Bibliotek är en motvikt till kaos

Jag är inte ensam. Så skriver författaren ­Alberto Manguel i sin mest kända och översatta bok En historia om läsning. Orden syftar på insikten om att han delar läsningens makt och ansvar med främmande människor genom olika tider. Man­guel är sedan länge en världsledande auktoritet på läsningens, böckernas och bibliotekens historia. Hans kosmopolitiska uppväxt och vuxna liv gör att han ledigt rör sig över en rad olika språkliga och kulturella gränser. De flesta av hans böcker är dock skrivna på engelska, som också är det språk han föredrar att samtala på. Han är född i Argentina, har kanadensiskt medborgarskap men lever numera i Portugal sedan 2020.

Vi träffas på baksidan av ett anonymt höghus i ett av Lissabons bostadskvarter. De undre delarna av byggnaden visar sig rymma omfattande arkiv som kommunen förfogar över. Här katalogiseras Manguels väldiga boksamling av ett arbetslag biblio­tekarier, i väntan på att dess permanenta hem i ett palats från 1700-talet nära Tejofloden inrättas. 

Alberto Manguel stiger ut ur taxin med en smidighet som får honom att se åtminstone ett decennium yngre ut än hans sjuttiosju år fyllda. Blicken är vänlig och uppmärksam. Det finns något väl förberett över hela hans uppenbarelse, och det första han gör när vi slagit oss ner är att prydligt lägga upp två böcker på bordet. Det är det svenska originalet och den portugisiska översättningen av min egen novellsamling Nätterna, Verónica, som utspelar sig i Lissabon och som han säger sig ha uppskattat. Därefter plockar han upp en liten svart anteckningsbok ur fickan.

– Jag tänkte att du skulle fråga mig om vilka svenska författare jag tycker om, så jag har gjort en liten lista. En jag ofta har återkommit till är Pär Lagerkvist. Men också Per Olov Enquist och Sven Delblanc. Göran Tunströms Juloratoriet är en underbar bok. Stig Dagerman var mycket viktig i Argentina på 1970-talet, hans roman Bränt barn utövade inflytande på en rad författare där.

Manguel talar eftertänksamt och med en precision i formuleringarna som vittnar om att han undervisat vid några av världens främsta universitet. Som barn led han av astma och var sängliggande i perioder, vilket bidrog till ett tidigt läsintresse. Även om problemen har försvunnit, menar han att erfarenheten av att inte få tillräckligt med luft fortfarande är märkbar i hans tvekande röst – när han skriver, läser och talar – och att den ger en viss rytm åt hans tankegångar.

Kan du berätta lite mer om din familje­bakgrund och uppväxt?

– Man brukar säga att det ligger i det judiska folkets natur att alltid befinna sig i exil, och i min släkts fall stämmer det. Mina morföräldrar kom från trakterna kring den ryska staden Jekaterinburg och hamnade som unga i en av de judiska kolonier i Argentina som skapats av baronen Maurice de Hirsch. Så småningom träffades mina föräldrar i Buenos Aires. Kort tid efter att jag föddes 1948 fick min far erbjudandet om att bli Argentinas förs­ta ambassadör i Israel. Regeringen hade tjänat pengar på att sälja pass till nazister, och den judiska befolkningen var orolig. Perón ville vara tidigt ute med att utnämna en ambassadör i Israel för att inte kunna anklagas för antisemitism. De första sju åren av mitt liv tillbringade jag det mesta av tiden med en tysktjeckisk barnflicka, som behandlade mig som en vuxen person som skulle utbildas. Vi talade engelska och tyska. Jag fick lära mig många dikter utantill, av Goethe och andra. När Perón avsattes 1955 återvände vi till Argentina där jag fick min skolgång och lärde mig spanska.

I tonåren brukade Manguel arbeta extra efter skoldagen på den engelsk-tyska bokhandeln Pygmalion i Buenos Aires. Dit brukade också den argentinske författaren Jorge Luis Borges gå på väg hem från sitt arbete som chef för Nationalbiblioteket (en post som Manguel själv långt senare skulle inneha). En dag frågade Borges om han var intresserad av att komma hem och läsa för honom. På det viset blev han en av de personer som fick läsa högt för den blinde Borges, något Manguel finstämt skildrat i den tunna boken Dagar med Borges.

Vilka är dina starkaste intryck från tiden med Borges?

– Två saker. Han var aldrig intresserad av hur det gick för mig i skolan eller av att få veta något om mina föräldrar. Jag var bara en ursäkt för Borges att få tala om sina läsningar och utveckla sina idéer. Men det var ett så generöst sätt att dela djup kunskap med ett barn. Den andra saken gick upp för mig långt senare. Jag hade inte riktigt insett att hela Borges verk var ett försök att förstå den egna existensen i tid och rum. De stora frågorna – vad gör jag här, varför är jag här, har jag en mening, har universum en mening – allt detta är närvarande hos Borges i form av olika undersökningar, mer eller mindre allvarliga, ibland satiriska, ibland ironiska.

