Ingen kärlek utan inköp

Häromdagen hamnade jag mitt i en kärlekshistoria: Två människor möts på gatan i mjukt ljus. De skrattar, omfamnar varandra. Allt är som det ska. Nästan.

För mitt i omfamningen sänker kvinnan blicken mot mobilen. Något behöver ordnas – och inhandlas. En ny rakhyvel för att fixa till hennes själs älskades skäggstubb kanske? Ett par nya skor? Omfamningen fortsätter ändå, sömlöst. Bara några klick mitt i romantiken.

Det var alltså en reklamfilm jag såg. Jag ska inte nämna företaget. Dess ägare är redan tillräckligt förmögen och det vore synd att ge honom ytterligare sändningstid.

Poängen är tydlig. Konsumtion stör inte ett mänskligt möte. Tvärtom: den fördjupar det. Kärleken kräver sitt underhåll och lyckligtvis finns då hemleverans. Kärleken må vara blind, men den har perfekt wifi. Det är svårt att inte imponeras av en så välfungerande passion.

Man borde inte sura. Allt sker så vänligt. Så smidigt. Vem vill stå i vägen för ett par bättre skor när kärleken står på spel?

Ändå är det något som gnager när jag ser det där. Jag borde väl ha bytt kanal. I stället började jag tänka på Habermas. Han som beskriver hur byråkratin med sina fyrkanter, och marknaden med sina dollartecken, invaderar våra relationer, koloniserar vår mänsklighet, vår livsvärld. Habermas har egentligen ingenting emot vare sig pengar eller Excelark. De är förmodligen nödvändiga. Vi har ju vant oss. De ser till att tågen går och fakturor kan betalas. Problemen uppstår inte där utan när byråkratin och ekonomin, ”systemet” som han kallar det, börjar breda ut sig på platser där de inte hör hemma. Som i en omfamning.

I företagets reklamfilm har systemet inte bara brutit sig in i livsvärlden. Det verkar ha bosatt sig där för gott. Säga vad man vill: det vet hur man gör en entré – som varar.

Reklamfilmen är förstås inget undantag, bara ytterligare ett exempel på den invasiva logik som präglar tillvaron. Appar som tränger sig på och inte kommer att nöja sig förrän de nått fram till vårt dna, till det facila priset av en prenumeration som vi glömmer bort och får leva med på livstid. Man får nästan beundra fräckheten.

Systemet genmäler att det vill oss väl, gång på gång (med pushnotiser). Det skäller aldrig ut oss. Det gör bara ett uttag från vårt konto (utan push-­notiser). Det är en artig erövrare. Den lämnar kvitto och tackar för förtroendet.

Här någonstans brukar invändningen komma: ”Samma gamla visa igen. Kommersen tar över. Tekniken invaderar. Livseffektiviseringen går över styr. Snart kommer väl någon dragande med en tysk sociolog också. Det här är inget annat än vår tids variant av att klaga på det dåliga vädret.”

Men problemet är ju att det dåliga vädret bara fortsätter.

Det är svårt att vara tyst då. I synnerhet om man, i själens mest ineffektiva vrår, kan föreställa sig att det här faktiskt – till skillnad från vädret – är något som människan kan påverka. Då vill man bara ropa NEJ! Eller NEIN! Man vill ju att de tyska sociologerna ska förstå.

Det krävs ändå inte en tidsresa till puniska kri­­gen för att påminnas om att en gång fanns det en annan värld. Det räcker att backa så där 25 år. Om någon då mitt i en omfamning hade börjat beställa rakhyvlar hade det höjts ett och annat ögonbryn. Det var en tid då ”förlåt, jag ska bara …” var en ursäkt, inte en livshållning.

Då mänsklig närvaro varken krävde lösenord eller batteriprocent. Och då tystnad inte uppfattades som dålig service.

Men mot samtiden kämpar gudarna förgäves.

Och ingen protestmarsch hjälper. Det beror på att motståndaren är vår fallenhet för bekvämlighet. Bekvämlighet är så mycket mer övertygande än något manifest. Den behöver inga paroller. Den kräver ingen övertygelse, bara ett klick. Och levererar innan vi hunnit ångra oss.

I reklamfilmen ligger mobilen kvar i handen, alltid redo. Kärleken är intakt. Leveransen är på väg. Allt fungerar. Och paret där i sin omfamning är så inskolat i framtiden att det inte längre ser att systemet tagit över både hjärtan och hjärnor.

Men någonstans, utanför bild, väntar livet, den där delen som inte kräver någon prenumeration. Och det undrar stilla: Skulle man kunna få vara ineffektiv, avgiftsfri och rentav obekväm i fred? Bara en enda liten stund.