara september. Men när texten översattes till svenska började vi längta efter september redan i november: ”Minns i november den ljuva september”, som Lasse Lönndahl sjunger. Det är alltså framför allt november vi drömmer oss bort från: ”Grå är november men ljuv är september.”

Inte nog med det. Det verkar vara något med november som får oss att önska bort henne överhuvudtaget. Den krävande samtiden skulle säga att november har problem med sitt varumärke. Och oavsett ordval: hon är fullkomligt i strid med tidsandan.

November är inte bara mörk. Hon är dessutom oklar, och då tänker jag inte bara på det suddiga ljuset. Det är som om årets näst sista månad vore ett tekniskt fel i kalendern, ett organisatoriskt mellanrum. Höstens färgfyrverkerier är över, samtidigt som vintern ännu inte hunnit inställa sig. November har varken löv eller snö, och verkar inte riktigt ha någon tydlig funktion. Hon bara står där, som i väntan på vidare instruktioner. Inga löften. Ingen riktning. Bara tid, av det där slaget som vi inte riktigt vet vad vi ska göra med.

November är en månadslång parentes och hon behandlas därefter.

Men tänk om det inte är november som är problemet utan vi? Vi har så höga krav på både tillvaron och dess månader numera. Så står de där också lydigt på rad, fulla av funktioner och erbjudanden.

December med sina lucior, Nobelpristagare och andra adventsluckor. Och på det både jul och nyår. Januari och februari lever högt på sin identitet som vintermånader. Att kunna göra anspråk på att vara vinter ger en kalendarisk tydlighet (även när meteorologin lutar mer åt Gumman Tö än Kung Bore). Januari är dessutom först. Februari kan alltid ursäkta sig med att vara kortast. I mars råder viss oklarhet, men tangentens lutning är ändå den rätta, rakt in i våren. April må vara hur grym han vill, men vi överser med både aprilväder och väder överhuvudtaget, eftersom vi vet att nu är det vår.

Och så väller sommarmånaderna in, älskade redan på förhand, oavsett hur de faktiskt beter sig. September och oktober sedan, så påfallande magnifika, med köksträdgårdar på topp och lövprakt utan dess like. Eventuell bristande väderlek kamoufleras nu av den chockartade återgången till höstterminens arbetslinje, en strid ström av måndagsmöten och mer eller mindre inspirerande inspirationsdagar.

Så kommer november. Tystlåten och skygg. Hon tar inte riktigt plats. Gör inget väsen av sig. Det gör henne obegriplig, och outhärdlig, i en tid där allt så gärna vill märkas. Hennes försvarsadvokater kan ändå rycka ut till hennes försvar: det är ju så mysigt med hösten. Inga förväntningar att leva upp till. Man kan stänga in sig med tekoppar och filtar och tända ljus.

Som om tomheten inte fick stå för sig själv, utan måste svepas in. Och handeln står redo att dämpa vår skräck för tomrummet, som om tystnaden måste överröstas, som om mörkret behöver belysas inte bara med ljus, utan ljus i nyinköpta ljusstakar.

Men november låter sig inte köpas. Och hon har aldrig sökt vår uppskattning. I en tid där allt vill bli älskat och i brist därpå lajkat, är det en motståndshandling. Den vise fransmannen Blaise Pascal menade att människans olycka beror på att hon inte klarar av att sitta still, ensam i ett tyst rum. Det är sådana insikter som väcks i november, förutsatt att tekopparna och filtarna förmår lämna henne i fred.

November är inte mörkret före gryningen. November är bara mörker. Och skönhet, men vi tar den en annan gång.