I en muntlig tradition

I september 1963 höll Martin Luther King, framför Lincolnmonumentet i Washington, ett av världshistoriens mest berömda tal. King hade ett tonfall och ett språk som, åtminstone för en tid, fick också många vita amerikaner att tro på en gemensam framtid. Var hade King lärt sig att använda orden med sådan verkan?

En viktig del av svaret är att han hade en stor begåvning för att låna av och inspireras av andra. Han, liksom alla som hade växt upp inom den svarta kyrkan, hade hört predikningar kring ofta återkommande bibelställen. Som i Jeremia 8:22, där profeten frågar: ”Finns ingen balsam i Gilead, finns ingen läkare där? Varför läker inte såren hos mitt arma folk?” Han svarar med ord, som citeras i en spiritual från slaveriets tid: ”There is a balm in Gilead to make the wounded whole.”

Ibland kunde King gå över gränsen. Många år efter hans död visade det sig att hans doktorsavhandling i systematisk teologi, A Comparison of the Conceptions of God in the Thinking of Paul Tillich and Henry Nelson Wieman (1955) i viktiga delar är ett plagiat av en tidigare avhandling av Jack Boozer, The Place of Reason in Paul Tillich’s Conception of God (1952). Ingen har kunnat ge en uttömmande förklaring till hans handlingssätt. Han visste vilka regler som gällde för avhandlingar. Och han försökte heller inte sopa igen spåren efter sig, utan donerade allt sitt akademiska material – inklusive texter han plagierat – till Bostonuniversitetet.

En präst lånar ju också av praktiska skäl. Medan han skrev sin avhandling ledde han en församling i Montgomery, Alabama, med många plikter, som att värva nya medlemmar, trösta sörjande, förrätta vigslar och begravningar, besöka söndagsskolor, sitta med på styrelsemöten, organisera utflykter och göra tjänsteresor, leda insamlingar för nybyggen eller renoveringar. Tiden för att skriva predikningar var begränsad.

Keith D Miller visar i Voice of Deliverance. The Language of Martin Luther King, Jr. and Its Sources (1992) att King ofta lånar från sina samtida. För en av sina mest kända predikningar, The Drum Major Instinct – känd inte minst på grund av att den spelades upp på hans begravning – använde han en förlaga med snarlikt namn som först hölls år 1949 av metodistpastorn J Wallace Hamilton från Florida. Miller kallar detta voice-merging, röstblandning. Talet är inte privat, utan allmän egendom. I predikantens retorik förenar denne sin röst med föregångarnas och detta är inte stöld utan en hävdvunnen tradition med djupa rötter.

Detta illustrerar vad Michael Eric Dyson, sociolog och baptistpastor, påpekar i boken I May Not Get There With You. The True Martin Luther King, Jr (2000): ”King talade ofta som en jazzmusiker spelar, improviserade från minimalt eller maximalt utarbetade ackord och fingersättningar som kommer av timmar av repetitioner och framföranden. Samma låt är aldrig samma låt och för King var samma tal förvisso inte samma tal. Han lade hela tiden till och tog bort, satte in en mening här och skar bort ett stycke där alltefter situationen.”

Men Kings viktigaste källa var inte andras tryckta texter utan den svarta kyrkans muntliga traditioner. Slavar var ofta förbjudna att lära sig läsa och skriva och i avsaknaden av tryckta texter utvecklade man inte en känsla av att ord var privat egendom. Alla skapar språket och ingen äger det. Den traditionen fortsatte in i den kyrka som länge var – och i hög grad fortfarande är – centrum i många svarta amerikaners liv. Slaveriets grymheter och segregationens orättvisor fick inte svarta att distansera sig från Bibeln, utan snarare att stiga djupare in i Gamla testamentets berättelser om det lidande och fångenskap som drabbade Guds folk.

Författaren James Baldwin skildrar i en essä från 1961 (omtryckt i Collected Essays, 1998) både den tradition där King växt upp och de nya dimensioner han gav den:

King är en stor talare. Hemligheten bakom han storhet ligger inte i hans röst eller hans närvaro eller hans sätt, även om den har något med alla dessa att göra; inte heller ligger den i hans röstomfång eller ordvändningar, som alla är slående; inte heller är han kapabel till någon av dessa överdådiga, demagogiska fantasterier som kan få församlingen att resa sig upp och jubla. Jag tror att hemligheten ligger i hans intima kunskaper om de människor han vänder sig till, oavsett om de är svarta eller vita, och den rättframhet med vilken han talar om sådant som sårar eller förbryllar dem. Han erbjuder ingen lättköpt tröst och detta får hans åhörare att sitta på helspänn. Han tillåter dem att respektera sig själva – han insisterar faktiskt på detta. ”Vi vet”, sade han till dem, ”att det finns mycket som är fel i de vitas värld. Men det finns mycket som är fel i de svartas värld också. Vi kan inte hålla på att skylla på den vite mannen. Det är mycket vi måste själva göra.”

