Marcel Proust och filmkonsten

Detta mästerverk har fått ett oförtjänt rykte som tungt och svårforcerat, men ryktet talar osanning. Om man bortser från verkets enorma längd – över 4 000 sidor – är det inte alls svårt att läsa. Prousts väldiga romanserie är aldrig någonsin svårbegriplig! Däremot är den så rik på människor och miljöer att den kan vara svår att överblicka.

Denna rikedom är sannolikt också förklaringen till att filmkonsten i det längsta haft svårt att ta till sig Prousts verk (om man bortser en tv-serie från 1971 med den mycket unga Isabelle Huppert i en biroll). Truffaut, Resnais och Malle tackade redan från början nej till uppgiften. Luchino Visconti, Joseph Losey och Peter Brook gjorde tappra försök, men tvingades efter en tid att ge upp.

När de djärva planerna 1984 äntligen gav resultat blev det förklarligt nog bara en liten del av Prousts väldiga verk som blev till film. Volker Schlöndorffs Un amour de Swann (i Sverige Swann och kärleken) utnyttjar ungefär en tjugondel av romanseriens cirka 1 300 000 ord. Likväl måste den ses som ett heroiskt och förhållandevis lyckat försök att på liten yta göra rättvisa åt Prousts subtila världsbild.

På spaning efter den tid som flytt brukar framförallt förknippas med den manliga huvudpersonen Marcel, vars liv vi får följa från barndomen på 1880-talet fram till början av första världskriget. Han anses med goda skäl vara tecknad med utgångspunkt från författaren själv, låt vara att denne i motsats till romanens Marcel var homosexuell.

Med tanke på det självbiografiska inslaget är det inte förvånande att flertalet kommentatorer har fokuserat sitt intresse på just Marcel, som ju inte bara är romanseriens manlige huvudperson utan också – med ett viktigt undantag – dess berättare. Mindre uppmärksamhet har man ägnat Odette de Crécy, en kvinnlig huvudrollsinnehavare i en framträdande position. Hon står däremot i centrum för Schlöndorffs Un amour de Swann, där hon med bravur gestaltas av italienska Ornella Muti.

Odette är en representant för vad som brukade kallas för ”le demi-monde”. På så vis blir Schlöndorffs Un amour de Swann en upprättelse för denna oförtjänt ringaktade grupp av flärdfulla damer. Kanske kan vi också se den som en hyllning till gruppens verkliga storhetstid – de glansfulla decennier kring decennieskiftet 1900 som med viss rätt kallade sig belle époque (ungefär ”den ljuva tiden”). I varje fall är det uppenbart att Schlöndorff och hans fotograf Sven Nykvist fascinerats av uppgiften att låta denna på en gång glansfulla och depraverade epok stå upp ur det förgångna.