För mycket och för lite Ekelöf

Av alla utgåvor som finns med Gunnar Ekelöfs dikter torde den mest lästa vara den Månpocketvolym som kom ut första gången 1983. Den bidrog till att Ekelöf fick en guldålder under 1980-talet. Själv önskade jag mig den i julklapp 1987, då jag var 15 år. Under de närmaste åren läste jag mer i den än i förmodligen någon annan bok.

Överhuvudtaget gavs en rad av våra främsta lyriker – till exempel Stagnelius, Fröding, Södergran, Gullberg, Boye, Martinson, Lindegren, Tranströmer, Aspenström, Lars Gustafsson och Lars Forssell – vid denna tid ut i billiga pocket-volymer. Det betydde väldigt mycket för poesiintresset i landet, i synnerhet bland de unga.

Förutom originalsamlingarna innehåller Månpocketutgåvan av Ekelöf en del dikter som hans änka Ingrid sammanställde efter hans död 1968, framför allt i Partitur (1969). Åtskilliga tidigare outgivna texter, både poesi och prosa, fanns också med i de åtta band av Ekelöfs skrifter som Reidar Ekner gav ut 1991–1993.

Reidar Ekner fick kritik för sitt sätt att redigera texterna. Kritiken var delvis berättigad, han var ibland alltför egensinnig, men blev inte sällan oproportionerlig. Ekner fick överhuvudtaget inte det erkännande han förtjänade som Ekelöfforskare. Han hade en enastående kännedom om författarskapet, han var vän med Ekelöf och hjälpte honom att sammanställa nya böcker. Ekner utkom 1970 med en bibliografi över författarskapet, där alla Ekelöfs publicerade texter finns förtecknade. Alla vi som senare har skrivit böcker om Ekelöf har haft ovärderlig hjälp av den.

År 2015 gav Svenska Akademien och Norstedts ut Gunnar Ekelöfs Samlade dikter i två band. De har nu givits ut på nytt och kompletterats med ytterligare två volymer. Del 3 innehåller dikter som har stått i tidningar och tidskrifter, del 4 efterlämnade dikter som inte trycktes under hans livstid.

Redaktör för alla volymerna är den lundensiske litteraturvetaren Anders Mortensen, som år 2000 lade fram doktorsavhandlingen Tradition och originalitet hos Gunnar Ekelöf. År 2024 blev han välförtjänt vinnare av det nyinstiftade priset Årets sågning för sin recension av Jesper Högströms Ekelöfbiografi i tidskriften Respons. I de första två volymerna har han samarbetat med Akademiledamoten Anders Olsson, som 1983 doktorerade på avhandlingen Ekelöfs nej och som har skrivit förord till utgåvorna, i de senaste två tillsammans med litteraturvetaren Daniel Möller.

Akademiens utgåva har flera förtjänster. Det är bra att man i de första två delarna trycker Ekelöfs diktsamlingar i ursprungligt skick. Ekner ansåg att Ekelöfs senare ändringar måste accep­teras, vilket inte alltid var så lyckat. Redaktörerna har gjort ett stort arbete med att spåra upp okända Ekelöftexter och bidrar med värdefulla kommentarer. Det finns samtidigt några frågor man kan ställa kring utgivningen.

Anders Mortensen utkom redan 1986 med en volym med titeln Variationer, med Ekelöfs dikter ur tidningar och tidskrifter. I förordet skrev han att syftet med utgåvan var att göra de litterärt värdefulla dikterna tillgängliga för en större läsekrets, medan däremot ”obearbetat brödskriveri” lämnades utanför. Svenska Akademiens nya utgåva har inte samma kvalitativa inriktning; allt man har hittat publiceras.

En del av Ekelöfs efterlämnade dikter är av högt värde, han hade säkert tagit med dem i någon diktsamling om han hade levt längre. Åtskilliga har, som sagt, redan publicerats i Ingrid Ekelöfs och Reidar Ekners utgåvor. Ett exempel är den suggestiva dikt som avslutar Månpocketutgåvan och som inleds med orden ”Den som säger: Allt är intet / skall du tillsäga mörkt / Intet är allt, du vågar / tillägga meningslösheten mening / och av ord göra ord”.

Men många efterlämnade dikter skulle Ekelöf säkerligen inte ha velat se i tryck eftersom de inte är tillräckligt bra. Han hade höga krav på sina diktsamlingar, han arbetade alltid mycket med texterna. I en intervju med Matts Rying förklarade han: ”Jag är inte född till att skriva, jag är ingen tillfällighetsdiktare, naturpoet, utan en arbetspoet. Ända från början har jag arbetat med massor av koncept.”

