I främmande krafters våld

En julidag 1944 är den ungerske författaren Sándor Márai på väg till det tyskockuperade Budapest med förortståget. I sin dagbok noterar han: ”På vägen far tåget förbi tegelbruket i Budakalász. Sju tusen judar från Pests omgivningar väntar här mittibland torkeriets skjul på att deporteras. På vallen står soldater med maskingevär.” En av dem som ännu inte vet att han ska föras till koncentrationsläger är den då fjorton­­­årige Imre Kertész, som långt senare kommer att belönas med Nobelpriset för sin vittneslitteratur. I sin egen dagbok grips Kertész många år efteråt av en tacksam glädje över att Márai såg honom den där dagen, även om sammanträffandet är lika svårt att tyda ”som en säregen stjärnkonstellation”.

Litterära dagboksförfattare kommunicerar ofta med varandra över tiden. Albert Camus hänvisar gärna till Franz Kafkas dagböcker och Kertész refererar i sin tur till såväl Kafkas som Camus, medan han kritiserar Thomas Manns bidrag till genren för att vara ”krönika istället för självprövning”. Kertész framhåller särskilt just den äldre landsmannen Márais över fyra decennier långa dagboksprojekt, som han betraktar som sin tids ”renaste, mest omfattande och viktigaste andliga avtryck”.

Imre Kertész Galärdagbok (1992, på svenska 2002) sträcker sig från början av 60-talet fram till åren omedelbart efter kommunismens fall. Erfarenheten av att ha överlevt Auschwitz – som präglar hela hans författarskap och som ligger till grund för hans mest kända roman Mannen utan öde – är högst närvarande också på dessa sidor. Likaså hans karaktäristiskt förhöjda känslighet för totalitära tendenser i olika skepnader. Men här finns också en ständig uppsikt över det egna livet och skrivandet. Allt med en skoningslös skärpa och gnistrande formuleringsförmåga som gör Kertész till en av de ­stora ­dagboksförfattarna i vår tids europeiska litteratur. Galärdagbok har blivit en av mina ständiga följeslagare, så till den grad att jag ibland lekt med tanken på att försöka lära mig ungerska – bara för att kunna läsa vissa av dessa noteringar på originalspråket.

I de senare dagböckerna Från Budapest till Berlin (2011, på svenska 2012) och Den sista tillflykten (2014, på svenska 2015) fortsätter Kertész att rikta förhörslampan mot sig själv och sin tid. Nya inslag dyker emellertid upp. Personligen tycker jag att tankarna om de litterära framgångarna och Nobelpriset är mindre intressanta; låt vara att det här och var finns minnesvärda formuleringar om avståndet mellan den offentlige gestalten och privatmänniskan.

De svenska recensionerna av Den sista tillflykten (Weyler förlag) har främst uppehållit sig vid vissa politiska inslag – jag tänker särskilt på författarens kritik av islams roll i Europa, och på några utfall mot muslimer i allmänhet. Förmodligen är det symptomatiskt för det kulturjournalistiska klimatet att man nästan helt bortsett från ett mer personligt, existentiellt drag som inte desto mindre är centralt i dessa senare dagböcker: åldrandet och den annalkande döden.

I Kertész ingående anteckningar om ålderdomens ”fysiska förödmjukelser”, som försätter honom i ”främmande krafters våld”, finns flera beröringspunkter med Sándor Márais sista dagbok, som sträcker sig mellan 1984 och 1989, och som kom på svenska 2014. Båda är skakande rapporter från existensens sista utpost, som inte fått den uppmärksamhet de förtjänar i Sverige. Översättningarna är i samtliga fall signerade Ervin Rosenberg. Såväl Kertész som Márai lever utomlands under dessa sena skeden – Kertész har flyttat till Berlin och Márai bor i San Diego efter att ha lämnat Ungern redan 1948. I båda författarnas fall handlar det inte bara om det egna jagets skröplighet; när deras respektive hustrur diagnosticeras med allvarliga sjukdomar får den hotade existensen ytterligare en dimension.

Mot slutet av såväl Kertész som Márais dagböcker sjunker politiken och den litterära världen undan – tankarna kring ålderdomen och döden tar nästan helt över. Båda överväger att ta sina liv. Kertész beskriver hur handrörelserna gradvis blir oförutsebara under hans tilltagande Parkinson och säger att han måste skynda sig med allt som är intellektuellt viktigt. Efter sin frus dia­gnos skriver han illusionslöst:

”Jag vet att den vackraste delen av mitt liv tog slut igår. Hurdan var denna del, om jag nu bortser från skapandet? Vi kommer aldrig mer att resa igenom Provence, aldrig mer att vara fria och bekymmerslösa. Våra av operationer märkta kroppar och själar bär spåren efter vår fysiska tillvaros vettlösa dödslängtan; vår förtröstan på livet har skakats i grunden. Det fysiska förfallets fasa hotar oss, vi förfulas, försvagas, glider ut ur världen.”

Márai konstaterar att han inte bara går med käpp, han ”skriver och tänker” också med den. När hans fru efter mer än sextio års gemensamt liv till slut går bort för han imaginära samtal med henne om nätterna genom en hot line, som han jämför med den som upprätthölls mellan Moskva och Washington under kalla kriget. Den 1 november 1987 skriver han:

”Namnupprop i slummer. Resultatet: total ensamhet. Borta är L, borta är lille Kristóf, för ett halvår sedan János. Under de båda sista åren hela min familj, mina tre syskon. Av mina generationskamrater – författare, journalister, bekanta – är ingen kvar i livet. Jag är helt ensam, som Hess kan ha varit, den höga nazistledaren, han som dog i Spandau häromdagen, efter fyrtio år i en ensamcell. I denna absoluta ensamhet fruktan att missa ögonblicket när jag ännu har kvar förmågan att handla och förebygga hjälplösheten och det långa borttynandet på en långvårdsavdelning. Ibland L: s röst från de sista månaderna, medan hon blind och hjälplös än knycklade, än slätade till lakanet: ’Så långsamt jag dör.’ Samtidigt ingen dödslängtan. Och ingen dödsfruktan. Snarare livsfruktan. Likväl var ’det hela’, per saldo, underbart.”

Till slut griper ändå Sándor Márai efter den revolver som han nämnt flera gånger i sin dagbok och som han har förvarat i nattduksbordets låda. Självmordet äger rum bara några månader före kommunismens fall hemma i Europa. Han fick aldrig bevittna den renässans för hans verk som skulle svepa över världen några år senare, med nyutgåvor och översättningar till en rad olika språk, av romaner som Glöd och Észters arv.

Imre Kertész reflekterade å sin sida redan i Galärdagbok över vad som räddade honom från att välja samma självdestruktiva utväg som andra skrivande Förintelseöverlevare som Primo Levi och Paul Celan. Där menade han att tillvaron under det kommunistiska systemet i själva verket utgjorde en fortsättning av fångtillvaron, och att han därför inte drabbades av den våg av besvikelse som började slå mot benen på människorna i friare samhällen. Inför hotet av utplåning av ett mer personligt, biologiskt slag mäter han dock upp avståndet mellan balkongen och asfalten. Men till slut ryggar han ändå tillbaka för att – som det en gång hette om pojken som befriades ur koncentrationsläg­ret i Mannen utan öde – fortsätta sitt ofortsättbara liv.