De stora förläggarnas tid

Kan de stora bokförläggarnas tid vara över i Sverige? Utsträckta bakom gigantiska antika skrivbord men förmodligen utan cigarr. Så hölls branschens nivå uppe av en bildningselit anställd av främst Bonnierförlagen. Men kanske framförallt av några självständiga förläggare med egenkapital, så som Bo Cavefors och Per I. Gedin. Endast medförda pengar eller delägande kan egentligen garantera en egensinnig utgivning med självständiga beslut.

Per I. Gedin har nu utgett en dokumenterande 550-sidig kompilation brev ur förlagsarkivet, Bäste bokförläggare! Från en förläggares vardag (Albert Bonniers). Förlaget var Wahlström & Widstrand, under några av dess storhetsår 1961–1986, och inte det egna Gedins förlag decenniet därefter.

I likhet med Cavefors nöjde sig Gedin inte med att vänta in manuskript brev­ledes utan sökte aktivt nya författare och ämnen. En annan av Per I. Gedins förläggarhemligheter är den tydliga generositeten mot författare. I första hand av god vilja, ibland var det även en förnuftig affär. Gedin visar ett till synes ändlöst tålamod med förlagets författare, där förfrågningar om ogrundade förskott på större summor gång på gång beviljas.

En sådan, redan halvt exotisk, patriar­kal förlagskultur byggde på ömsesidig lojalitet: förlagen kastade ogärna ut etablerade författare, medan författarna i sin tur förväntades att inte lättvindigt byta förlag. Det fanns därtill ett för kultur­nivån viktigt resonemang om ”gungor och karuseller”, där oekonomiska men kvalitativt värdefulla författarskap hölls om ryggen. Flertalet författare var fortfarande män, samtliga förläggare var det.

I förändringen av tituleringen uppe i brevhuvudena märks även hur Sverige förändras. Tilltalen går från ”Herr Doktor”, rentav ”Ärade förläggare”, till ett ”Hejsan”. Glömda och berömda namn tumlar förbi. Sju titlar av Henry Miller ges ut. Ulf Lundell debuterar, ödmjuk och självkritisk med Jack, nedstruken med 200 sidor, som följs upp med den starkare Sömnen.

Den litteraturhistoriskt största händelse som täcks av brevsamlingen är nog den så kallade Solzjenitsynaffären. Aleksandr Solzjenitsyn fick Nobelpriset 1970. Han kunde dock inte komma till Stockholm eftersom han då riskerade att inte få återvända till Sovjetunionen. Möjligheten att dela ut priset på svenska ambassaden undersöktes, men regeringen ville undvika en konflikt. Först 1974, efter att han hade utvisats från Sovjetunionen, kunde Solzjenitsyn ta emot priset.

Som varande Solzjenitsyns svenske förläggare skrev Gedin till Olof Palme och påpekade den svenska regeringens undfallenheten. Men Palme svarade då med ett öppet brev i New York Times, där han anklagade Gedin och Wahlström & ­Widstrand för att vilja göra en politisk manifestation av Nobelprisets överlämnande. Liksom Leif G. W. Persson berättat från den så kallade Geijeraffären, så mer än antyder breven här att Palme i en pressad situation valde att ljuga. Som läsare lägger man märke till att Sverige ännu tassade för Sovjet på ett sätt som påminner om Finland under Kekkonen. I en berömd debatt i tv kritiserade Vilhelm Moberg Palme för hanteringen.

Per I. Gedin är i sin bok tydligt medveten om att tiderna i alla avseenden har skiftat, hur ekonomiavdelningarna har fått större inflytande i förlagsvärlden, och hur en massmedial populärkultur ändrat värderingsramarna. Liksom att de stora förstaupplagorna för seriös litteratur (exempel ges som Om konsten att läsa och skriva av Olof Lagercrantz) knappast längre är möjliga. Kanske även att gruppanda i kommittébesluten på storförlagen är till nackdel för det originella och nyskapande.

Gedin höll i Svenska Förläggarföreningen för några år sedan en omtalad Helmsföreläsning om ”De två kulturerna”. Där ger han ett erkännande åt de svenska småförlagen för att de har räddat den höglitterära utgivningen i Sverige, när de stora koncernerna har svikit.

Vad essän – det är närmast en stridsskrift – bortser ifrån är att de mindre förlagen har gjort sig alltför beroende av det nyckfulla statliga utgivningsstödet. Men Gedin ser dem som de sanna arvtagarna till storförlagens seriösa litteraturutgivning.

Dessa enmans- eller enkvinnoförlag har kommit att stå för den större delen av den översatta kvalitetslitteraturen, de udda klassikerna och poesin.