Lockande libertiner

Markisinnan av Merteuil och vicomten av Valmont, huvudpersonerna i Pierre Choderlos de Laclos brevroman Farliga förbindelser från 1782, är typiska representanter för en under 1700-talet framträdande karaktär: libertinen. Ett otyglat, liderligt liv är nog vad de flesta idag förknippar med begreppet ”libertin”. I sin omoraliska gränslöshet tycks han, paradoxalt nog, utöva en ofrånkomlig lockelse.

Om detta vittnar inte minst den långa raden av filmatiseringar av Choderlos de Laclos bok, från Roger Vadims Farliga förbindelser (1959) till Stephen Frears Farligt begär (1988) och Miloš Formans Valmont (1989).

När Farliga förbindelser nu utkommer i ny svensk översättning av Jan Henrik Swahn (Natur & Kultur) finns det anledning att fundera över vad libertinerna kan erbjuda samtida läsare. De har en spännande historia, vilket framhävs i Carin Franzéns informativa efterord till den nya utgåvan.

Under den första hälften av 1600-talet samlades de som då nedsättande kallades för libertiner i sällskap som ”Buteljens brödraskap”, för att på krogar och kabaréer roa sig själva – om än inte alltid andra – med dryckesvisor, grovkorniga dikter och skabrösa skrönor.

En tidig anklagelseskrift publicerades 1623 av jesuiten Garassei, La doctrine curieuse des beaux esprits de ce temps ou prétendus tels. Med besinningslös vrede och uppskruvat hat angriper han vad han såg som sin tids djupt föraktliga ”skönandar”. Hit räknar han alla typer av libertiner och ateister.

I ett mycket inflytelserikt arbete, Le libertinage érudit dans la première moitié du XVIIe siècle (1943), tecknar den franske historikern René Pintard historien över vad han kallar 1600-talets lärda libertiner. För Pintard omfattar libertinage ”hela vidden av de uppfattningar, tendenser eller förhållningssätt som tar avstånd från trossatser som lärs ut av prästerskapet och delas av den vanliga församlingen”. En libertin blev under 1600-talet också lika med en esprit fort, en fritänkare.

Att vara libertin var således både förknippat med att tänka fritt och att bryta med konvenansen och den goda smaken, i skrift och leverne. Med inträdet av 1700-talet och ”solkungen” Ludvig XIV:s död, träder de lärda libertinerna i bakgrunden för att så småningom ersättas av upplysningsfilosoferna. De vällustigt och amoraliska libertiner som vi idag förknippar med namnet får då en alltmer framträdande roll, för att dominera i slutet av seklets litteratur.

En tidig uttolkare av libertinens kärleksfilosofi möter vi i Molières pjäs Don Juan som hade premiär 1665. Don Juan – som ju senare också dyker upp i Mozarts opera – är trotsare, förnekare och förespråkare av ombytlighet som livets och kärlekens mål. Don Juan och Casanova är de två emblematiska gestalterna i libertinernas historia: den ene förför och tar, medan den andre låter sig förföras och ger.

För Don Juan är kärleken en form av krig: mannen och kvinnan, förföraren och offret, möts på kärlekens slagfält där stridskonstens alla taktiska och strategiska vapen nyttjas: rycka fram, retirera, avvakta, slå till på nytt, segra: ”Kort sagt, det finns ingenting som går upp mot att triumfera över en vacker kvinnas motstånd. Jag har i det fallet samma ärelystnad som de stora erövrarna, som ilar från seger till seger och aldrig kan slå sig till ro med det vunna.”

När segern väl är vunnen återstår bara – leda: ”Men när man väl står där som segrare, så finns det ju inget mer att säga eller önska, då är allt det vackra med den passionen förbi, och man somnar, utledsen på enformighet i en sådan kärlek.” (Översättning Allan Bergstrand)

Detta är samma inställning som vi finner hos vicomten av Valmont i Farliga förbindelser. I brev efter brev försöker han med olika finter och falska försåt besegra och betvinga den motsträviga presidentfrun Tourvel. För vicomten, liksom för hans partner i brott markis­innan av Merteuil, är begrepp som falskhet eller lögn, dubbelspel eller trohet inte längre moraliskt laddade: hela deras handlande styrs av en värdemässig neutralitet helt underordnad en rationalitet anpassad efter de mål som ska uppnås.

