Måste jag fatta alla dessa beslut?

För tio år sen fick jag i uppdrag att regissera en av mina egna pjäser. Det bokades in ett möte med scenografen. I scenanvisningarna hade jag skrivit in vissa föremål som hade betydelse för handlingen. Bland annat en cykel.

Scenografen kom fullastad med frågor. Vilken sorts cykel hade jag tänkt mig?

Jag blev svarslös. Min nollställdhet var ett resultat av övergången från ande till kött; från det enkla ordet ”cykel” som låter läsaren själv föreställa sig densamma, till en verklig cykel som slår fast att det handlar om just en sån här cykel.

Tystnaden föll i mötesrummet. Scenografen såg uppmärksamt på mig. Jag mumlade några vaga beskrivningar, som för att vinna tid.

Men det gick inte att komma undan. Nästa gång vi träffades hade den hjälpsamma scenografen med sig en hel solfjäder av bilder på olika cyklar, och han bredde ut dem över bordet. Jag var tvungen att välja en, teatermaskineriet hade satt sig i rullning, kostymörer och attributörer väntade med sina frågor, vi kunde inte ägna mer tid åt den satans cykeln. Jag insåg att det inte hade någon större betydelse heller. Det skulle förstås bli fel om jag valde en velociped från artonhundra kallt med gigantiska framhjul, eller en superslimmad Giro d’Italia-historia …

Eller skulle det det? Kanske skulle det sätta uppiggande myror i huvudet på publiken?

Måste jag fatta alla dessa beslut? Kunde ingen annan träda in och göra det åt mig? Och då hade vi inte ens börjat repetitionerna med skådespelarna.

Jag kommer aldrig att glömma den sjunkande känslan när jag pekade på en alldaglig röd tioväxlars och försökte låta övertygad när jag sa: den där tar vi. Det var rentav något som dog i mig. Alldeles nyss, när cykeln bara var ett ord på ett papper, hade det kunnat vara vilken som helst. Världen låg öppen. Alla var inbjudna att skapa sig egna cyklar, gröna eller röda, nya eller gamla, barndomens första med en kartongbit smattrande mot ekrarna, eller trotjänaren som blev stulen vid Karlbergs station. Men nu var det just den där cykeln, och ingen annan.

Jag tänker på det här dilemmat när jag läser Arthur Schnitzlers kortroman Drömberättelse från 1925, och strax därefter ser Stanley Kubricks baktunga filmatisering Eyes wide shut, som hade premiär 1999 och blev regissörens sista.

Österrikaren Schnitzler var verksam under samma tid som Sigmund Freud. Båda var smittade av samma upptäckarglädje, kröp omkring och lyfte på brunnslocken i sexualitetens dunkla gränder.

Schnitzler höll sig till det kortare formatet, enaktare och noveller. Stilen är lätt, trippar fram mellan det ironiska och det absurda. Freud skrev i ett brev att ”du har nått samma slutsatser om den mänskliga naturen som jag, men du verkar ha gjort det på ren intuition, medan jag tvingats till mödosamma studier”.

I Schnitzlers debutpjäs Anatol får vi möta en ung man som plågas så svårt av svartsjuka att han övertalar sin älskade Cora att låta sig hypnotiseras, så att han kan förvissa sig om hennes trohet. Men när hon väl sitter där, med hela sitt själsliv vidöppet, gör han allt för att slippa ställa den avgörande frågan.

Drömberättelse rör sig i samma motivkrets. Allt börjar med att Albertine och hennes man, läkaren Fridolin, blir lite väl öppenhjärtiga mot varandra dagen efter en maskeradbal. ”Oskyldiga och ändå försåtliga frågor, skälmska, dubbeltydiga svar utväxlades”. Sen är det inre snöskredet i rullning.

Stanley Kubrick blev fascinerad av Drömberättelse redan i unga år. Under 1970-talet ville han ha Woody Allen i rollen som den unge läkaren, sen funderade han på Steve Martin och Alec Baldwin. Tiden gick, producenten föreslog Tom Cruise, som gjorde tummen upp och föreslog sin dåvarande fru Nicole Kidman som motspelare.

Att rollen som Alice Harford måste vara Kidmans bottennotering som skådespelare är inte enda anledningen till att Eyes wide shut åldrats så illa. Filmen är två och fyrtio lång, vilket till stor del beror på de utstuderat dröjande replikväxlingarna. Här kan ingen köpa en tidning utan att räkna till tio pilsner innan han klämmer ur sig ett tack och lommar iväg med sin New York Post.

Men med Drömberättelse i färskt minne blir det smärtsamt tydligt hur filmens konkretion förvandlar oss till surmulna felfinnare. I Schnitz­lers språkliga universum kan scener passera som suggestiva, spänningshöjande och dallrande mellan dröm och verklighet. Men i filmen blir de bara obegripliga. Hur befriande är det inte när en cykel bara får vara en cykel!