Kvinnan på vinden

I Englands historia är 1840-talet ett dramatiskt årtionde med våldsamma sociala och politiska konflikter. Samtidigt förändrades det litterära landskapet radikalt. Dickens fick en farlig konkurrent i Thackeray och flera betydande kvinnliga författare debuterade, till exempel Elizabeth Gaskell och de tre systrarna Brontë. Den mest uppmärksammade debuten stod den äldsta systern Charlotte (1816–1855) för med Jane Eyre (1847). Den blev en bästsäljare som på mindre än ett år kom ut i tre upplagor. Den lästes av hög och låg: drottning Viktoria läste den högt för prins Albert och fann den ”intensely interesting”. Framgången har sedan fortsatt med oförminskad styrka trots att det i år har gått tvåhundra år sedan Charlotte Brontë föddes.

Jane Eyres tidiga framgång är kanske mest intressant ur litteraturvetenskaplig synvinkel. Väsentligare är att romanen än idag upplevs som mycket aktuell. Dess styrka ligger i att den samtidigt kan läsas som en askungesaga och som ett passionerat försvarstal för kvinnans frigörelse. Den har filmatiserats otaliga gånger, bland annat på 1940-talet med Orson Welles i den manliga huvudrollen och i en version av Franco Zeffirelli på 1990-talet. Den senaste filmen, åter med stora filmstjärnor i huvudrollerna, kom 2011 och visades i svensk tv under påskhelgen 2016. En dramatisering spelades hösten 2015 på National Theatre i London och i februari i år hade en svensk version framgångsrik premiär på Malmö stadsteater.

Jane Eyre är den mest kända och medryckande av Charlotte Brontës romaner, men hennes författarskap innehåller mycket mer. Ofta kopplas hon samman med sina systrar Emily och Anne. I många litteraturvetenskapliga verk, till exempel av de framstående svenska Brontëforskarna Inga-Stina Ewbank och Marianne Thormählen, har de blivit till ett begrepp, the Brontës. Charlotte skiljer sig emellertid från sina systrar genom att hon såg sig själv som yrkeskvinna med en författarkarriär. Hon levde längre än de och hann under sitt liv skriva tre romaner utöver Jane Eyre: The Professor (författad 1845–46 men publicerad först 1857), Shirley (1849) och Villette (1853), av många ansedd som hennes bästa. Den kom på svenska redan 1854 men fick sedan vänta till 2015 på en nyöversättning. Både romanen och översättningen fick då lysande recensioner i de stora dagstidningarna.

Även om Charlotte Brontë främst såg sig som författare, och betraktade privatliv och könstillhörighet som mindre väsentliga, är frågor om sambandet mellan liv och verk oundvikliga i hennes fall. Redan från första början gav hennes och hennes systrars böcker upphov till en omfattande mytbildning. De första spekulationerna föranleddes av att deras romaner publicerades under manlig pseudonym. Ganska snart kom det dock fram att de tre författarna var kvinnor. Det blev då en uppgift – först för Charlotte själv i ett förord till de döda systrarnas romaner och sedan för Elizabeth Gaskell i den första biografin om henne – att förklara hur de tre kunde skriva fränt realistiska romaner där det förekom både otrohet, alkoholism och brutalitet trots att ogifta prästdöttrar förutsattes vara okunniga om sådana företeelser.

Brontës och Gaskells strategi blev att beskriva syskonens uppväxt som avskuren från omvärlden. Ensamma i en by i Yorkshire, med en kyrkogård och en vindsvept hed som närmaste grannar, skapade de en egen värld inspirerad av berättelser om våld och passion i gången tid. Om livet i det moderna samhället och dess konventioner visste de föga. Det var således naivitet som förklarade direktheten och råheten i deras romaner. Den romantiserade bilden av de unga isolerade genierna har sedan bitit sig fast, och mycket därför har prästgården i Haworth blivit den mest besökta litterära vallfartsorten i Storbritannien efter Shakespeares Stratford-on-Avon.

Nutida forskning har nyanserat bilden av barnen på den vindpinade heden. Förvisso breder den ut sig på ena sidan av prästgården, men på andra sidan ligger Haworth som under deras uppväxt var ett industrisamhälle med mycket fattigdom och svåra sanitära förhållanden. Till exempel var prästgården ett av de få husen med eget avträde. Charlotte var således inte okunnig om industrialismens avigsidor, vilket framgår av skildringen av konflikter och sabotage på arbetsmarknaden i både The Professor och Shirley. Dessutom hade hon sedan barndomen ett intensivt engagemang i dagspolitiska frågor. Slutligen gick hon på internat och hade senare olika anställningar som lärare och guvernant. Föreställningen om den isolerade uppväxten är därför i mångt och mycket en myt.