Därmed åter till talet om drömmen. King börjar med anspelningar på den Abraham Lincoln som sitter staty på monumentet bakom honom, men sedan är nästan varje mening påverkad av Bibelns berättelser. Förbundet med Gud, uttåget ur Egypten, Josefs dröm, Kristi lidande, Pauli läror. Meningar som ”låt oss inte vandra i förtvivlans dal” och ”nu är det tid att resa sig från segregationens mörka och dystra dal till den stig som heter rättvisa mellan raserna” ekar naturligtvis av Psaltaren 23:4: ”Inte ens i den mörkaste dal/ fruktar jag något ont, /ty du är med mig, /din käpp och din stav gör mig trygg.” Det viktigaste inslaget i hans tal, det om drömmen, hämtar sina tonfall från Jesaja 40:4–5: ”Alla dalar skall höjas, /alla berg och höjder sänkas. /Oländig mark skall jämnas/och branter bli till slätt. /Herrens härlighet skall uppenbaras.” King sade:

Jag har en dröm om att mina fyra små barn ska en gång leva i ett land där de inte ska dömas efter sin hudfärg utan efter sina karaktärsegenskaper. Jag har en dröm idag! Jag har en dröm om […] att en dag i självaste Alabama små svarta pojkar och flickor ska som bröder och systrar kunna ta små vita pojkar och små vita flickor i hand. Jag har en dröm idag! Jag har en dröm om att en dag varje dal ska höjas och alla höjder och berg sänkas, att oländig mark ska jämnas och branter bli till slätt och att Herrens härlighet skall uppenbaras.

King höll sitt sista tal i Memphis, Tennessee den 3 april 1968. Han hade rest dit för att ge sitt stöd åt svarta renhållningsarbetare som strejkade för bättre arbetsvillkor och för rätten att organisera sig fackligt. Han hade länge utsatts för hot och hade anledning att frukta för sitt liv. Ändå är han full av förtröstan. Han identifierar sig inte med profeter som Jesaja och Amos, utan med den Moses som ledde sitt folk under ökenvandringen men aldrig kom närmare det förlovade landet än att han såg det på håll:

Och han har låtit mig komma högst upp på berget. Och jag har sett ut från det. Och jag har skådat det förlovade landet. Jag kanske inte kommer dit tillsammans med er. Men jag vill att ni ska veta denna kväll att vi, som ett folk, kommer att nå det förlovade landet. Och jag är lycklig ikväll. Ingenting oroar mig, ingen människa fruktar jag. Mina ögon har skådat härligheten i Herrens tillkommelse!

Då King verkade starkast vävde han in Bibeln och mest av allt Gamla testamentets profeter och ledare i sina tal och predikningar om denna värld, om hans och allas samtid. Men han gjorde det inte för att tvinga in dagens människor i en speciell religiös ordning. Han gjorde det för att lyfte upp de grundläggande mänskliga villkor, missförhållanden och hopp, som låg bakom profeternas ord. De gamla profeterna blev aktuella och överskred alla religiösa och icke-religiösa gränser: ”Det är rätt att tala om det nya Jerusalem, men en dag måste Guds predikant tala om det nya New York, det nya Atlanta, det nya Philadelphia, det nya Los Angeles, det nya Memphis, Tennessee.”

Dagen efter står Martin Luther King utanför sitt motellrum och talar med några av sina medarbetare. Han ber en saxofonist att på kvällens möte spela hymnen ”Precious Lord, Take My Hand”. Vid ljudet av gevärsskottet kastas King bakåt och hamnar på ryggen med fötterna mot räcket med blod forsande ur halsen och nacken. Den första som når fram till honom är hans närmaste medarbetare Ralph Abernathy. Kings blick flackar medan Abernathy klappar honom på kinden och säger: ”Martin. Det är allright. Var inte orolig. Jag är Ralph. Jag är Ralph. ” King rör läpparna. I nästa ögonblick är blicken tom.