Kluven Durrell

Förra året var det 100 år sedan Lawrence Durrell föddes i Jallandhar i det brittiskt styrda Indien. Jubileet firades med konferenser och en omfattande utgivning av böcker som berör Durrell och hans liv i Punjab, Darjeeling, England, Grekland, Egypten, Argentina, Jugoslavien, Cypern och Frankrike.

Durrell är mest känd som författare till den ryktbara romanserien Alexandriakvartetten (1957–1960), som i höstas kom i ny upplaga på svenska. Den blev en kultbok under 1960-talet och Durrell förekom i diskussionerna om Nobelpriset. Det gällde inte minst i Sverige, där boken blev föremål för en insiktsfull presentation av Göran Palm i Bonniers Litterära Magasin 1960.

Likväl är det nog inte Durrells romaner som stått sig bäst. Den för eftervärlden viktigaste delen av hans författarskap förefaller vara fyra verklighetsbaserade böcker om Grekland och grekerna som blivit stilbildare för många senare reseskildrare. Böckerna har tryckts i enorma upplagor och lästs av generationer av Greklandsturister. Än i dag kan man vara ganska säker på att finna dem i bokstånden på de grekiska turistorterna. Man kan också se övertydliga spår av Durrells speciella stilkonst i resebyråernas kataloger och i resereportagen i Vagabond och liknande publikationer.

I Prosperos cell 1945 beskriver Durrell sitt liv på Korfu i slutet av 30-talet och början av 40-talet. I en kort epilog berättas om hur han 1941 flyr undan de tyska invasionsstyrkorna till Alexandria i Egypten, där han under krigets fortsättning arbetade som pressattaché på den brittiska ambassaden.

I Afrodite från havet 1953 skildras Durrells återkomst till Grekland, efter det att italienarna i andra världskrigets slutskede hade givit upp sina besittningar i landet och tyskarnas ockupation upphört. Här får vi också följa hans arbete som ackrediterad informationsofficer i de engelska ockupationsstyrkorna på Rhodos under åren 1945–1947.

Bittra citroner 1957 utspelar sig på Cypern under åren 1952–1956. Här skildras de grekiska cyprioternas alltmer militanta kamp för Enosis, det vill säga återförening med Grekland och frigörelse från den brittiska regim som haft makten på ön sedan 1878. I De grekiska öarna (1978) har perspektivet vidgats i både rum och tid. Ambitionen är här att ge ett översiktligt panorama över huvuddelen av den grekiska övärlden. Dessutom innehåller boken ny information om Durrells dramatiska upplevelser under andra världskriget.

Trots olikheterna mellan Durrells böcker finns det en huvudlinje som löper genom dem alla, nämligen författarens komplicerade förhållande till det grekiska. Det är ett tema som ofta träder öppet i dagen, men som också framträder i form av förtiganden och luckor i texten.

Till en början framstod Grekland och grekerna i ett förklarat skimmer för den landsflyktige Durrell. I Prosperos cell talar han ofta med stor uppskattning om det grekiska folklynnet. Men det är svårt att hitta en konsekvent linje i hans uttalanden. Sålunda beskriver han grekerna som både ordinära och beundransvärda, både vresiga och godmodiga, både tappra och fega. Inkonsekvensen blir särskilt tydlig, då han å ena sidan prisar grekerna för deras ”klarvakenhet” och å andra sidan gycklar med ”den nästan komiska oförmågan till självanalys”.

I Afrodite från havet har bilden blivit betydligt mörkare. Här skriver Durrell att ”greken är förfärlig”. Denna förändring i hans syn på grekerna kan ha flera orsaker. En av dem är nog det alltmer anspända förhållandet mellan Grekland och Storbritannien under den tid då Rhodosboken tillkom. Det var en tid då de engelska ledarna försökte påtvinga grekerna en probrittisk marionettregering, något som väckte starkt motstånd hos huvuddelen av den grekiska befolkningen.