Sant är däremot att syskonen Brontë länge levde i en fantasivärld. Tillsammans skapade Charlotte och brodern Branwell det imaginära kungariket Angria som de beskrev i berättelser med dramatiska förvecklingar, demoniska hjältar och sköna hjältinnor. Men hon insåg så småningom att de utgjorde en eskapistisk återvändsgränd och att hennes romaner måste vara realistiska, så ”oromantiska som en måndagsmorgon” som hon skrev i Shirley.

Charlotte var, som forskare påpekat, inte feminist i ordets strikta bemärkelse. Däremot upptog problemet med den ogifta kvinnan och hennes begränsade möjligheter till ekonomiskt oberoende ständigt hennes tankar från 1830-talet och framåt. Så länge fadern levde kunde hon och syskonen leva på honom, men efter hans död måste de försörja sig själva. För att kvalificera sig och kunna starta en egen skola tillbragte Charlotte nästan två år i Bryssel, först som elev och sedan som lärare vid Pensionnat Héger. Vistelsen i Bryssel var traumatisk. Hon förälskade sig passionerat i sin lärare M Héger, men hennes kärlek blev obesvarad. Den upplevelsen genomsyrar hennes romaner och gjorde henne till den hopplösa kärlekens stora skildrare. Alla hennes romaner utom Jane Eyre har belgiska inslag.

Brontës första roman, The Professor, fann aldrig en förläggare under hennes livstid och det är lätt att förstå varför. Den är kort, färglös och händelsefattig. Samtidigt kan man säga att den är embryot till hennes stora romaner. Där, liksom i alla dem som skulle komma, står en ung kvinnas utveckling till självständig individ i centrum. Hon är föräldralös, utan släkt och vänner, och därför måste hon, med Shirley som enda undantag, ut i världen för att förtjäna sitt uppehälle. Sedan barndomen har hon varit en askunge, liten, undernärd och ful, ”en liten padda” som en av tjänstefolket beskriver Jane Eyre. Men trots detta finner hon till slut en man som uppskattar henne och vill leva med henne.

Askungetemat är centralt i Brontës romaner men huvudpersonens utveckling liknar också den i H C Andersens saga om den fula ankungen. Den växer som bekant till sig och blir en vacker svan. De unga kvinnorna förvandlas fysiskt. De växer bokstavligen, de går upp i vikt, de får färg och blir attraktiva därför att de blir sedda och älskade. Förändringen gör även att de får en annan säkerhet, och det undanskuffade lilla barnet utvecklas till en självständig, modern yrkeskvinna.

Skillnaden mellan Brontës två första romaner är påfallande. Medan The Professor präglas av försiktighet, är Jane Eyre ett enda djärvt risktagande. En stor del av förklaringen ligger i att den förra har en manlig, reserverad berättare, medan Jane Eyre är skriven i en jagform där allt ses ur barnets och den unga kvinnans perspektiv. Kyla och instängdhet bildar bakgrund åt det förtryck som den tioåriga Jane utsätts för på godset Gateshead. Hennes känsla av orättvis behandling växer när hon utan orsak blir inlåst in i det spöklika, kalla red-room där hennes morbror dött. Den påtvingade isoleringen utlöser ett våldsamt utbrott mot hennes förtryckare, den ingifta mostern och hennes barn, som utgör tydliga paralleller till Askungens elaka styvmor och styvsystrar.

Samma fysiska påtaglighet karaktäriserar Janes tid på skolan Lowood, dit hon skickas som straff för sin uppstudsighet. Flickorna på internatet hålls kort. Frukostgröten är vidbränd och vattnet fryser till is i de kalla sovsalarna, men som goda kristna förväntas de undergivet stå ut med missförhållandena. Här råder samma psykiska förtryck och skambeläggande pedagogik som på Gateshead och skildringen blir till en flammande appell för barnets rätt. Dickens och George Eliots barndomsskildringar hade knappast varit möjliga utan Brontës pionjärinsats. (George Eliot är för övrigt ännu en manlig pseudonym för en kvinnlig författare.)

