Den underskattade Alice Lyttkens

Under många år var Alice Lyttkens (1897–1991) en av Sveriges mest lästa författare. Hennes böcker, de flesta utgivna på Albert Bonniers Förlag, gick åt som smör. Hon har kallats underhållningslitteraturens drottning och romanerna har beskrivits som flickböcker för vuxna. Det är ett både orättvist och missvisande omdöme. Alice Lyttkens skrev inte för att underhålla och hennes böcker är inte lättviktiga. Under sin samtid var hon en respekterad författare och recenserades av intellektuella giganter som Bo Bergman och Olof Lagercrantz. Hon satt i styrelsen för Sveriges författareförening (nuvarande Sveriges författarförbund) och blev invald i PEN-klubben.

Alice Lyttkens skrev om självständiga kvinnor som trotsar sin tids förväntningar och frigör sig. Man kan undra varför ett författarskap med tonvikt på kvinnors liv och villkor inte har uppmärksammats mer av eftervärlden. Alice Lyttkens har inget litterärt sällskap. Ingen avhandling eller biografi har författats om henne. Ett enda större akademiskt arbete, avgränsat till hennes 1930-talsproduktion, har skrivits av Eva Heggestad (Alice Lyttkens i och om 1930-talet, 2009). Kanske har Lyttkens popularitet och produktivitet hindrat henne från att betraktas som en seriös författare. Eller så har det med genre och ämnesval att göra. Klassiska historiska romaner i borgerliga miljöer har inte varit på modet på länge.

Borgerlig kultur präglade Alice Lyttkens liv och författarskap. I sin memoarserie i sju delar Leva om sitt liv (1977–1989) berättar hon om sin uppväxt i Malmö i den välkända familjen Cronquist, som bestod av framgångsrika köpmän och läkare. Erfarenheterna från barn- och ungdomen kom väl till pass i tetralogin om familjen Grugge, Guld och goda ord (1959), Kärlekens gyckelspel (1960), En strimma violett (1961) och Kärlekens nya kläder (1962). I 20-årsåldern träffade hon sin blivande man, lundastudenten och sedermera advokaten Yngve Lyttkens. Till sitt hem på Östermalm i Stockholm bjöd paret Lyttkens kända författare och andra celebriteter, varav flera kom att bli nära vänner, såsom Ivar Lo-Johansson, Karl Gerhard och prins Wilhelm.

Memoarerna är särskilt läsvärda för den inblick i det svenska kulturlivet som de ger. Lyttkens berättar öppet och rättframt om sina gäster. Vilhelm Moberg, skriver hon, var både snäll och omtänksam, men kunde också vara raka motsatsen: grälsjuk och ganska odräglig. Om Hjalmar Gullberg har hon bara gott att säga. Moa Martinson hade visserligen divalater, men dem kunde man lätt förlåta eftersom hon var så färgstark. Amelie Posse beskriver hon som barnslig och egocentrisk, men beundransvärd för sitt anti­nazistiska engagemang.

Om vi får tro Alice Lyttkens själv var det ett infall som utgjorde starten för hennes författarkarriär. Hon hade inte närt några författardrömmar utan bestämde sig från en dag till en annan för att börja skriva. Hon var då några och 30. Debutromanen Synkoper (1932) innehåller flera typiskt lyttkenska drag. Ett är att hon fångar upp tidens idéer och låter sina romanfigurer pröva dem mot verkligheten. I Synkoper möter vi den unga änkan Kerstin, tvåbarnsmor och skribent med socialistiska ideal. Hon träffar en betydligt äldre bankdirektör och gifter sig med honom. Genom detta möte tvingas hon ompröva sitt politiska ställningstagande och också inse att rikedom inte bara för med sig gott. När hon inte längre behöver kämpa mister hon sin drivkraft. Snart märker Kerstin att hon attraheras av makens vuxne styvson, varpå ett annat återkommande motiv introduceras: kvinnans kamp med sitt driftsliv. Lösningen för henne blir arbete. Brist på sysselsättning är kvinnans och även människans största fiende – det är Lyttkens ständiga budskap.

På Synkoper följde flera samtidsromaner om yrkesverksamma kvinnor, bland annat en trilogi om en kvinnlig advokat, Det är inte sant … (1935), Det är mycket man måste (1936) och Det är dit vi längtar (1937). Recensionerna av de första böckerna var blandade, men Lyttkens noterade att de manliga recensenterna överlag var mer positiva än de kvinnliga, något som Eva Heggestad bekräftar i sin studie. Johannes Edfelt berömde Synkoper, men ännu mer Flykten från vardagen (1933), om en barnlängtande lärarinna med ofördelaktigt yttre som lämnar sitt äktenskap och ser till att få ett barn att uppfostra på egen hand.