Detta är förmodligen också förklaringen till att Afrodite från havet ger en mycket vinklad och ofullständig bild av den politiska dramatiken i Grekland under dessa år. Durrell utnyttjar sin sakkunskap som brittisk informationsofficer i reflektioner kring tyskarnas och italienarnas ockupation av Grekland, men ingenting sägs om britternas terror mot de greker som opponerade sig mot deras försök att ta makten i Grekland.

Om förtiganden och luckor präglar Durrells bild av den politiska situationen i Afrodite från havet är han desto mer utförlig i Bittra citroner, men här ligger den första efterkrigstidens kamp mellan engelsmännen och den grekiska motståndsrörelsen i det förflutna. I stället handlar det om den aktuella situationen på Cypern. Sålunda får vi följa hur motsättningarna mellan de grekiska cyprioterna och de härskande britterna efter hand övergår i en väpnad kamp.

Boken börjar med en skildring av Durrells till en början tämligen idylliska liv som fri författare, lärare i engelska och pressattaché hos de brittiska myndigheterna. Men då konflikten mellan de grekiska cyprioterna och öns brittiska härskare trappas upp krackelerar idyllen. Som engelsman och talesman för engelska intressen blir Durrell måltavla för de cypriotiska nationalisterna och 1956 tvingas han att brådstörtat ge sig av.

Durrell försöker visserligen inledningsvis att tona ner konflikten. Men när motsättningarna trappas upp blir hans omdömen om grekerna allt bittrare. Till en början riktar sig bitterheten mot de cypriotiska nationalister som vill frigöra Cypern från det engelska imperiet. De avfärdas som ”skäggiga ödårar” eller ”bergsbanditer”. Men kritiken vidgas efter hand till att omfatta grekerna i största allmänhet.

Denna bitterhet mot det grekiska hänger säkert samman med en förändring i fastlandsgrekernas attityd till Cypernfrågan. Till en början hade de cypriotiska kraven på Enosis mött föga gensvar hos den probrittiska marionettregimen i Aten, men vid mitten av 50-talet kom en försiktig förändring. Orsaken var att en allt starkare opinion på det grekiska fastlandet krävde att Cypern skulle frigöras från det engelska imperiet och förenas med Grekland.

Det är denna förändring som utgör bakgrunden till de bittra utfallen mot fastlandsgrekerna som präglar senare delen av Bittra citroner . Dessa utfall bottnar i Durrells orubbliga övertygelse om att England skulle ha en legitim rätt till överhöghet över Cypern. Gång på gång visar hans kompromisslösa reaktioner att han ser cyprioternas krav på självstyre som orättfärdiga kränkningar av engelsmännens rätt att härska över ön. Därför förklarar han britternas moraliska och legala rättighet till ön som ”oangriplig”.

Men de brittiska anspråken på överhöghet omfattar inte bara Cypern utan också den formellt självständiga staten Grekland. Det framgår av Durrells bitterhet, när delar av den dittills obrottsligt probrittiska marionettregimen i Aten vill ge sitt stöd till cyprioternas krav på frigörelse från det engelska imperiet. Här utgår han från att biståndet från Storbritannien skulle göra den grekiska ministären förpliktad att sätta de brittiska intressena före den egna befolkningens önskemål.

Durrells kompromisslösa uppslutning bakom det brittiska kravet på fortsatt överhöghet över Cypern tycks ha gjort hans relation till grekerna alltmer traumatisk. Likväl finns det mycket som talar för att han till slut ändå tvingats ompröva sin hållning vad gäller Cypernfrågan. När han mer än 20 år efter Bittra citroner ger ut De grekiska öarna (1978) uttalar han sig betydligt mera försiktigt. Å andra sidan kan man mellan raderna i denna bok utläsa att Durrell utan samvetsbetänkligheter anpassat sig till den brutala militärjunta som hade makten i Grekland under de mörka åren 1967–1974.