Jag litar inte på danskarna

Postnord delar inte längre ut brev i Danmark. Det är, i förhållande till allt annat outsägligt hemskt som händer i världen, en liten nyhet. Men den är så illavarslande att jag mår illa.

Det kändes inget vidare när det svenska och det danska postväsendet slogs ihop 2009 till ett duostatligt företag. Statliga verk ska vara statliga verk och inte göras om till bolag med vinstkrav. Och de ska vara nationella.

(Ja, jag sörjer fortfarande över att Televerket blev Telia, som gick ihop med finska Sonera och numera, sedan mutskandalen i Uzbekistan i stort sett fallit i glömska, presenterar sig som en ”ledande telekomoperatör i Norden och Baltikum”. Men det är som det är.)

Svenskt postväsen och danskt postväsen passar otroligt dåligt ihop. Danmark är ett mycket litet land. Det så kallade Udkantsdanmark är en mental placering snarare än en geografisk. Det är på riktigt inte långt till ens den minsta håla. I Sverige däremot finns det platser så avlägsna att danskarna lika gärna hade kunnat försöka föreställa sig rymdens omfattning.

Danska staten har därtill medelst lag tvingat medborgarna att skaffa en digital postlåda – e-Boks. Utan en sådan kan man inte ta emot post från myndigheter. Under mitt halva decennium som boende i Danmark bidrog denna e-Boks med betydande stress och sänkt livskvalitet. Jag förstår att sådana som jag – medelålders patologiskt teknikfientlig kvinna – med tiden får anpassa sig, men jag tänker ofta på de danska 90-åringarna, på 95-åringarna.

Det spelar ingen roll hur gammal du är, om du är född under mellankrigstiden och minns freden, kvällen den 4 maj 1945; du ska ha en digital mejlbox och du måste kunna identifiera dig digitalt. Kunde de inte få slippa? De borde få njuta av sina sista år, lyssna på fågelsång, känna vårsolen i ansiktet, äta flæskesteg og kartofler – inte behöva lära sig navigera i en helt ny digital tillvaro, en tillvaro de snart ska lämna.

Inget enskilt land kan stå emot den tekniska utvecklingen, särskilt inte ett litet land. Men man måste inte skynda på utvecklingen, man måste inte prompt omöjliggöra för människor att leva kvar, om så bara litet, i världen av i går.

Att skriva ett brev, kanske för hand, vika ihop arket och stoppa ner i kuvert, skriva dit adressen och klistra på ett frimärke, för att sedan posta i en gul metallåda utanför Konsum, förlåt, Coop – det är en civilisatorisk handling, underbart otidsenlig och därför en välbehövlig påminnelse om en tid då eftertänksamhet var en dygd och där kommunikationsmedlen tvingade in tid mellan tanke och utsaga.

Det spelar ingen roll att de på postspråk kallade ”brevvolymerna” har minskat kraftigt, i Danmark precis som i Sverige. Poängen med att behålla otidsenliga fenomen är att de förankrar oss i den fysiska verkligheten och upprätthåller ett band till gångna tider.

Somt är redan förlorat.

Mina barn förstår inte vad de ser när de tittar på en telefonkiosk i det gamla ”Sverigememory” jag tvingar dem att spela. Och de skrattar när de ser den lilla kvadratiska bilden på gamla sedlar.

Ja, just det, kontanterna! Också på utdöende. Jag vill därför gå så långt som att hävda att det är en kulturarvspolitisk välgärning att kräva att banker och butiker fortsätter acceptera och hantera kontanter, pengar man kan ta i, mynt som kan skramla och rulla. Alla barn behöver en spargris, också om pengarna så småningom sätts in på konton och omvandlas till ettor och nollor och saldon.

Vi måste hålla emot.

Jag litar inte på danskarna i postfrågan. De flesta är överens om att svenskarna blev lurade vid samgåendet. Vi fick en oproportionerligt liten del av ägandet, och därtill bara hälften av inflytandet i styrelsen. Det är av yttersta vikt att svenska politiker inte låter sig luras att införa ett danskt digitaliseringstvång.

För rätt som det är tycker sedan det statligt ägda postbolaget att det är dumt och dyrt och meningslöst att behöva dela ut brev. Det är mycket roligare att försöka konkurrera på den lukrativa och ständigt växande paketdistributionsmarknaden, mycket roligare. Och så har man, snipp, snapp, snut, av affärsmässiga skäl, gjort slut på en urgammal mänsklig sedvänja.

Det förvånar mig att det inte är uppror runt om i kungariket Danmark.

Allt fokus är på Grönland, inget på det tysta kulturmord som just ägde rum. Man kan bli konspiratorisk för mindre.