Romanen Jane Eyre är uppbyggd kring en serie uppbrott. Efter åtta år på Lowood känner Jane en intensiv frihetslängtan. Hon måste söka sig bort och hon tar plats som guvernant på slottet Thornfield. Här börjar en ny fas i hennes liv, i och med kärleken mellan henne och ägaren mr Rochester. De bildar ett mycket omaka kärlekspar. Medan Rochester är en förmögen världsman med ett mörkt förflutet, är Jane en fattig, oerfaren tjugoåring. Som bekant övervinner kärleken allt – men i det här fallet inte utan många komplikationer. När de står vid altaret visar det sig att han redan är gift och vigselakten avbryts. Det framkommer även att hans vansinniga hustru Bertha hålls inspärrad på slottets vindsvåning. Det är hon som har tänt eld på hans säng och slitit sönder Janes brudslöja, och det är hon som är upphovet till hans antydningar om en tidigare katastrof i hans liv. Nu visar han henne för Jane och hon får se en förfallen, djurisk kvinna med tovigt hår och uppsvälld kropp. Eftersom skilsmässa inte var tillåten är han fastkedjad vid henne för resten av livet.

Rochester försöker övertala Jane att stanna hos honom men hon inser att hon måste fly. Hon irrar omkring i ett ödsligt landskap men räddas till slut, nedkyld och utsvulten, av tre syskon i ett isolerat hus på heden. Senare visar sig dessa vara hennes okända kusiner. Efter att Bertha har omkommit i en eldsvåda på Thornfield återförenas Jane och Rochester. Som synes räds Brontë varken osannolika sammanträffanden, melodram eller skräckromantik.

Samtidigt pågår en modern könskamp mellan henne och Rochester. Som äldre, förmögnare och mer erfaren man vill han bestämma över henne men hon slåss för sin frihet och sitt självbestämmande, och till slut blir det hon som vinner. Han är sårad och blind efter eldsvådan medan ett arv har gjort henne ekonomiskt oberoende. De är nu jämställda, därmed föreligger verkliga förutsättningar för ett lyckligt äktenskap, och de kan gifta sig till slut.

Mottagandet av Jane Eyre är nästan lika varierat och spännande som romanen själv. Samtida konservativa recensenter vände sig främst mot dess ifrågasättande av den rådande ordningen och Janes krav på intellektuell och emotionell tillfredsställelse. De påminde dem om omstörtande tendenser i samhället som februarirevolutionen i Paris 1848. Liberala kritiker pekade på författarens psykologiska insikt och fäste sig speciellt vid skildringen av Janes barndom. Det litterära klimatet förändrades under det tidiga 1900-talet, och dåtidens kritiker dömde ut romanen som ”naiv” och som en ”flickbok”. På 1950-talet återupptäckte man den viktorianska litteraturens förtjänster, och Jane Eyre blev en viktig del av denna pånyttfödelse.

Sin status som en feministisk grundtext fick den dock först på 1970-talet i och med den andra vågens feminism. Kritiker som Elaine Showalter i A Literature of Their Own samt Sandra Gilbert och Susan Gubar i The Madwoman in the Attic använde Jane Eyre som utgångspunkt för sin analys av engelsk kvinnolitteratur. Den galna kvinnan på vinden är givetvis Rochesters inspärrade hustru, och alla tre kritikerna ser henne som en symbol för förträngd kvinnlig sexualitet. Till skillnad från den eteriska Jane är Bertha stor, tung och okontrollerad i sitt raseri, och hon blir så till hennes motsats och mörka dubbelgångare. Detta är en freudiansk tolkning men man kan också applicera Jungs idé om skuggan eller Julia Kristevas begrepp abjektet, det motbjudande och ruttna som måste drivas ut, på Bertha. Den intressantaste tolkningen av hennes person bjuder kanske Jean Rhys Wide Sargasso Sea på. Där är hon det utnyttjade offret som cyniskt drivs mot sin undergång av Rochester och hans släkt. Samtidigt visar romanen på styrkan i Brontës original som tål en så total omtolkning.

Den andra roman som en författare ger ut anses allmänt vara den som är svårast att skriva. Det gäller även Brontës Shirley, som blev något av en besvikelse för både läsare och kritiker. Till skillnad från Jane Eyre, som helt domineras av huvudpersonen, skildrar den två unga kvinnor och deras väg till giftermål. Den har även ett större persongalleri och är mer av en historisk roman eftersom den tydligt utspelar sig under krigen mot Napoleon. Brontë lyckas inte riktigt hålla ihop dessa motiv, och romanen ger därför ett splittrat intryck.