Det var bland kvinnor som de största felfinnarna fanns, och de första böckerna fick några rejäla sågningar. Svenska Dagbladets Märta Lindqvist liknade dem vid dålig och hälsofarlig mat. Stilen beskrivs som billig och vulgär, vilket nog berodde på dess för den tiden sexuella frispråkighet, med ämnen som otrohet, homosexualitet, skilsmässor och kvinnlig lust. Lyttkens tog illa vid sig av kritiken, men avfärdade den med att den kom från sippa 1800-talstanter.

Med – kommer inte till middagen (1934), om läkaren Inga som väljer sitt yrkesliv före äktenskapet, slog Alice Lyttkens igenom internationellt. På Vilhelm Mobergs inrådan hade hon kontaktat hans österrikiska förlag. I tysk press fick hon beröm för sin psykologiska skärpa och klara framställningskonst. – kommer inte till middagen gjordes till och med som film i Tyskland. I samband med lanseringen av romanen gjorde Lyttkens ett besök i Tyskland och Österrike, men mötet med nazismen och antisemitismen gav henne avsmak. Kontakten med hennes tyskspråkiga förlag upphörde i samband med romanen Falskt vittnesbörd (1939), som innehåller kraftig kritik mot nazismen.

I början av 1940-talet ville Alice Lyttkens skriva den svenska kvinnans historia. Det blev en kulturhistorisk exposé kallad Svensk kvinna (1941), som senare följdes av Svenska mödrar (1946). Under arbetet med Svensk kvinna fick hon stöd av ingen mindre än författaren Sigrid Undset, som uppmuntrade henne att ta steget och skriva historiska romaner. Undset hade hon träffat i samband med nordiska författarträffar. De blev nära vänner. Under nazisternas ockupation av Norge bodde den norska Nobelpristagaren i paret Lyttkens hem under två månader. Lyttkens beskriver sin väninna som en människa ”av storslagna mått”.

Den första historiska romanen blev Lyckans tempel (1943), om borgarfamiljen Tollman i Stockholm under gustaviansk tid. Den blev en succé, liksom dess uppföljare Längtans blåa blomma (1944), som har kriget mot Ryssland 1808–1809 som fond. Den är den enda av Lyttkens romaner som har filmatiserats i Sverige. År 1998 gjorde Sveriges Television en tv-serie i fyra delar med Eva Röse som den känslostyrda Betty Tollman, som gör andra livsval än sin förnuftiga och ordentliga syster Ulrika.

Alice Lyttkens fick ros för sin skarpsynthet, sin beläsenhet, sin berättarglädje, sina miljöskildringar, sin människokännedom och sina festliga porträtt. Hon berättar stolt hur litteraturprofessorn och Akademiledamoten Martin Lamm gav henne sin uppskattning för Lyckans tempel. Tillsammans med sin hustru hade han entusiastiskt letat upp och besökt de platser i huvudstaden som nämns
i romanen.

Tollmansviten löper ända fram till 1880-talet, med Nya stjärnor tändas (1945), Statt upp min älskade (1947) och Tag lyckan fatt (1949). Men eftersom Lyttkens kände sig mer hemma i 1700-talet förlade hon sina följande romanserier dit och valde bort släktkrönikan till förmån för ett enskilt öde. I Himlabröd (1953), som tilldrar sig under frihetstiden, får vi möta den företagsamma och slagfärdiga Hedda Skoot, som vid sin mans död tar över hans företag. Tack vare sin skönhet, charm, vältalighet och list lyckas hon sköta affärerna med framgång. Hon är frimodig och rolig, som en svensk Elizabeth Bennet hos Jane Austen eller kanske Selma Lagerlöfs Charlotte Löwensköld.