Numera ser jag Borges verk som en sammanhängande och vidsträckt undersökning av dessa grundläggande frågor. Det påminner om astrofysikens försök att förstå universum genom observationer som inte sammanfaller med vår intuitiva förståelse av universum. För att kunna följa astrofysikens och kvantteorins slutledningar måste man överge sina begrepp om tiden, nuet, det förflutna och framtiden, och försöka greppa något som medvetandet inte kan greppa, vilket är praktiskt taget omöjligt. Borges återkommer ständigt till detta, oavsett om det handlar om att betrakta vårt liv som en fantasi eller dröm inuti en annan fantasi eller dröm, eller att koncentrera universum i ett bibliotek eller i en enskild punkt i tid och rum.

Borges hade ett enastående minne. Det verkar du också ha?

– Jag har bra minne för texter, minns var jag läst något någonstans, kan visualisera sidan, var boken står i hyllan och så vidare. Men inte för andra saker, jag glömmer ansikten, namn och telefonnummer.

I boken Curiosity skriver du om att läsare vid olika perioder kan hitta fram till böcker som mer än andra hjälper dem att utforska det egna jaget och världen. För din del har det i en senare fas i livet varit Dantes Den gudomliga komedin.

– Ja, Dante var en sen kärlek. Jag hade försökt att komma in i boken ett antal gånger men inte riktigt lyckats. När jag drabbades av en allvarlig sjukdom och var tvungen att hålla mig hemma, blev det en möjlighet att på djupet ge mig i kast med något jag inte läst tidigare. I Komedin fann jag ett ändlöst universum som innehöll allt. Jag tycker egentligen att det finns få oförklarliga mirakel i litteraturhistorien. Men hur kunde någon i exil på 1300-talet, utan sitt bibliotek, utan att veta var han skulle sova nästa natt, på ett språk som han nästan uppfann, skapa ett verk som innefattar allt som var känt inom historia, biologi, psykologi, teologi och litteratur vid den tiden, på ett så övertygande sätt, med en så utsökt poesi? Hur kan där finnas så mycket? Och så passande för vår egen tid?

Katalogisering av böcker är ett urgammalt yrke. I Nattens bibliotek beskrivs hur du som barn ständigt organiserade om dina böcker.

– Ja, efter färg, storlek och så vidare. Jag tror att idén om ett bibliotek är en tröst för vår medvetenhet om universums kaos. Vi föds in i detta universum och tror att det måste finnas en mening och ordning, men det finns inte. Detta är väldigt svårt att acceptera för oss människor. Så vi inrättar en ordning för det vi vet, erfarenheterna i böckerna, och organiserar dem alfabetiskt eller efter ämnen, länder och språk.

Du har bott längre perioder i en rad olika länder, bland annat Kanada och Frankrike. Kan du berätta om hur du och dina böcker till slut hamnade i Lissabon?

– Jag var tvungen att lämna Frankrike av byråkratiska skäl. Mitt portugisiska förlag berättade för Lissabons dåtida borgmästare att jag var intresserad av att donera mitt bibliotek. De tackade ja, försåg mig med ett arbetslag för att katalogisera samlingen och avsatte en stor budget för att renovera palatset på Rua das Janelas Verdes som stått tomt i femtio år och inte har någon elektricitet. Sen kom pandemin. Nu har jag varit här i fem år.

Så det tar längre tid än planerat?

– Jag vet inte om du känner till det portugisiska uttrycket ”obras de Santa Engrácia”, som syftar på kyrkan i Lissabon som planerades men slutfördes långt senare. Så är det med allt. Det finns byråkrati. Men jag vill ändå säga att den goda viljan jag mött här skiljer sig från andra länder jag känner till. Det första arbetslaget i palatset är i färd med att rengöra och restaurera interiörens kakelmålningar. Om allt går väl hoppas jag att invigningen kan ske 2028 när jag fyller 80 år.

Platsen heter officiellt ”Centro de Estudos da História da Leitura” (Centrum för studier i läsningens historia), men Manguel berättar att eftersom namnet inte var så ”sexigt” ombads man hitta ett mer attraktivt. Han valde att döpa platsen efter ön Atlantis – ”Espaço Atlântida” på portugisiska. Kanske inte så överraskande med tanke på att Manguel skrivit ett uppslagsverk över fiktiva platser i litteraturen, The Dictionary of Imaginary ­Places.

