Karlfeldt får nytt liv

etthundrafemtio år har gått sedan Erik Axel Karlfeldt föddes på Tolvmansgården i Karlbo i Folkärna socken, numera Avesta kommun. Detta är Bergslagen, området för brytning och smältning av malmer. ”Järnbäraland”, som den medeltida benämningen löd. Med sin högt drivna språkkänsla tog Karlfeldt till sig det ordet och gav det en hemhörighet i poesin. Dikten ”Fäderna” står som inledning till debutsamlingen Vildmarks- och kärleksvisor (1895).

Ja, här i det gamla Järnbäralandde bröto åker på älvens strandoch malm ur gruvan bredvid.De kände ej trältjänst, förstodo ej krus,de sutto som drottar i eget hus.

Medvetenheten om den bjudande kraften i släktled och hävd kommer till uttryck i dikten. Vördnad för alla dem som har gått före, som har levt ett enkelt liv, arbetat hårt och värnat sin frihet – det är budskapet. Diktaren själv räknade anor tillbaka till 1600-talet i detta Järnbäraland.

Placeringen allra först i diktsamlingen gör ”Fäderna” till en dikt av särskild betydelse. I kondenserad form blickar den bakåt över århundraden men uttrycker samtidigt en medvetenhet om att det är nya tider: ”Nu fångar jag toner ur sommar och höst/och ger dem visans lekande röst:/Låt gå, det är också ett värv.” Men diktandets lek väger lätt i jämförelse med fädernas tunga slit.

När ”Fäderna” skrevs stod man på tröskeln till ett nytt århundrade. Förväntningarna om utveckling och förändringar var stora. Men den avgörande omvandlingen av samhället hade påbörjats redan på 1860-talet – Karlfeldts födelsedecennium – med avskaffandet av ståndsriksdagen, med byggandet av stambanor, med begynnande industrialisering och urbanisering.

I likhet med de andra diktarna i 90-talsgenerationen vill Karlfeldt bevara det som höll på att försvinna. Han gör sig till språkrör för det kollektiva minnet. Privat hade han – ”halvt nödd, halvt villig” – varit tvungen att bryta släktkedjan av bergsmän. Karlfeldts egen väg från fädernas värv till en lärartjänst i Djursholm gick via studentexamen och studier i Uppsala, en utvecklingsgång som svarade mot de krav som samhällsutvecklingen och den nya tiden ställde. Och snart skulle framgångarna för hans del komma allt tätare: nya diktsamlingar som mottogs med beundran och beröm, invalet i Svenska Akademien, posten som ständig sekreterare och slutligen det postuma Nobelpriset.

Med en titel som för tankarna till Gabriela Pilchers långfilmsdebut har litteraturvetaren och kulturjournalisten Stina Otterberg i samarbete med Karlfeldtsamfundet gett ut Älska, dricka, sjunga, leva, dö. En essä om Erik Axel Karlfeldt. Som bokverk betraktat är det både okonventionellt och vackert. Det består av tre delar: Stina Otterbergs essä, ett urval dikter samt ett antal bilder hämtade ur det Karlfeldtska familjealbumet.

dikten ”sub luna” ingår i Karlfeldts sista diktsamling Hösthorn (1927). Det är en av hans mest kända och den har sedan den publicerades tagits med i praktiskt taget varje antologi med svensk poesi. Med de fem stroferna i denna dikt som strukturerande faktor har Stina Otterberg delat in sin essä i fem kapitel. Jordelivet – det vill säga det som sker under månen, sub luna – återges i förtätat förlopp: älska, dricka, sjunga, leva, dö. Detta är essensen i existensen.

Med denna utgångspunkt rör sig Stina Otterberg tämligen fritt inom Karlfeldts diktning, gör nedslag här och var, följer en linje för att snart ta upp en annan, åberopar vad som tidigare har skrivits och sagts, gör biografiska utvikningar. Det är ett genidrag att följa tematiken i Karlfeldts egen dikt och det livsförlopp som finns inskrivet där.

Med friska ögon betraktar Stina Otterberg Karlfeldts samlade dikter. Hon representerar en helt annan generation än de Karlfeldtkännare som under årtionden gav sin bild av skaldens liv och diktning. Perspektiven är nya och oväntade. Hon skriver rappt och samtidigt elegant och hon sätter in dikterna i överraskande, ibland anakronistiska sammanhang.

I Karlfeldtsamfundets skriftserie ingår en volym med titeln Karlfeldt i musiken (1986). Här kvantifieras Karlfeldts popularitet bland tonsättarna. Redaktören Arne Bergstrand kunde den gången förteckna uppemot 800 melodier till Karlfeldtdikter. Otterberg åberopar litteraturforskaren och musikkännaren Ola Nordenfors uppgift att denna siffra numera måste vara alldeles för låg eftersom nya tonsättningar ständigt tillkommer. Stina Otterberg ger prov på en betydande musikalitet och tillför något nytt när hon avlyssnar olika kompositörers sätt att ge musikaliskt liv åt dikten. Den inneboende musikaliteten i Karlfeldts dikter har naturligtvis utgjort den primära lockelsen för tonsättarna: assonanserna och allitterationerna, de fängslande och främmande orden, de rytmiska perioderna, den medvetet placerade pulsen. Hon berör Sven-Eric Johanssons ”Psaltare och lyra”, ”en pärla bland tonsättningar för blandad kör”. Och när hon behandlar Knut Håkanssons ”Brusala” engageras man som läsare av hennes sakliga analys och starka inlevelse. Håkansson satte musik till denna dikt under en sömnlös natt ett par månader före sin död.

urvalet fotografier uppvisar olika skeden i Karlfeldts liv. Här finns 1800-talets typiska ovalbilder med porträtt av föräldrarna och av den unge Erik Axel, och en bild på den ståtliga Tolvmansgården, barndomshemmet som familjen fick lämna efter faderns förödmjukande konkurs. Mer levande framstår sommarbilderna på diktaren i kretsen av sina barn och hustrun Gerda. Första barnet föddes 1903 men det skulle dröja ända till 1916 innan Karlfeldt legitimerade förhållandet och gifte sig med den kvinna som vid det laget hade fött honom tre barn.

En av bilderna har tagits på en utflykt med det parodiska ordenssällskapet SHT som Karlfeldt kom med i under studieåren i Uppsala. Här hade allvarsmannen Carl David af Wirsén varit stormästare i två perioder, den man som så småningom skulle bereda väg för Karlfeldt in i Svenska Akademien. Utomhusbilder från familjens gård Sångs i byn Sjugare mellan Leksand och Rättvik, där man bodde sommartid och under storhelger. De avlöses av interiörbilder från Stockholmsadressen på Östermalmsgatan. Till sist kommer en svit fotografier från Karlfeldts begravning 1931. Det var ett statsmannalikt evenemang med procession genom Stockholm med Uppsalastudenternas fanborg och hundratals frackskörtar som fladdrade i vinden.

för illustrationer och grafisk formgivning har Lukas Möllersten svarat. Han har gjort sitt arbete till en lek med jugend och nationalromantik. Man lägger först märke till omslagets linnepärm, dess dekorativa fullmåne mot vilken några trädgrenar avtecknar sig. Texten som anger författare och titel på boken formar sig till ett litet konstverk i sig. Kapitelvinjetter och dekorativa detaljer har färg och form som anspelar på folklig konst.

Älska, dricka, sjunga, leva, dö är ett vackert exempel på att Erik Axel Karlfeldt fortfarande har något att säga. Men det fordras en uttolkare och förmedlare som Stina Otterberg, som kan lyfta dikterna över tidevarv och generationer.