Grisen i Bryssel

I förrfjol romandebuterade den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig med An einem klaren, eiskalten Januarmorgen zu Beginn des 21. Jahrhunderts, vars hjärtpunkt utgörs av den arketypiska bilden av en varg som vandrar runt på gatorna i ett vinterfrostigt Berlin. Motsvarande vision i österrikaren Robert Menasses senaste roman Die Hauptstadt (Suhrkamp) – vinnare av fjolårets Deutscher Buchpreis – är en tamgris på rymmen, sinnebildlig och emblematisk även den. Genom hela romanen gäckar den invånarna och besökarna i huvudstaden, nämligen Bryssel, där grisen med jämna mellanrum skymtas av romanens många huvud- och bifigurer.

”Den tyskspråkiga litteraturens första EU-roman”, har boken kommit att kallas, och det var förstås bara en tidsfråga innan unionens förment alarmerande identitetskris skulle bli föremål för granskning i fiktionens form. För vilken författare som helst torde den stora utmaningen här ligga i att klokt särskilja och koncentrera en på förhand gigantisk mängd tänkbart stoff, allt från historiska spörsmål till samtida ideologiska brytningar mellan byråkratisk centralisering och utlokaliserat regionalstyre, mellan unionen som fredsprojekt och militärallians. Allt detta lyckas Menasse elegant pressa in på sina 450 sidor, mycket tack vare en berättartekniskt formfulländad montageteknik med korsklippta scener som låter kollektivromanens många röster och synvinklar brytas mot varandra. Han är dessutom en fena på att skildra atmosfären i Bryssels olika miljöer.

Det är inte helt förvånande att det just är Menasse som i romanform tagit sig an det här ämnet, eftersom han som högt profilerad debattör och essäist länge varit en dominerande deltagare i den intellektuella debatten om Europa och dess plats i världen. Redan för en handfull år sedan planerade han att skriva en roman om EU och reste för ändamålet till Bryssel för att kritiskt granska unionens offentliga politik och förvaltning inifrån. Istället för att som förväntat upptäcka en tungfotad statsapparat och ett ineffektivt pappersvälde möttes han av kompetens, öppna attityder, högpresterande tjänstemän och fungerande byråkrati. Hans slutsats var att det inte är federalistiska ”eurokrater” i Bryssel som splittrar vår kontinent, utan tvärtom enskilda nationers regeringar och de frekventa inslagen av nationalistisk protektionism. Upptäckterna resulterade då inte i någon roman, utan i essäboken Der Europäische Landbote (2012), med den talande undertiteln Die Wut der Bürger und der Friede Europas (Medborgarnas vrede och Europas fred).

Sedan dess har han modifierat en del av sina ståndpunkter, men överlag med bibehållet huvudbudskap. Som till exempel i textsamlingen Die Heimat ist die schönste Utopie (2014), som resonerar kring det faktum att vår värld redan antagit en transnationell gestalt och att nationalstaterna efter 1900-talets chauvinistiskt genomsyrade katastrofer är dömda att gå under. Die Hauptstadt tangerar genomgående det här slags tankar och idéer, och träder dramaturgiskt in i EU-byråkratins inre rum för att gestalta hur man där bemödar sig om att utveckla bilden av ett gemensamt Europa. Vad binder oss samman? Vilka kunskaper? Vilka värden? Vilka symboler? Och varifrån kommer den alltmer utbredda föreställningen om att EU inte fungerar, när det bevisligen gör det, åtminstone i den institutionellt styrda och fortlöpande politiken och i de gemensamma projektstyrda verksamheterna över nationsgränserna? Den europeiska identiteten är en realitet.

Flera av romanfigurerna är ämbetsmän, och huvudintrigen beskriver en grupp befattningshavare inom Generaldirektoratet för utbildning och kultur som fått i uppdrag att inför EU-kommissionens 50-årsjubileum försöka råda bot på förtroendekrisen för den mäktiga EU-institutionen med hjälp av ett ”Big Jubilee Project”. Huvudansvarig för projektet är den äregiriga cypriotiska karriäristen Fenia Xenopoulou, som under sig har en arbetsgrupp som leds av österrikaren Martin Susman. Det är också han som presenterar den radikala idén att använda Auschwitz som huvudtema och emblem för jubileumsarbetet: ”Ingenting i historien har förenat olika identiteter, mentaliteter, europeiska kulturer, religioner, olika så kallade raser och fordom fientliga världsåskådningar, ingenting har framkallat en sådan fundamental gemenskap för alla människor som erfarenheten av Auschwitz.”

Romanens intrig uppehåller sig vid vår tids Europa som öde och idé, men åskådliggjort som genom en narrspegel – en klassisk österrikisk berättartradition – och inte utan en del komiska och mindre smickrande skildringar av den formalistiska ärendehandläggningens ibland befängda organisation. Kongenialt placerar Menasse alltså sitt litterära uttryck i gränslandet mellan satiren och tragedin, som bland annat tar sig uttryck i ett förvirrat sökande efter en ”passande” representant för Förintelseöverlevarna till evenemanget, och i hur jubileumsfirandet under det känsliga temat snart leder till storbråk i maktens korridorer mellan tjecker och tyskar, britter, fransoser och polacker. Alltmedan den presumtive judiske kandidaten, överlevaren David de Vriend, helt ovetande om ståhejet emotser sin egen död på ett ålderdomshem i centrala Bryssel, och den lätt illusionslöse kommissarie Brunfaut, ett av de första vittnena till den vilda grisens urbana irrfärd, av polisledningen fått stränga order om att lägga ett politiskt mord på ett hotell till handlingarna.

Konstfärdigt väver Menasse samman romanens många handlingstrådar till en brokig gobeläng, där gestalternas bakgrund och familjebiografier knyter ihop det europeiska förflutnas huvudsakligen blodiga historia av oro, konflikter och krig med nutida fenomen från dagens EU-verklighet. Här läser vi således om den grekiska skuldkrisen, den ukrainska Majdanrevolutionen, stärkta yttre gränser mot flyktingströmmarna, protesterande grisbönder, en allmänt uppdriven högerpopulism, och förstås Menasses eget hemlands minst sagt komplicerade förhållande till sitt kulturliv.

Romanens huvudmotiv, det dominerande jubileumsprojektet, leder osökt tankarna till Menasses berömde landsman Robert Musil och dennes huvudverk Mannen utan egenskaper (1930–1942), där en för romanen central ”parallellaktion” vid tiden för första världskriget försöker framhäva dubbelmonarkin Österrike-Ungerns excellens. Någon Musil i termer av språklig och filosofisk komplexitet är Menasse förvisso inte, men väl en sofistikerad, oavlåtligt underhållande och stilsäker romanbyggare med full kontroll på såväl form som substans, där han underförstått binder samman det historiska habsburgska imperiet med vår tids EU.

Och grisen då? Ja, efter att den observerats på flera håll av stadens övervakningskameror – och dessutom blivit hett nyhetsstoff efter att man på en tidningsredaktion utlyst en namntävling, som man abrupt dock får avbryta när det visar sig att det populäraste namnförslaget var Muhammed – försvinner djuret spårlöst. Ännu en gäckande skepnad i Europas politiska huvudstad.