Brontë visar däremot lejonklon i skildringen av Caroline, en av de två hjältinnorna. Hon är föräldralös men har en ekonomiskt tryggad tillvaro hos sin farbror kyrkoherden. Hon lever dock ett liv av stigande desperation. Hennes hopplösa kärlek leder ingen vart och hon vill ut, hon vill använda sin förmåga, hon vill bryta sin isolering. Hennes förslag att ta arbete som guvernant viftar dock farbrodern bort som barnsliga griller, och hon verkar dömd till infantilisering och depression i ett hem som beskrivs som en ”grav med fönster”.

Lösningen på hennes problem kommer först med den andra hjältinnan Shirleys inträde på scenen och med återföreningen med modern. Hon får uppleva systerskap och kvinnlig gemenskap, och så småningom leder berättelsen fram till ett lyckligt slut. Caroline är en betydligt vanligare ung kvinna än Brontës andra hjältinnor, utan deras mod och själsstyrka, men just därför är hon bättre skickad att representera alla dem som på grund av sitt kön sitter fast i en hopplös situation. Shirley blir därför Charlotte Brontës mest uttalat feministiska roman.

I Villette använder Charlotte Brontë åter endast en kvinnlig huvudperson samt den jagform som gjorde Jane Eyre till en sådan framgång. Liksom Jane är Lucy Snowe en ung kvinna utan släkt, vänner och ekonomiska resurser, och liksom Jane är hon liten och oansenlig. Hon vill bort och ger sig på vinst och förlust ut i världen, till Villette, verklighetens Bryssel, där hon blir lärare på en skola. Brontë använder tydligt sina egna upplevelser i romanen; så återkommer till exempel M och Mme Héger som M Paul Emmanuel och Mme Beck. Lucy är dock en helt annan person än Jane. Hon är kylig och reserverad och håller alla på avstånd. Det blir gradvis klart att hon har drabbats av traumatiska förluster i det förflutna och att hennes kyla är en strategi för att hålla sorgen i schack.

Lucy spelar alltså ett slags dubbelspel med sig själv, med omvärlden och läsaren. Hon erkänner inte sina känslor, inte ens sin kärlek, för sig själv och hon undanhåller på så sätt väsentlig information. Hon förtränger och förnekar, vilket gör henne till en opålitlig berättare och Villette till en närmast experimentell roman. Yttre händelser spelar mindre roll; det är den subjektiva upplevelsen som är det centrala.

Villette är uppbyggd kring två kriser i Lucys liv. Den första upplever hon när hon lämnats ensam på internatet under sommarlovet. Hon drivs till kollaps men räddas i sista stund. Den andra äger rum nära slutet av romanen när hon tror att hon definitivt har förlorat sin älskade, M Paul. Under inflytande av en sömndryck irrar hon runt på natten i Villette under ett nationaldagsfirande som återges i hallucinatoriska scener. Troligtvis är det sådana skildringar George Eliot hade i åtanke när hon entusiastiskt talade om Villettes ”nästan övernaturliga kraft”.

Mycket i Villette påminner om en modern askungesaga men det är en saga med förhinder. Prinsen försvinner och kommer inte tillbaka; det blir inget äktenskap eftersom M Paul omkommer under en resa och Lucy blir ensam kvar. Men genom honom har hon blivit en oberoende yrkeskvinna ty han hjälpte henne att starta en egen skola, och på så sätt får hon ändå ett liv. Romaner skulle fortfarande sluta lyckligt på Brontës tid. Men genom Villette blev hon en banbrytare för Dickens och Eliot, som senare också vågade ge sina romaner ett olyckligt slut.

Bland Brontës efterlämnade papper återfinns fragmentet Emma, som har fått sitt namn efter huvudpersonen. Hon är en liten flicka som lämnas på ett internat av en man som alla förmodar är hennes far. Det visar sig att han har uppgivit falskt namn och falsk adress och nu är som uppslukad av jorden. Emma är således helt ensam i världen. Liksom de andra hjältinnorna är hon liten och obetydlig, svår att tycka om och, som det verkar, tyngd av en stum sorg. Askungetemat i romanerna återkommer således i denna skiss, men de frågor om identitet och öde som den ställer kom aldrig att få något svar.

Charlotte Brontë dog 1855. Hon hade inte ens fyllt trettionio.