– Myten om Atlantis förnyar hela tiden sig själv. Ön försvinner och återuppstår i litteraturen genom hela historien. Biblioteket kommer att vara kärnan, men vi kommer också att ha föreläsningar, utställningar och workshops. Alla bibliotek försöker nå ut till en publik, men detta är speciellt eftersom det bär min personliga prägel. Jag kallar det mitt yttre skelett. Det är en aning oroande att öppna sitt medvetande på det här viset, låta människor blicka in i ens intima tankar, eftersom alla böckerna har anteckningar. Det handlar också om valen. Det faktum att jag har betydligt mer Platon än Aristoteles säger något om mig. Men när jag dör kommer biblioteket att förändras, någon annan kommer att ta över och göra andra saker, vara intresserad av and­ra författare.

Hur många böcker handlar det egentligen om?

– Jag vet inte exakt för jag har aldrig haft en katalog. När donationen gjordes 2020 fanns det ungefär 40 000 böcker. Men eftersom jag varje dag får nya böcker växer samlingen oavbrutet.

Gör du dig någonsin av med böcker?

– Aldrig. Den enda bok jag har slängt är Bret Easton Ellis American Psycho, som jag läste eftersom jag skulle recensera den. Jag har inget emot pornografi och har en hel del erotisk litteratur, men det är en roman om njutningen i att medvetet plåga människor, särskilt kvinnor. Jag kände att boken infekterade mitt bibliotek. Å andra sidan skickade en förläggare mig en gång av misstag två volymer om jordbrukets historia i Senegal mellan 1880 och 1940. Sådana böcker är som hittebarn som lämnas på kyrktrappan. Man tar naturligtvis hand om dem, för man vet aldrig om hittebarnet kanske en dag blir påve. Några månader senare blev jag mycket riktigt ombedd att recensera en bok av en senegalesisk författare som utspelade sig på landsbygden vid just den perioden och kunde då tillhandahålla exakta siffror.

Den fysiska bokens tillbakagång och läskrisen diskuteras i många länder. Hur ser du på utvecklingen? Blir läsarna ensammare, rent av utrotningshotade?

– Det finns flera olika nivåer av läskunnighet, från de mest grundläggande till den som är svårare att uppnå, där läsaren förmår spegla sina erfarenheter i litteraturen, känna sympati för gestalter i en bok och resonera med dess osynlige författare. Det har aldrig funnits någon tid då denna senare kategori läsare har utgjort huvuddelen av befolkningen. Hindren i vår tid är av två slag. Ett har att göra med tidens värderingar, som betonar det lätta och ytliga i motsats till läsningens värden där det svåra och djupgående är något positivt. Det andra är att varje tid har sina verktyg för att läsa, vare sig det handlar om papyrusrullar, kodexar eller annat, och den digitala läsningens kvaliteter sammanfaller med vår tids fokus på det snabba och lätta. Det är mycket svårt att övertyga människor om saker som går tvärs emot samhällets värderingar. Man kan inte skapa en industri med tekniska hjälpmedel som tränger in i livets alla aspekter, till och med i människors identitet, och samtidigt säga: Glöm allt det där, använd din fantasi, intelligens och reflektionsförmåga till att läsa en bok. Du kan inte ställa en stor tårta framför någon och samtidigt övertala dem att börja banta.

Slutligen, på ett ställe har du skrivit att du gärna tänker dig att såväl du som dina böcker skulle vittra sönder dagen efter din sista, så att du alltjämt skulle ha dem hos dig.

– Det finns en tradition inom biodlingen som går ut på att när en biodlare dör måste någon gå till bina och berätta om vad som hänt. När den tiden kommer skulle jag vilja att någon gick till mina böcker och berättar att jag inte längre finns kvar.

På förmiddagen efter mötet med Alberto Man­guel går jag förbi Palacete dos Marqueses de Pombal på Rua das Janelas Verdes. Några tecken på att palatset har börjat renoveras går egentligen inte att urskilja. Porten är stängd och färgen på den blekgula fasaden flagnar. Men från fönstren på andra sidan byggnaden måste utsikten över Tejofloden och lyftkranarna i hamnen vara magnifik. Jag tänker på de gamla kakelmålningarna där inne, som nu putsas av. Det är trots allt en början. Jag hoppas att palatset en dag kommer att resa sig som ett Atlantis ur glömskans djup.

Under resten av dagen lägger jag märke till dem mer än tidigare. I stadsdelen Santos sitter en man i gammalmodig kavaj på en bänk omgiven av duvor och läser en tummad bok av spionförfattaren Daniel Silva. På en av stadens utsiktsplatser ser jag en turist försjunken i en roman av Sally Rooney. I tunnelbanevagnen bläddrar en ung kvinna ivrigt i en kursbok i juridik. Av någon anledning minns jag hur Manguels röst djupnade av förundran när han vid ett tillfälle talade om Dante: Hur kan där finnas så mycket? Jag letar upp en lämplig plats under jakarandaträden och slår upp boken som jag själv håller på att läsa. Ännu är jag inte ensam.