Love Actually får mig att hulka varje gång

Richard Curtis Love Actually från 2003 har röstats fram till den bästa romantiska komedin. Genretypiskt utspelar den sig under julhelgen, men jag har sett den under alla årstider, fler gånger än jag vill erkänna. När man lär känna en film på djupet finns varje ”linje” i kroppen. Redan i Emma Thompsons första scen förnimmer man den som kommer längre fram, när hon lämnar julfirandet, flyr till sovrummet och stresstorkar tårarna med avigsidan av handen. Den äktenskapliga sängen lyser bakom henne, Joni Mitchell rosslar ”Both Sides Now” och just när man inte tror att det kan göra mer ont klipps Mia in, makens sekreterare, som rör sig segervisst genom sitt sovrum med sin platta mage och chefens smycke runt halsen …

Men under de senaste hulkande timmarna med filmen insåg jag, nästan till min lättnad, att även den här minutiöst hopfogade skapelsen har sina skönhetsfläckar.

Framför allt kärlekshistorien mellan den moderlöse Sam och ”skolans coolaste tjej” Joanna. Sam är en spinkmört som ser ut att vara åtta år gammal. När Joanna sjunger ”All I Want for Christmas Is You” på skolavslutningen ser vi att hon är i en ålder när tjejerna – vilket alla män bär plågsamma pojkminnen av – börjat smygröka och hänga med killarna i nian.

Tanken på att hon skulle kunna uppbåda något amoröst intresse för en blekfis som når henne till hakan är direkt bisarr. (Å andra sidan – hur sannolikt är det att den oförbätterlige incelen Colin stolpar in på en gudsförgäten bar i Wisconsin, av alla ställen, och blir översållad av pilska skönheter?)

En fläck av ett värre slag, eftersom den inte handlar om trist logik utan om en besk smak som sprider sig i munnen, hittar vi i historien om den bedragne Jamie som blir kär i sin portugisiska städerska Aurelia, tvärs över klassmässiga och språkliga vallgravar.

I slutet släpper Jamie sina julklappskassar och tar första bästa flyg till Lissabon. Han ringer på hennes dörr. Pappan öppnar, och Jamie stammar fram att han vill gifta sig med hans dotter. ”Kom fort”, ropar pappan inåt huset. ”Det är en karl här, han vill gifta sig med dig.” Varvid hans andra dotter träder fram. Hon är tjock och i konventionell mening fulare än Aurelia.

Det här är tänkt som en komisk poäng. Dottern frågar pappan om han tänker sälja henne till en främling. Pappan fräser: ”Sälja? Jag kan betala honom!” Underförstått: han kommer aldrig att bli av med tjockisen annars.

Men här är det plötsligt inte roligt längre.

Greppet är tyvärr inte ovanligt: att det sker en förväxling och hjälten tappar hakan när det undersköna föremålet för hens kärlek är fet och ful, finnig och glasögonprydd. Men i såna lägen faller jag ur filmen och börjar tänka på ovidkommande ting. Exempelvis castingprocessen. Hur formulerades annonsen? I vilket skede började den rollsökande fatta att hens funktion var att genom kontrastverkan få en redan snygg person att framstå som ännu snyggare? Eller att få hjälten att känna sig lyckligt lottad som slapp bli ihop med en sån rugguggla?

Jag sjunker ner i ledsamma funderingar. Fantiserar om hur den vederstyggliga skådisen får rollen och gör den så bra att hon därefter får spela vederstygglig i film efter film. Vad gör det med en människa?

Regissören Richard Curtis har också skrivit manus till romcomklassikern Notting Hill, som möjligen är strået vassare än Love Actually. Men här har jag kunnat notera en skönhetsfläck som återkommer i båda filmerna: ”skämt” om kukstorlek.

I Love Actually ritar rockvraket Billy Mack en pratbubbla i en reklambild för sina konkurrenter Blue och skriver i bubblan att de har små penisar. Och när Julia Roberts i Notting Hill ska platta till ett bröligt gubbgäng på en restaurang säger hon, med ett diaboliskt leende, att deras kukar säkert är stora som jordnötter.

Här faller jag ur filmerna igen.

Eftersom de tillhör den hyggligt barnvänliga kategorin har jag suttit i tv-soffor och sett dem med söner i späd ålder, och under de nyss nämnda scenerna har jag känt hur något dött i mig. Tänk att den här skiten ska lassas vidare, till den ena generationen efter den andra …

Kvinnliga skribenter anmärker aldrig på kukskämten, kanske eftersom de tycker att ”männen” gott kan ha sin beskärda del av kroppskomplexen. Och manliga skribenter undviker nogsamt ämnet eftersom de inte vill misstänkas för att tala i egen sak.

Som sagt, nog finns det skönhetsfläckar.

Men snart sitter jag där igen och hulkar.