Man kan därför undra om det är rätt att ge ut sådant som inte är av större litterärt värde. Frågan är inte enkel, även ofullgångna texter kan naturligtvis kasta ljus över författarskapet. Men de har främst ett intresse för specialister.

Till exempel finns i Akademiens utgåva en fånig text betitlad ”Erlander m. Fru”, som i sin helhet lyder: ”Att en stat accepterar / så kroppsligt och intellektuellt / fula mskor / Det säger ngt om den staten”. Det är uppenbarligen hastigt nedtecknat, Ekelöf har inte ens orkat skriva ut hela orden. Han uttryckte sig förvisso ofta kritiskt om samhällsutvecklingen i Sverige. Ett känt exempel är hans satiriska dikt ”Till de folkhemske” i Non serviam (1945), där de funktionalistiska arkitekterna har gjort själva molnen fyrkantiga. Men den låg på en betydligt högre nivå. I en artikel i Aftonbladet nyligen kommenterade Göran Greider orden om Erlander: ”Dikten är ju fruktansvärd. Den har en trumpsk uppsyn.” Ekelöf blir alltså angripen för sådant han inte själv har valt att publicera.

Samtidigt som Akademiutgåvan tar med diktutkast som kanske borde ha stannat i byrålådorna saknas viktiga texter. En stor fördel med Reidar Ekners utgåva är att den även innehåller Ekelöfs översättningar och prosa, medan Svenska Akademien bara ger ut lyriken (plus fyra essäer som kommenterar författarskapet). Den som endast läser Ekelöfs poesi får en ofullständig bild av författarskapet. I sin essä ”Från en lyrikers verkstad” skriver han att man kanske bör ”syna begreppet lyriker, skald, poet i sömmarna. Enbart lyriker är väl numera ingen. Lyriken är en biprodukt, en liten del i litteratörens verksamhet”.

Det finns flera skäl att läsa Ekelöfs prosa. Han uppfattas ofta som en svår poet. Men i hans prosa kan man hitta passager som kastar ljus över kryptiska inslag i lyriken.

I ”Jag ser en förklädd prinsessa” i Färjesång (1941), liksom i andra dikter, finns anspelningar på Edith Södergran, som säkert många missar. Allusionerna blir begripligare om man läser Ekelöfs essäer om Södergran, i synnerhet ”En vallfart – 1938”. Han skrev den efter att ha rest till hennes hem i Raivola. Det var ett besök i sista stund. Edith Södergran dog redan 1923, men hennes mor Helena levde fortfarande 1938. Ett år senare angrep Sovjetunionen Finland, varefter Raivola förstördes och hamnade under sovjetiskt styre. Ekelöf tyckte att han fick en djupare förståelse för Södergran när han hade sett den miljö som hon skildrar.

Ekelöfs dikt ”Jarrama” i Non serviam är tillägnad vännen S.T. (Skoglar Tidström), som stupade i spanska inbördeskriget. Han blir utförligt presenterad i prosatexten ”Ett 30-talsöde” (även om han där kallas Håkanson).

I En Mölna-elegi (1960) skriver Ekelöf lite dunkelt om ”en flakvagn som kom skramlande på kullerstenar”. Betydelsen av detta minne blir klarare om man läser hans inledning till fotoboken Livet i ett svunnet Stockholm (1963). Han skriver där att Stockholm i början av 1900-talet var tystare, innan den omfattande biltrafiken hade lagt en ljudmatta över staden. Man kunde höra en hästdragen bryggarvagn redan på tre fyra kvarters håll.

Framförallt bör man läsa Ekelöfs prosa för dess egen skull. Han var en lysande stilist. Det var poesin som gjorde mig till Ekelöfentusiast i tonåren, men snart började jag tycka lika mycket om hans prosa. De två samlingarna med ”småprosa”, Promenader (1941) och Utflykter (1947), liksom essäsamlingen Blandade kort (1957), är böcker som jag ofta återvänder till. Det gäller också många av de texter som blev tillgängliga genom Reidar Ekners volymer, och artiklarna i Bonniers Litterära Magasin (BLM), som Gunnar Ekelöf-sällskapet har gett ut.

Intresset för Ekelöf är knappast lika stort idag som det var på 1980- och 90-talen. Det går inte längre att köpa någon av hans prosaböcker på Bokus eller Adlibris (förutom som e-böcker). Det vore en välgärning om något förlag tryckte dem på nytt. Och gav ut hans dikter i en ny, billig pocketutgåva.