Werfel gestaltar klassresenärens psykologi

Första gången jag hörde Franz Werfels namn nämnas var jag elva år. Det berodde inte på någon brådmogen boksprängdhet, utan på att min storasyster hemförde några lp-skivor från sitt år som utbytesstudent i USA. Bland annat den i fjol bortgångne satirikern Tom Lehrers That Was the Year That Was.

En av de stillsammare låtarna heter ”Alma” och handlar om Alma Mahler (1879–1964) och hennes bemärkta makar: kompositören Gustav Mahler, arkitekten Walter Gropius och författaren Franz Werfel. Eftersom Lehrer var en nödrims-­ekvilibrist som ställer Povel Ramel i skuggan måste jag återge några rader:

While married to Walt she met Werfel
and he too was caught in her net
He married her but he was carefel
’cause Alma was no Bernadette

Med dagens inkvisitoriska öron skulle låten möjligen bannlysas som ”slut-shaming”; att Lehrer medelst sina bitska rader om hennes förmodade promiskuitet avfärdar henne som en ”guldgrävare”. Eller också kan man bara konstatera att låten har 60 år på nacken – alltså inte bara en utan två mansåldrar – och njuta av resan. Hur som helst, Franz Werfel är den sortens namn som fastnar i bakhuvudet.

Han föddes 1890 i Prag. Familjen var judisk, men han gick i en katolsk skola. Han debuterade tidigt som poet, hängde med Franz Kafka och Max Brod på Café Arco. Skolgången gjorde honom religiöst öppensinnad, vilket ledde till kontroverser med hans judiska vänner och läsare.

Under en resa till Palestina mötte han armeniska flyktingar som berättade om turkarnas folkmord, vilket gav honom uppslag till den uppmärksammade romanen De fyrtio dagarna på Musa Dagh. När Hitler kom till makten mötte Werfel ett öde som han delade med otaliga andra ”urartade” centraleuropeiska kulturutövare: utfrysning, bokbål och landsflykt, först till Frankrike, sen till Portugal och slutligen till USA.

Han dog i en hjärtsjukdom i Los Angeles 1945.

Jag har försökt ta mig igenom hans tegelsten Verdi men funnit den alltför baktung. Men när jag nyligen lommade igenom ett förortsbibliotek föll mina ögon på en tunn volym med den lockande titeln En kvinnas blekblå handskrift (Ersatz förlag). På omslaget snurrar ett stiligt ungt par runt i en vals.

Boken är 140 sidor tunn och nästan kallsvettigt fängslande. Den utspelar sig i ett Wien där det nazistiska hotet börjat mullra i fjärran, men An­schluss ligger fortfarande två år borta. Huvudpersonen heter Leonidas, en man som i första kapitlet samlar ihop alla brev med gratulationer på 50-årsdagen. Ett av dem har en bekant handstil, och den rör upp minnen av kärlek och svek …

Jag ska inte avslöja mer av intrigen i den här hårt slimmade, oavbrutet överraskande och ändå luftiga berättelsen. Men jag vet inte när jag senast läste en sån psykologiskt inträngande studie av klassresenärens ängsliga och flyktiga personlighet. Leonidas kommer från enkla förhållanden, men när en studiekamrat (en ”intelligent israelit”, får vi veta) begår självmord testamenterar denne sin frack till Leonidas, som då kan ge sig ut i dansens virvlar, vilket förändrar hans liv. Han är nämligen en djävel på vals, ser dessutom bra ut, och snart blir han föremål för giftaslystna blickar. Det blir arvtagerskan Amelie som får trä hans ring på fingret.

Leonidas har utvecklat en akrobatisk förmåga att slingra sig undan ansvaret för alla avgörande ögonblick i livet när han låtit egenintresset styra. Men brevet med den blekblå handskriften raserar allt och utlöser ett jordskred av skuldkänslor som styr honom i oväntade och ibland rent absurda riktningar.

Det handlar inte bara om kärlekssveken, utan även om det antisemitiska giftet som börjar sprida sig, även på ”ministeriet för kultur och utbildning” där han är sektionschef. Han föraktar alla ministrar som kommer och går, sprattelgubbar och språkrör. Den verkliga makten utövas av såna som han, ”de fyrtio till femtio ämbetsmän som i själva verket styrde staten”.

Det är sylvasst, men småleendet stelnar i mungiporna. Alla kan känna igen sig i den här frackklädda klättermusen. Så fort man försöker värja sig naglas man fast av formuleringar som: ”En stiltje som av tjock flanell rådde runtomkring. Motorer mullrade, spårvagnar gnisslade, gatularmet nära och fjärran tycktes vadderat. Varje buller var förstorat och vagt, som om världen berättade den här dagens historia med munnen full.”

(Som ni hör finns det all anledning att lyfta på plommonstopet för översättaren tillika förläggaren Ola Wallin.)