David Lodge – brittisk, men inte elak

Detta skrivs på främmande ort. Att platsen inte är Rummidge eller Euphoria beror mest på att dessa universitetsstäder är fiktiva. Det där med verklighet är egentligen ett flytande begrepp. Är litteratur verklig? Kan den inte till och med vara verkligare än verkligheten?

Ingen kan peka ut Rummidge och Euphoria på en karta, men jag har varit där. Flera gånger har jag stigit ner i den flod, som rinner igenom dem båda. Den är namnlös och utgör det vattendrag, som flyter genom alla litterära städer. Kanske är den fantasin. Rummidge och Euphoria är fixpunkterna i David Lodges universum. Utomlands är det vanligt att litteraturforskare också är romanförfattare. Ett exempel är Lodge (1935–2025), som skrev ett antal monografier om nittonhundratalets romankonst och var lektor vid universitet i Birmingham. Låt mig genast göra klart att Lodge är rolig. Han debuterade tjugofem år gammal, och i sin tredje roman, The British Museum is Falling Down (1965), skriver han om en ung forskare som dagligen åker vespa mellan sitt hem i Battersea och British Library, lika bekymrad över sin avhandling som sin katolska tro. Katolicism, universitet och de problem båda kan förorsaka återkommer ständigt i Lodges verk. Sammanlagt skrev han femton romaner.

Säger man ”rolig” och ”brittisk” och ”romanförfattare” går tankarna lätt till Evelyn Waugh, som Lodge faktiskt ägnade en studie. Dessa båda storheter var landsmän, men annars nästan varandras motsatser. Lodge är inte elak, hans miljö är aldrig överklassens och hans universitet inte Oxbridge. Han slår mot sig själv och mot oss, men det sker nästan kärleksfullt. En av hans senare böcker, Deaf Sentence (2004), beskriver nedsatt hörsel så drabbande och ömsint att jag kände lust att översätta den åt min lomhörda mamma. Även om Lodge själv hörde sämre på senare år förblev han en lyhörd författare.

Lodges viktigaste skapelser utspelar sig på och omkring universiteten i Rummidge och Euphoria. Det förra är ett så kallat redbrick university, ett av de universitet som på 1800-talet uppfördes utanför Englands industristäder. Det andra är ett soldränkt campus utanför en härligt uppknäppt stad i Kalifornien. Lägg in allt du drömt om Kalifornien – det finns i Euphoria. Båda orterna gör skäl för sina namn, och det är förstås inget sammanträffande att ”Rummidge” låter nästan som ”rubbish”.

Rummidge och Euphoria har ett utbytesprogram. I Changing Places (1975) är året 1967, och den ganska obetydliga Philip Swallow (vars senaste bok inte ens har fått några recensioner) reser till Euphoria och den världsberömde Morris Zapp till Rummidge. Mötet blir upprörande för båda. (Hur ska Zapp klara enkelfönster och bristande uppvärmning? Hur ska Swallow klara flower power och revolt?) Men de förändras – idag skulle man kanske säga att de växer – och blir faktiskt mera lika varandra. Faktum är att Swallow och Zapp till och med byter fru. Alltsammans är rasande roligt.

Verkligen? Håller en humoristisk bok som kom för femtio år sedan? Jag tycker det. Inför en längre flygresa köpte jag en omnibus av Lodges Campustrilogi på det lokala idrottslagets loppis och skrattade mig till omgivningens förtret genom en och en halv volym via Dubai till Dunedin. Mycket mindes jag dock från tidigare läsningar – inte minst varför Swallows bok aldrig fått några recensioner.

Flygresor är framträdande i Changing Places. Den flygrädde Morris Zapps val av en flight utan mellanlandningar får konsekvenser som återkommer genom hela boken, som ränningar i väven. På väg över Atlanten reflekterar Philip Swallow att måltiden ”could be lunch, could be dinner, who knows or cares two miles above the turning globe”. Det kunde jag skriva under på, där jag satt på mitt flygplan.

Det flygs ännu mer i Small World (1984). Där befinner vi oss i konferensernas tidevarv, och akademikerna far fram och tillbaka över jordklotet. Swallow ordnar en mindre lyckad konferens i Rummidge, och Morris Zapp råkar illa ut. De var båda fyrtio i första boken, nu är året 1979 och de börjar känna trycket från ”young men in a hurry”. Romanens undertitel är ”An Academic Romance” – den följer den medeltida romansens mönster, och läser man den realistiskt kan det uppstå problem. En av de yngre huvudpersonerna heter för övrigt Persse – Percival.

Lodges tredje campusroman, Nice Work (1988), utspelar sig nästan uteslutande i Rummidge. I fjärran finns Euphoria som en åtråvärd hägring. Tiderna har förändrats. Nu står en kvinna i centrum – Robyn Penrose, som likt många unga akademiker försöker stanna kvar vid universitetet. För att hålla sig väl med prefekten – en viss Philip Swallow – accepterar hon en plats i universitetets ”skuggprogram”. I åttiotalets oroliga Storbritannien, där det ständigt strejkades och där ekonomin var i gungning, krävde universitetsledningen större öppenhet och utbyte mellan akademi och industri. Robyn får följa Vic Wilcox, en self-made man och chef för ett företag inom den tunga metallindustrin. Avståndet mellan universitetet och industrin är större än mellan Rummidge och Euphoria. Kulturkrock är bara förnamnet. Efternamnet är förändring – i varje fall på det personliga planet. Också här finns dessa fantastiska detaljer, som man inte glömmer – som vilken toalett Vic väljer hemma, det fluffiga eleganta badrummet eller den spartanska gästtoaletten, eller hur det egentligen står till med Robyns val av närtillverkade kläder.

Den första av Lodges böcker som jag läste var Small World. Då var jag en ung doktorand, som bara kunde drömma om internationella konferenser. Därefter läste jag Changing Places, en bok som jag nog tyckte mindre om då än jag gör nu. Kanske var det revolutionära sextio­talet för nära och för långt bort, kanske var jag helt enkelt för ung för att förstå de medelålders männens livskris. Nice Work läste jag när den var ny. Då var jag själv en ung akademiker, som försökte hänga mig kvar vid universitetet, och identifierade mig säkert med Robyn – samtidigt som jag förhoppningsvis såg bjälken i mitt eget öga.

David Lodge älskar nämligen att ironisera över det akademiskt uppblåsta, och som tjugoåttaårig nydoktor var jag nog rätt uppblåst.

Nice Work är den enda i campus­trilogin som finns översatt till svenska. Möjligen beror detta på den svenska ovanan vid universitetsromaner. Avsnitten om klassresenären Vic Wilcox kanske tilltalade mer. På svenska heter boken Snyggt jobbat, vilket i mina öron låter som en uppföljare till Va flängt, Bonnie eller Akta’re för Hajen, Dante. Men kanske är också denna uppfattning en generationsfråga.

Den som ägnar sitt liv åt litteraturen blir lätt lite blasé. Det finns så många goda böcker. När entusiastiska unga läsare frågar mig om min favoritbok blir jag lite ställd. Vilket ska jag ta av alla dessa mästerverk? Säger man: ”Anna Karenina är ju bra”?

Istället brukar jag välja någon av de böcker, som inte hör till världslitteraturens största men som kvalar in som minor classics (för att inte tala om a good read). Sådana som varit betydelsefulla just för mig. En av dem är Nice Work.