När Centern var Socialdemokraternas farligaste opposition

I år är det 50 år sedan valet 1976. Det stora maktskiftesvalet. Mycket stod på spel. På den borgerliga kanten fanns en känsla av att det var ”nu eller aldrig”. På den socialdemokratiska sidan upplevdes ett hot mot en ordning som hade blivit naturlig. En förändring skulle – som en ledande framtida socialdemokrat uttryckte det – kännas som ”en statskupp”.

Tonläget var helt enkelt hyggligt uppskruvat. Valrörelsen var starkt ideologisk. Center- och oppositionsledaren Thorbjörn Fälldin höll på stämman i Ystad i juni ett tal inför 8 000 (!) ditresta centerpartister. I valet 1973 hade Centerpartiet fått 25,1 procent av rösterna, och även om stjärnan börjat sitt utdragna dalande var partiet en central kraft i svensk politik.

Talet har gått till historien som ”taggtrådstalet”. Fälldin anklagade Socialdemokraterna för att vilja driva Sverige i en närmast öststatlig riktning. Eller rättare sagt: skulle nog Centerledaren hävda, han ville varna för de demokratiska riskerna med en socialisering av ekonomin.

Socialdemokraterna hade på kongressen 1975 fattat beslut om löntagarfonder, men ville även att läkemedelsindustrin och produktionen av skolläromedel skulle övergå i ”samhällets regi”. Den som grävde i socialdemokratiska kongressprotokoll vid den här tiden behövde inte leta länge för att hitta saker att skrämmas med.

”Icke i något land där socialismen genomförts har man kvar de fri- och rättigheter som svenska folket sätter sådant värde på”, dundrade Fälldin. Dagens Nyheters ledarsida – som redan då hade ett ömmande hjärta för Socialdemokraterna – menade att Centerledaren kunde överlåta åt Gösta Bohman att se spöken. DN påpekade också att Fälldins eget ungdomsförbund hade en mer radikal linje för socialisering av läkemedelsindustrin än Socialdemokraterna.

Olof Palme ägnade stora delar av valrörelsen åt att bedyra att beslut fattade av partikongres­ser eller av LO inte skulle bli verklighet. Lönta­garfonder skulle möjligen materialiseras i en vag framtid. Det var en fråga för 1980-talet och det var ofint av de borgerliga partierna att komma dragande med den redan 1976.

Möjligen kan detta vara värt att komma ihåg när dagens debatt kretsar kring demokratins omedelbara upplösning. Men om riksdagspartierna inte riktigt kunde leverera undergången gjordes andra ambitiösa försök.

Den 23 augusti 1976 kunde svenska folket bänka sig framför tv:n för att lyssna till en 20 minuter lång utfrågning av Göte Kildén. Kildén var ordförande i Kommunistiska arbetarförbundet (KAF) och den svenska trotskistiska rörelsens dynamiska fyrbåk. Han titulerades ”f.d. akademiker, numera arbetare” i vad som onekligen uppfyller högt ställda krav på tidstypiskhet.

Inte heller Kildén gillade taggtråd. I en intervju i Dagens Nyheter i augusti 1976: ”Vi är inte bara naturligt emot kapitalismen men också emot den taggtrådspolitik som bedrivs av socialistiska länder som Sovjetunionen och Kina.”

Det var Vietnam och Kuba som visade vägen, även om KAF:arna minsann inte var Hanois och Havannas nickedockor. ”När det gäller Vietnam finns det saker vi inte helt godkänner [besvikelsen i det vietnamesiska kommunistpartiets politbyrå måste ha varit betydande]. Bland annat anser vi att den nuvarande regimen inte givit arbetarråden tillräckligt inflytande i planekonomins genomförande.”

Medveten om att konkurrensen var hård på vänstersidan lät Kildén förklara att man var ”det enda sant socialistiska alternativet till social­demokratin och Vänsterpartiet kommunisterna, som vi inte anser representera socialismen”. Mot Thorbjörn Fälldin ställde Kildén en annan ”bondeledare”, peruanen Hugo Blanco. Blanco lyftes fram som den trotskistiska fjärde internationalens ”främsta företrädare”. Väljarna var avvaktande.

Om det var Hugo Blanco eller 20 minuter på bästa sändningstid i monopol-tv som fick 4 000 väljare att lägga sin röst på Kildén får sägas vara osagt.

Den som avsåg att mera noggrant botanisera i sektvänstern för att göra en övervägd valhand­ling kunde fyra dagar senare se en motsvaran­de utfrågning av SKP:s partiledare Roland Petters­son. SKP var maoistiskt och pro-kinesiskt och hade vid partikongressen samma år – för att, får man anta, undanröja eventuella oklarheter – tagit ett steg åt vänster.

Men inte heller de kinesiska bondeledarna föll svenskarna på läppen. Det fick bli Fälldin.