Två faror hotar dock ständigt libertinen: det ena är ledan och den andra risken att bli kär. Ledan kan libertinen betvinga genom att göra nya erövringar à la Don Juan. Möjligheterna till njutning är för en sann libertin oändliga. Samtidigt som Farliga Förbindelser utkommer ger markis de Sades ut sina verk. I hans monstruösa värld är källorna till vällust och utlevelse nära nog outtömliga, allt kan och bör användas för att tillfredsställa begären och inget får stå i vägen för njutningen.

Men förförelsen riskerar ständigt att tappa sin karaktär av listig lek och lustfylld krigföring och bli till äkta kärlek. Då rämnar den sprezzatura, det obesvärade uppträdande, som enligt italienaren Castiglione bör känneteckna hovmannen och som blivit den libertinske aristokratens adelsmärke.

Den äkta känslans präktighet hotar vår käre vicomte. Men innan den slår sina ömma klor i honom har han fått utveckla hela sin förförelsekonst, som omfattar handlingar som sträcker sig från tillfredsställandet av riktningslös njutning till överlagd våldtäkt. Det är om detta spel, dessa intriger och manipulationer som Farliga förbindelser handlar.

Ett inte oviktigt inslag i beskrivning­en av dessa kärleksturer är hanteringen av ordens mångtydighet, möjligheten att glida från den ena innebörden till den andra. Det är vid denna tid som franskans aimer, att älska, inte bara kommer att betyda att älska någon utan också att älska med någon, från känslans skimmer till kroppens påtaglighet. Denna dubbeltydighet utnyttjar de Laclos med stor sinnrikhet i Farliga förbindelser.

Vid ett tillfälle berättar Valmont att han har utnyttjat sin tillfälliga älskarinnans rumpa som skrivunderlag för ett brev, och att han därför stundtals tvingats avbryta skrivandet för andra aktiviteter. Men i brevet, som är riktat till presidentfrun Tourvel, vilken han hoppas förföra inom kort, skriver han: ”Faktum är att det tillstånd jag i skrivande stund befinner mig i får mig att mer än någonsin komma till insikt om kärlekens oemotståndliga kraft. Det är med knapp nöd jag lyckas uppbringa tillräckligt med själslig styrka för att något så när kunna få ordning på mina tankar och jag inser redan att en rad avbrott kommer att sinka färdigskrivandet av brevet.”

Blottandet av det skamlösa lurendrejeri som Valmont utsätter presidentfrun Tourvel för är ett talande bevis för den skicklighet varmed romanförfattaren Pierre Choderlos de Laclos tar till vara brevromanens voyeuristiska möjligheter. De fysiska omständigheterna kring brevets tillkomst och brevskrivarens utnyttjande av mottagarens totala omedvetenhet om ordens dubbeltydighet och verklighetens svek blottar libertinens amoraliska kyla; den utstuderade lusten att lura och bedra, samt tillfredsställelsen av att berätta om bedrägeriet.

Libertinens förförelser och segrar måste torgföras, och ju mer föremålet för förförelsen stretar emot och ju mer libertinen tvingas kämpa för att nå offrets slutgiltiga nederlag desto större framgång åtnjuter den sanne libertinen i de salonger som är hans arena, hans scen.

Farliga förbindelser är långt ifrån den enda libertinromanen från andra hälften av 1700-talet i Frankrike. Vid tiden utkommer en rad ekivoka skildringar av kärlek och erotik som utspelar sig i aristokratiska miljöer (som Louvet de Couvrays Les aventures du chevalier de Faublas) eller grovt pornografiska romaner som blandar filosofiskt fritänkande med explicita sexscener (den mest kända av dessa är nog Thérèse philosophe), där prästers och aristokraters depraverade vanor och moraliska förfall beskrivs.

Libertiner må vara föraktliga i sin brist på omtanke, hänsyn och rättrådighet men just i kraft av dessa skamlösa drag nog så roande att umgås med.

Det är trots allt roligare att vandra med Dante genom helvetet än vid hans sida strosa runt i paradiset. Och nog är John Miltons djävul mer stimulerande än mången icke fallen ängel.

För läsaren är det både lockande och nyttigt (ett ytterst icke-libertinskt begrepp!) att få insyn i de farliga förbindelsernas amoraliska värld.