Alice Lyttkens gladde sig särskilt åt författaren Anders Österlings lovord av romanen, som han tyckte överträffade Lyckans tempel. Öster­ling, som var Svenska Akademiens ständige sekreterare, imponerades av hur hon återgav den kulturhistoriska bakgrunden och de sociala sammanhangen. Här fanns ”en artistisk vitalitet som låter scen för scen få liv”. Harald Schiller undrade i Sydsvenskan om han skulle anmäla den som roman eller kulturhistorisk skildring. I båda fallen var den briljant, menade han. Professorn i historia Erik Lönnroth, som i Dagens Nyheter kritiserade hennes skildring av kung Fredrik I, skrev desto mer uppskattande om seriens tredje del, Herdinnelek (1955), i vilken han gladdes åt att återknyta bekantskapen med Hedda Skoot, denna ”charmerande blandning av koketteri, skälmsk­het, ofantligt gott förnuft och en god portion människokännedom”. Övriga böcker i serien är Dygdeövning (1954), Kärleksbesvär (1956) och Slumplycka (1957).

Lyttkens återvände till den gustavianska tiden i sviten om den kavata professorsdottern Catrin Ambrosia i På villostig (1963), Skuggspel i natten (1964), Hasard med guldmynt (1965), Den venetianska spegeln (1966), Livet är ett vågespel (1967) och Vårens tid är inne (1968). Catrin Ambrosia flyr det äktenskap hon ska giftas in i och beger sig från Uppsala till Stockholm i manskläder. Som flera andra av Lyttkens hjältinnor tar hon sig fram tack vare intelligens, integritet, en stark vilja och en vass tunga.

Alice Lyttkens huvudpersoner är inte som sina motsvarigheter i flickböcker. De är inte alltigenom goda och dygdiga. De kämpar mot sina laster och lustar. Inte sällan ljuger de för att få sin vilja igenom. Författarinnans syn på medmänniskorna verkar speglas i hennes romanfigurer. Hon tog människor för vad de var och skildrade träffsäkert deras förtjänster, brister och svaga punkter.

På 1970-talet återvände Lyttkens till fackboksskrivande och utkom med en kvinnohistoria i tre band. Varför denna pionjärinsats är så pass okänd i vår tid är märkligt, men ju mer man läser av Alice Lyttkens, desto mer anar man att hon inte har ansetts som någon trovärdig feminist.

Hon var inte aktiv i kvinnorörelsen. Hon blev visserligen invald i kvinnoföreningen Nya Idun i mitten av 3190-talet, men besöken blev få eftersom hon inte kände sig accepterad. Måhända är det hennes egna erfarenheter som återges i Det är inte sant … (1935), där en överstinna klagar över hur hon har mobbats ut i en kvinnoförening därför att hon var för vacker och hade för dyra kläder. Kvinnosakskvinnorna benämns med adjektiv som ”högdragna”, ”självgoda” och ”pösande”. De har bildat en ”stat i staten” till vilken endast en exklusiv skara är inbjuden. I samma roman förfäktas kvinnans rätt till arbete och lika lön av en kvinnlig advokat, som dock menar att de som främst står i vägen för kvinnlig rätt och frigörelse är kvinnorna själva. Alltför många kvinnor tål inte andra kvinnors framgång, säger hon och skyller missunnsamheten på bristande tilltro till det egna könets förmåga.

I Flickan som inte bad om lov (1969) förekommer en glädjelös och högfärdig kvinnosakskvinna. Hon favoriserar sina söner framför sin dotter. Den sympatiske maken påpekar att hon och hennes medsystrar inte borde ta så mycken ära åt sig för den kvinnliga rösträtten. Den hade röstats igenom ändå, utan deras arbete, hävdar han. Att detta även var Alice Lyttkens mening framgår i Leva om sitt liv. Hon var kritisk till kvinnorörelsen och uttryckte sig ibland kanske för frispråkigt för att dess förkämpar skulle ta henne på allvar. Som när hon i en intervju utbrast: ”Visst är jag feminist, men jag tycker bättre om karlar!”

I Lyttkens romaner finns män som beter sig svinaktigt, men det är samtidigt påfallande ofta männen som ser och uppmuntrar kvinnor. Man finner inga könskrig. Idealet är den goda manligheten och den goda kvinnligheten i skön förening, där man visar ömsesidig respekt och försöker ta fram varandras bästa sidor. Förebilden hade hon i sitt eget harmoniska äktenskap med Yngve, den stabila grund som hennes lycka vilade på.

Meningsfull sysselsättning ansåg hon vara en annan nyckel till ett gott äktenskap och ett gott liv. Skrivandet var hennes livsnerv. Det infall som Alice Lyttkens fick i början av 1930-talet upphörde aldrig. Hon skrev in i det sista och avslutade sitt 60-åriga författarskap i och med sin död år 1991, vid 93 års ålder.